Gästkrönika: En reseskildring
Johan Ruya som var nere i Rom och såg Roma mötta Atalanta och Valencia i veckan som gick, gör sitt för att piska upp stämningen inför derbyt imorgon kväll.
Där stod jag, i tunnelbanevagnen. Gult och rött var den enda som existerade i vagnen, det fanns liksom inget annat. Att prata om annat än calcio var en synd. Det enda jag visste var att hoppa av i Flaminio och sedan följa strömmen. Vi passerade Barberini, sedan Spagna och därefter en röst: ”Prossima fermata - Flaminio - uscita a destra”. Jag skulle av nu. Jag skulle till Olimpico.
Jag gjorde som jag blev tillsagd, följde strömmen. Med Piazza del Popolo bakom mig, romanisti runt omkring mig och den röda trafik-gubben framför mig stannade jag till. Men nej, för gudsskull, i Italien gäller inte dessa trafikljus. Italienarna fortsatte att gå, jag följde efter. Kände mig som en förvirrad turist med Roma-halsduk, men ändå så kände man sig hemma. Dessa människor är precis som mig, lika galna i La Magica. Kändes rätt frustrerande att inte kunna gå fram och prata lite calcio med dem. Det är skillnad på calcio och fotboll. Calcio är mer passion, mer kultur, medan fotboll mer är en sport om ni förstår hur jag menar. Fotboll spelar man i England.
Sedan kom spårvagnen. Linje 2, linje 2 mot Olimpico! Nu började det sjungas, nu var det match. Man kunde ta på stämningen. Den högljudda sången fick pulsen att öka. Till slut, efter cirka 15 minuter i en spårvagn med minst 60 stycken sjungande romanisti, var vi framme. När dörrarna öppnades så flög personerna som stod närmast ut - ordagrant. Så tätt var det. Nu stod man ett par hundra meter ifrån sin hemmaarena, känslan är omöjlig att beskriva.
Det luktade smutsigt, sunkigt, som det alltid gör i Rom. Det luktade gott tyckte jag, tills den äckliga lukten av söt tobak kom. Medan jag satt utanför Olimpico utan att riktigt ha fattat vart jag skulle, tjocknade dimman över mig. I väntan på att grindarna skulle öppna tog jag en tidning från bunten bredvid, jag tog en ”Cuore Romanista” och läste: ”Febbre gialla all’Olimpico”. Jag bläddrade vidare och såg att Perrotta skulle få sitta på bänken. Skulle jag ha suttit hemma framför datorn eller tv: n och sett att Perrotta skulle få sitta på bänken så skulle min reaktion vara totalt annorlunda. Nu brydde jag mig inte, jag skulle få se mitt Roma, jag skulle få se mina spelare, min tränare, jag skulle få se min publik, mitt Curva Sud.
Efter några minuters väntan hörde jag ett ”DAJEEEEE!”, grindarna hade öppnats. Folk strömmade mot Olimpico. Jag gjorde detsamma.
”Borghetti, Borghetti, un euro!”, försäljarna var överallt, jag kunde inte motstå att prova en Caffé Borghetti. De brydde sig inte om att jag var ung, trots allt Italien vi pratar om. Jag klunkade i mig min Borghetti medan jag gick mot biljettkontrollen.
”Biglietti, grazie”
”Si, prego”
En visitcheck, sedan var allt klart, sedan kunde jag gå in.
Jag läste på min biljett, ”DISTINI SUD INGRESSO 23 SETTORE 23D”, tog ett djupt andetag och började marschera mot trapporna som ledde till Olimpico. Första trappan, andra trappan, jag räknade dem. Det kändes som en evighet. Sista trappan, sedan såg jag stadion, jag var kall i kroppen men varm i själen. Sången hördes kraftigt, trots att det var någon timme innan match. Jag stod på Olimpico, min arena. Adrenalinet steg, av ren reaktion skrek jag: ”DAJE!”. Snart skulle jag sjunga ”Roma Roma Roma” med tusentals andra romanisti, känslan är otroligt svår att beskriva. Jag har bara gjort ett försök.
---
Derby på söndag. Skulle inte studierna störa, så skulle jag befinna mig på plats. Har du varit på Olimpico en gång, så är du fast, jag har redan börjat planera nästa resa. Så ge mig nu tre poäng på söndag, en gång för alla! Per favore..
På ren Romanesco säger jag:
”Sono Romanista per sempre”!
