Tankar inför derbyt: 3 dagar kvar

Ena stunden fylls jag av hopp, medan jag en kort stund senare drabbas av panik. Det står så mycket på spel!

Ett derby är så mycket mer än en vanlig match. Det är derbyna man kommer ihåg i slutet av säsongen, nästa år och om ett decennium. Tabellposition och spelkvalité i all ära, men det är resultatet av derbyt som kommer att prägla resten av säsongen. Om det nu inte slutar som det brukar, då kommer matchen att finnas inom mig i all överskådlig framtid.

Lyckan jag kände då Paolo Di Canio satte den där magiska volleyn några derbyn tillbaka i tiden kommer alltid att följa med mig. Delvis för att det var just Paolo som satte den, men också för att det betydde slutet på en hel rad med derbyn där vi inte lyckats vinna. Men när jag vaknar mitt i natten, fylld av en obehaglig panikkänsla är det inte Paolo jag ser framför mig, utan snarare Totti, Mancini, Montella och allt vad deras spelare heter.
Ja just det, Paolo finns ju inte ens i laget längre… 
   Mardrömmen ställer till det i mitt huvud – jag vill ju inte vara pessimist, men vad kan jag göra åt det?

Tyvärr har det blivit en vana att vi inte vinner mot Roma. Tyvärr har det också blivit en vana att när vi förlorar gör vi det på ett förnedrande sätt. 5-1 derbyt har etsat sig fast i minnet och verkar aldrig lämna mig. Inte heller kommer jag att glömma en handikappad Totti och dennes show senast det begav sig. Farhågorna att även detta derby kommer att sluta med liknande scener är berättigade, Roma spelar hur bra som helst medan Lazio blandar och ger. På söndag kommer jag att vara på plats, antagligen halvt onykter för att dämpa de extrema känslor som kokar i kroppen när man är i Rom och ska bevittna sitt lag i ett derby, men också full av förväntan. Jag vet redan nu att jag kommer att vara glad i ett år om vi lyckas vinna – precis lika säker är jag att stora delas av det kommande året kommer att handla om en längtan tills nästa derby och förträngande av något som inte går att förtränga om vi förlorar.
   Det är inte det att jag är rädd att vi förlorar, snarare är det väl det jag borde förvänta mig. Som jag just skrev, Roma spelar en effektiv fotboll, medan Lazio idag inte är ett lag som ska tillhöra toppen av serien. Men det är ett derby som står på menyn, och då kan allt hända. Kanske nickar Rocchi in ett underbart inlägg och vi går som segrare ur striden. Kanske chippar Totti in en boll bakom en felplacerad Peruzzi. Vad som händer återstår att se, men jag vet att utgången av matchen kommer att finnas inom mig ett bra tag till, kanske hela livet, och därför vet jag inte om jag ska vara positivt förväntansfull, eller en panikslagen som om vi redan spelat matchen och förlorat.

Alla känslor har samlats inom mig sen jag såg spelschemat presenteras. 10 december. Kvällsmatch antagligen, tänkte jag då, och undrade hur jag skulle kunna ta ledigt för att se matchen på plats. När det inte längre var ett problem började jag undra om det verkligen är värt att åka ner – återigen var det tankar om en storförlust som talade till mig. Flygresa, boende och matchbiljetter bokades, precis i den ordningen, och idag sitter jag här och undrar om jag gjort rätt eller fel. Om vi förlorar kanske det skulle varit bättre att vara hemma och föröka sova med en gång (hmm…har aldrig fungerat förut), och jag skulle veta att ingen kommer att fråga mig om derbyt (om jag inte stöter på någon romanista det vill säga). Nu ska jag ner och bevittna händelserna på plats, och för alla oss som sett Lazio spela ”live” vet att det inte är upplevelser man kan förtränga, även om man nu skulle vilja det. Jag drabbas av ångest. Bättre att förbereda sig på det värsta – då kan det ju bara bli bättre – tänker jag och känner mig förberedd för matchen igen.

Bara tre dagar kvar och att sova på nätterna blir allt svårare. Tankarna om derbyt håller mig uppe sent på nätterna, och när jag väl somnat vaknar jag på grund av konstiga drömmar. Eller, är drömmarna bara där för att förbereda mig på det värsta? Jag vet inte än, men på söndag kommer jag att veta. Förhoppningsvis återspeglar sig derbyt i mina drömmar snart igen, men då som en upprepning av en match där VI förnedrade motståndarna och istället för panik kan jag vakna med ett leende på mina läppar. 

Utan att veta hur det går på söndag är jag dock säker på en sak. Resultaten spelar visserligen roll, men mina känslor gentemot klubben förändras aldrig. Det har varit en omutlig kärlek sen första gången jag såg biancocelesti, och den kärleken kommer att bestå tills den dagen jag dör. Antagligen efter det också.

FORZA LAZIO PER SEMPRE!

Khashayar Kashefi2006-12-07 13:23:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party