Derbyhistoria är skriven
Derbyt var mörkt för oss alla, och de flesta vill nog mest glömma och gå vidare, men jag har ett behov av att skriva av mig. Här kommer min, något annorlunda, derbyupplevelse.
”Kom bara förbi strax innan matchen så kan vi säkert sätta på den.”
Rösten var knappt hörbar över telefon. Klockan var runt fyra på eftermiddagen och nere på puben där det brukar vara störst chans att få se italiensk fotboll så var det livat. Man kunde knappt höra ägaren över allt ljud i bakgrunden. Söndagen den 10 december 2006, på Goat & Boot nere på East Hill i Colchester pågick helgens stora höjdpunkt, ja, en av årets matcher. Ett derby som många, förmodligen alla där nere på puben en dryg timme nordöst om London, var övertygade om var det största, hetaste och mäktigaste derbyt i världen.
Chelsea – Arsenal på Stamford Bridge.
Mina vänner Ben & Dan stirrade konstigt på mig när jag sa att jag inte skulle gå ned till puben och kolla. Men de accepterade och skakandes på sina huvuden gick de ner ensamma. De visste ju. De förstod inte, men de visste. I mina tankar fanns bara en sak. Derby, javisst. Men inget sketet Londonderby.
Romderby. Mer passion och inlevelse än de där engelsmännen kunde förstå. Men här i England får man kämpa för att få se det. Goat & Boot var mitt hopp för kvällen.
Fyrtio minuter innan matchstart, med Conidi och Venditti i hörlurarna, börjar man vandra genom ett sånt där typiskt regn som bara England kan ha. Regn som strilar ner obönhörligt utan att vare sig öka eller minska i intensitet, det bara.. faller. Obönhörligt. Kanske borde man ha tagit det som ett dåligt omen, men å andra sidan – det regnar ju i stort sett alltid här borta.
En kvart innan matchstart så kliver man, självfallet dyngsur, in på puben och försöker genast få igång tvn. Men det skulle visa sig lönlöst. Efter fem minuters knapptryckande så konstateras det:”Bravo Channel 2? Nej, den får vi inte in längre.. Bara Bravo 1.” De närmsta tjugo minuterna består utav en språngmarsch genom centrala Colchester letandes efter en pub. En pub, vilken som helst. Jag var nog nära att börja knacka på hemma hos folk. Till slut räddas jag utav den ökända Wig & Pen. En pub fylld utav s.k. squaddies – soldater från armébasen i närheten. Medans dansmusik ekar i lokalen, folk ropar och stojar i baren, så får jag till slut min hörna. Jag hade i alla fall bild, det är mer än vad man brukar ha här ute på öarna. Jag kan inte hjälpa att önska att jag var någon annanstans dock, att jag var med de svenska romanisti man känner som just i samma stund stod nere i Curva Sud och sjöng tills rösten brast. Jag önskade att regniga, oförstående och gråa East Anglia förvandlades till passionerade, röda, enade Curva Sud.
Två timmar senare.
Jag önskar inte längre att jag var nere i Rom. Jag önskar inte längre att jag stod tillsammans med vännerna nere i Curva Sud.
Roma var historiska. Återigen historiska. Det är sannerligen en historisk upplaga utav Roma vi har – med en tränare som verkar ha en förkärlek för att skriva in sig i historieböckerna.
Den här gången var det dock inget positivt. För en kväll glömde man allt vad elva segrar, lagarbete och framgång hette. Det här var mörker. Kvällen hade sänkt sig över Colchester, promenaden hem var en av de längsta i mitt liv. Buss 64, samma nummer som man tagit så många gånger från Termini till Vatikanen, som praktiskt taget stannar vid min ytterdörr här i det gråa regndiset, svängde förbi där jag gick, men jag hoppade inte på den.
Jag har inte kunnat skapa någon sammanhängande berättelse från matchen, om jag hade ansvar för matchrapporterna på Roma-sidan så skulle jag inte veta vad jag skulle skriva. Det går liksom inte att sammanfatta i ord, bara i siffror. 3-0.
Här i England möts man av oförståelse. Omgivningen förstår inte ens dåliga humör. Hur kan du, som svensk, bli så påverkad av ett lag från en annan stad, från ett annat land? Oförståelse. De vill hellre diskutera den enorma skruven Essien fick på mot Arsenal, hur Ashley Cole betedde sig som en riktig jävel matchen igen, eller hur nära Chelsea hade varit tre poäng. Tre poäng närmare Manchester United i toppen.
För mig handlar inte ett derby om tre poäng, det är inte det sju poäng stora avståndet till Inter som grämer mig. Det är inte tre eller sju poäng som gör att jag idag mår dåligt. Det är tre sekvenser, tre mål, tre mot noll; det är vad som grämer mig.
Efter matchen så säger flera inom Roma-lägret att vi fortfarande slåss om scudetton. Sorry, men det bekommer mig inte. Det spelar ingen roll hur bra vi spelade eller hur väl vi genomförde matchplanen – Roma släppte in tre mål mot Lazio, i världens hetaste derby, och ett lag som gör det vinner ingen scudetto. Jag har varit tveksam mot våra scudetto-chanser hela säsongen, och i mina ögon fick jag just min pessimism bekräftad. Jag är känd för att vara en ärkepessimist, men jag har svårt att se det här laget gå hela vägen; inte för att Inter går som en pistmaskin nedför backen, utan för att Roma kör slalom offpist. Visst kan det se jävligt snyggt ut – men förr eller senare så tar det stopp. Jag säger inte att efter den här matchen så kommer Roma kollapsa fullständigt, men jag tror inte att vi räcker till i längden.
Vi kanske kommer in i en ny formtopp och kör över allt motstånd i en månad, men vi visade det mot Inter, vi visade det mot Reggina, Ascoli och Chievo, och nu återigen mot Lazio. Vi är bra – men vi räcker inte till. Inte till en scudetto.
Och det går inte att undvika, inte i en krönika efter en 3-0 (har det sjunkit in ännu, har ni förstått att på 126 tidigare försök har vi aldrig förlorat så stort mot de ljusblå?) förlust mot Lazio, att ägna en del åt spelarkritik. Det går inte. För de som svek igår, det var romarna. Ni vet, de där man knappt ens får kritisera.
Daniele De Rossi. Våran näste kapten, det är det väl ingen som tvekar om. Ingen firar som han över ett mål, oavsett vilken match eller vilken ställning det är. Han är som en ultrà på planen, som om curvan blev förkroppslig och tog form på mittplanen. Vart var han igår? Vart var vår näste flaggbärare och kapten när hans lag som mest behövde honom? Mitt i mitt mörker insåg jag att jag knappt sett honom alls under matchens gång. Blek. Osynlig. Jag kan ta att han är dålig i en derbymatch, bara han syns. Det är hans match. Han ska vara överallt, kämpa, slita, blöda, vråla. Igår minns jag honom som en blek skugga, överkörd utav Lazios mittfält.
Francesco Totti. Guldgossen själv; mannen som vi älskar att försvara, mannen som alla andra älskar att kritisera. Hatad, älskad, avgudad, bespottad. Här i England är Totti nästan ett skällsord. Få får nog försöka försvara våran Francesco såsom engelska romanisti. Men efter igår är det svårt. Han är i form, ja, och hade han mött Catania idag hade han säkerligen sänkt två pytsar och varit bejublad.
Men utav mig får han både ris och ros. På ett sätt är det skönt att se honom visa känslor. Att se honom lacka ur när Roma förlorar mot hans stora rivaler, ja, det är på sätt och vis skönt. Han är en tifoso, en supporter. Men fel, det är det icke desto mindre, och inte något en kapten borde ägna sig åt. En kapten, istället för att småsint ägna sig åt efterslängar och sedan gå och visa upp för världen vilket sår han allt fick på benet, ska vid ett underläge i ett derby knyta nävarna; inte i fickan, utan höja dem i skyn och vråla fram sitt lag.
I övrigt har jag inte mycket att säga om spelarinsatserna. De flesta verkar ense om att resultatet är orättvist stort och att Roma egentligen gjorde en bra match, vilket jag på sätt och vis kan hålla med om, men på det stora hela var de flesta spelare rätt bleka. De ville säkert mycket, det tvivlar jag inte på, men det såg fortfarande blekt ut.
Men allt var inte negativt. Nej, för det här var nämligen den dag jag blev kär i David Pizarro. Namnet passar honom verkligen – hans storlek gör verkligen att han ser ut som David mot Goliat i duellerna ute på planen. Men hans ben är som trumpinnar i en powermetal-låt, blicken är antingen kylig eller vildsynt; och ja, han är kanske något för bollkär, men känslan i högerfoten är enorm. Hans passningar och krossbollar är precisa och graciösa, att se honom passa bollen är som att se hur bollen egentligen ska rulla. Hans första halvlek var mycket bra, men han bleknar efter paus. Oavsett så var det tillräckligt för att ge mig en ny förälskelse i dagens Roma.
Det var ju alltid något.
En seger mot Palermo nästa vecka är som att sätta plåster på ett köttsår, men det är ett måste. Inte för säsongens skull, utan för självförtroendets och alla tifosis välmåendes skull.
Derbyhistoria är skriven.
Låt det aldrig hända igen.
