Krönika: Francesco Totti, jag älskar dig

Krönika: Francesco Totti, jag älskar dig

En perfekt genomförd fotbollsmatch av Lazio och det var inget snack om vilket av lagen som var bäst för kvällen.

I andra halvlek mådde jag inte bra. 
   Hela min kropp skakade av nervositet och den bara väntade på att Roma skulle kvittera vår ledning. Men Lazios eminenta kontringstaktik från första halvlek höll i sig under hela matchen. Jag tycker det var en fröjd att skåda Lazio denna decemberkväll. 
   Roma hade i n g e n t i n g att komma med. Lite irriterande är det att höra så kallade fotbollsexperter tala om hur överlägset de rödklädda var under den första halvleken. Vad skapade dem egentligen? Två distansskott mitt på Peruzzi. Lazio däremot, vi hade en hel del.
   Det Roma är duktiga på är att spela sig igenom i mitten, där de faktiskt har ruskigt duktiga spelare som Totti, De Rossi och Perrotta. Men när de ljusblå så effektivt stänger till inre delen av planen och tvingar Roma att spela ut mot Mancini och Taddei, då är de röda uddlösa. Brassen kan köra hur mycket överstegsfinter han vill där ute på flanken, för vem ska han slå in den till? Roma har bra mittfältare, inget snack, men några nickspecialister är dem icke.
   När våra underbara hjältar gick till motattacker kändes allt mycket farligare och när vi tog ledningen så tyckte jag inte alls att det var överraskande. Men jäklar, vilket skott!

Som jag skrev innan så mådde jag inte bra igår, det var jädrar i mig olidligt. Till de lyckliga människor som i lugn ro bara njuter av sådana här matcher kan jag bara säga grattis. Ni vet inte hur bra ni har det vissa stunder. Under första var jag lugn, Roma kommer ändå att vinna. Varför ska jag vara nervös när jag vet hur det hela slutar? 
   När Lazio sedan tar ledningen börjar eländet. Nu kanske vi har en liten chans att ta det här!
   I paus kom de första symptomen smygande; jag började få problem med koncentrationen. Försökte läsa lite i en tidning för att finna lite inre harmoni, men det var förgäves. Jag läste och läste, men inget gick in. Sedan kom skakningarna.

Adrenalinkickar tycker jag är ett intressant fenomen. Varför och hur de uppkommer med mera. Igår fick jag återigen uppleva dem.
   När Ledesmas vänster sitter där i krysset.
   När Rosetti efter överhandling pekar mot straffpunkten.
   När Mutarelli trycker in trean och punkterar matchen.
   Blodet fullkomligt rusar ut i kroppen på en som de värsta av rusmedel. Då mår man bra.
   Och lyckoruset efter matchen, jag hade kunnat fråga chans på prinsessan Madelene i den formen. Utan tvekan.
   Efter det avbrutna derbyt 2004 såg jag mitt i tumultet Glenn Hysén på avstånd och ruset fick mig att springa ifatt honom. En glad och lullig göteborgare med öl i näven var mer än villig att ställa upp på kort. Adrenalinet ger också minnen.

Och du, Francesco, min ängel. Utan dig och ditt beteende hade segern inte smakat alls lika ljuvt. Det går nog inte att hitta en sämre förlorare än du. Att du gör oss den glädjen, tack. Om du någon gång skaffar en svensk fru och lär dig vårt språk, för att sedan gå in på svenskafans.com/lazio och bläddra igenom artiklarna och läsa det här, så ska du veta att du förgyllde min kväll igår. Det var en fröjd att skåda dig.
   Din medverkan var oviss innan match, skulle din skada hinna läka ordentligt i tid? Du är så viktig för ”ditt” Roma, du är romanistis lilla gullegosse, du är lagkapten, du är alldeles alldeles underbar. Vilken tur att vristen blev frisk, annars hade du och jag inte funnit vår ömsesidiga kärlek.

Apropå underhållning var det medryckande att läsa Romaredaktionens gästkrönika idag. Hur Rocchi kom fri och fälldes av Doni, att ”han” inte skulle ha haft straff av olika fotbollskunniga skäl eller skribentens attacker på TV4:s redaktion. Det var bara några av godbitarna.

Romas segertåg spårade ur igår. Nu är man sju poäng bakom Inter. Vad skönt det känns att skriva det. Roma har spårat ut och det är vi som dragit isär rälsen likt Bröderna Dalton.
   Det måste ha varit fantastiskt på Olimpico igår.
   Vid ställningen 3-0 ljöd White Stripes ”Seventh Nation Army” på Olimpico igen. Men nu var det Örnarnas tur att häckla löshundarna. Hämnden är ljuv.
    Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar dig, Francesco. Jag älskar dig också, Sanchez Cribari. 
   Ja, jag älskar ta mig fan alla människor idag.

Robert Anderson2006-12-11 18:43:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party