Wurzburg - Dynamo Dresden
Inför: Lazio-Roma
Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för säsongens första Derby della Capitale. Som man har längtat efter den här striden.
Ett Romderby är alltid ovisst, man vet aldrig hur det ska sluta. Fast för mig personligen är det egentligen inte så. Jag har nämligen aldrig sett Lazio vinna ett derby. Aldrig. Det är sjukt vilken ”otur” jag har haft, då jag faktiskt var i Italien då Lazio vann med 3-1 för ett par år sedan. Men jag trodde det skulle vara kört med biljetter så jag såg Milan-Lecce istället. Senare skulle det visa sig att det inte ens var utsålt på Olimpico den kvällen. Helt otroligt. Jag fick inte ens bevittna segern på TV.
Vinsten 2000 missade jag på grund av att jag själv hade fotbollsmatch, men följde andra halvlek via text-tv.
1997 vann Lazio bortaderbyt med 3-1 och jag satt bänkad framför TV:n, tills de ljusblå fick en utvisning i inledningen av matchen. Det blev för mycket för mig så jag gick därifrån, och självklart så vann vi.
Är detta otur, eller bara klantigheter?
Sen vill jag inte ens räkna upp det stora antal derbyn som jag sett Lazio förlora eller bara få oavgjort i. Det är säkert tio femton stycken nu.
På plats har jag bevittnat två derbyn, först det avbrutna 2004 och sedan 2-0-förlusten 2006. Innan det senaste hade Lazio dessutom fyra raka utan förlust, men just när jag kommer så går det åt pipan.
Romderbyn för mig är detsamma som misär. Det är en sann lidelse under nittio minuter.
Mitt värsta minne är inte 5-1-förlusten, det är 2003, när Deki i inledningen snyggt för upp Lazio i ledning. Resten av matchen blir en plåga, då jag hela tiden vet att det bara är en tidsfråga innan Roma sätter kvitteringen. Klockan tickar, pulsen ökar, det känns som om vi har koll på det här. ”Kvitteringen kommer, kvitteringen kommer”, är i princip det enda som rör sig i mitt huvud. I den 85:e minuten tänker jag för första gången positivt: ”Fan, vi kanske vinner det här”. Minuten senare nickar Cassano in 1-1. Det gjorde så ont! Så nära.
Derbyn för mig är outhärdligt.
Antonio Cassano, Franscesco Totti, Marco Delvecchio. De människorna har förstört så mycket för mig.
Trots det så är jag hur taggad som helst inför de här matcherna, det är konstigt att jag inte blivit avtrubbad. Jakten på ”min” första seger fortsätter.
Lazio har börjat komma igång nu, klättringen mot Europa har börjat. Vi kommer att ställa upp med ett bra lag mot Roma, men Behramis medverkan är fortfarande oviss. Schweizaren är inte helt återställd och då är det kanske bäst att lämna plats för hundraprocentiga spelare på bänken. Behrami gör ingen nytta om han inte kan ge allt.
Tyvärr så missade jag förra helgens match mot Fiorentina, men en uddamålsförlust i Florens omgången innan Derby della Capitale är ingenting man ska vara orolig för. Ett derby är ett derby. Man vet som sagt aldrig vad som händer.
Romanisti är som vanligt stöddiga inför drabbningen, men det börjar man vänja sig vid. Aftonbladets Kristina Kappelin tror på bortaseger, det var som sjutton. Man kan nästan tro att Roma är hennes lag. Som vanligt handlade hennes krönika mestadels om Franscesco Totti, är hon hans älskarinna månne? In her dreams. Överraskande nog var Romakaptenen inte med på hennes ”Hetast-lista”! Har det hänt tidigare?
Hur som helst är jag hoppfull inför det här. Tabelläget är egentligen oväsentligt. Jag är övertygad om att grabbarna kommer att göra ett kanonjobb imorgon.
Vinst? Varför inte?
