Truppresentation: Mittfältet
Mellandagsläsningen fortsätter, denna gång med mittfältet.
Utan att överdriva mittfältets roll kan man beskriva denna lagdel som hjärtat OCH hjärnan. Utan ett fungerande mittfält brukar de flesta lag ha väldigt svårt att vinna matcher, strövinster och oavgjorda matcher går att vaska fram med bara ett tätt försvar eller väldigt målglada anfallare, men utan mittfältet kommer man inte långt i jakten på trepoängare…
Just av den ovan nämnda orsaken är mittfältet den lagdel som det oftast pratas och skrivs mest om. I denna text kommer jag att presentera Lazios mittfält spelare för spelare. Både de som startar vecka ut och vecka in, men också de spelare som sitter beredda på bänken och väntar på att få hoppa in.
Den spelare som kanske är viktigast i laget är registan, den som ska skapa chanser, sprida bollar, hålla i bollen när man behöver lugna ner spelet och den som oftast är tungan på vågen. Inte för att han gör massvis med mål, men för att det är den första passen han slår som oftast blir avgörande för vad som händer med anfallet.
I år har Cristian Ledesma varit vår ordinarie regista. Som ni alla sett blandar han och ger. Den 23-årige argentinaren kom till Lazio i år och är en av Delio Rossis absoluta favoriter. I sina bästa stunder tillhör Ledesma det övre skiktet av spelare i Italien, när han sätter sina svepande passningar är det inte många försvar som kan skydda sig. Tyvärr är Ledesma väldigt ojämn, och dagar då han vaknat på fel sida brukar hela Lazios spel vara katastrofalt. Talangen finns där, precis som kämpaglöden och hjärtat, men Ledesma måste höja sin lägstanivå för att kunna anses vara en storspelare. Han slår helt enkelt bort alldeles för många passningar. Han har åren framför sig och med det förtroende som han får i dagens Lazio bör argentinaren kunna utvecklas till en spelare av världsklass, det är jag fullt övertygad om.
På bänken som förste regista-avbytare sitter Roberto Baronio, en spelare som tillhört Lazio i en herrans massa år men som aldrig varit förstavalet. Han har lånats ut till en mängd klubbar under åren, men aldrig offentligt klagat. Även om han sitter på bänken en hel del gör han sitt jobb de matcher han väl får chansen – dock utan att övertyga. I Baronio har vi en duglig ersättare till Ledesma men en spelare som aldrig riktigt blommade ut.
När det gäller defensiva mittfältare, som i första hand ska förstöra för motståndarna, täcka upp för sina medspelare och så snabbt som möjligt göra sig av med bollen, har Lazio det ganska bra ställt för tillfället. De senaste åren har vi haft bra defensiva mittfältare i truppen (Giannichedda, Simeone och Dabo är bara några exempel) och lyckligtvis verkar det som att vi kunnat täppa igen delar av de luckor som dessa spelare lämnat efter sig. Gaby Mudingayi är min personliga favorit. Han kämpar och sliter som ingen annan, och ser alltid ut att orka hur mycket som helst. Han är ingen tekniker, inte heller någon stor passningsspelare – men stänga igen ett mittfält, springa och förstöra kan han.
Massimo Mutarelli har visat sig vara ett strålande köp. Delio Rossi handplockade honom från Palermo, där han spelat under många säsonger, och till en början undrade jag varför vi köpte honom. Rutin och en enorm kämparinställning visade sig vara tillräckligt bra orsaker till köpet. Med dagens spelsystem (två defensiva mittfältare) har Mutarelli även visat att han kan följa med i anfallen och vara en viss fara väl framme. För att kunna behålla uppställningen med en offensiv mittfältare behövdes två bra defensiva mittfältare, och i Gaby och Massimo har vi hittat ett par som kompletterar varandra mycket bra.
På bänken sitter oftast Fabio Firmani. Ingen direkt skönhet att se på planen han heller, men precis som sina kollegor på innermittfältet kämpar han likt en galning. Laziale sen födseln (säger han i alla fall) har han visat att han kan springa, bryta bollar och en del annat, men i mina ögon är Fabio tredjevalet – han är helt enkelt lite för dålig på allt. Man ska dock inte glömma att han inte spelat mycket, har dragits med skador och kanske har vi inte sett det bästa av honom ännu. Tyvärr tror jag steget från Serie C till Serie A visade sig vara ett alldeles för stort steg, men kanske kommer Fabio utvecklas. Vi får se.
Lite längre fram i banan hittar vi vår trequartista. Egentligen skulle väl denna position kunna diskuteras i samband med anfallare, så pass offensivt har Lazio ställt upp emellanåt, men jag väljer att ta upp denna position här på grund av att alla de spelare som kan spela i den rollen i grund och botten är mittfältare och inte anfallare. Tidigare förpassad till vänsterkanten, då Lazio spelade ett klassiskt 4-4-2 spel, har Stefano Mauris spel utvecklats och han är numera en av de viktigaste kuggarna i laget. Mauri har växt enormt i sin nya roll, och ingen kan ha undgått vilken ”revolution” detta inneburit för Lazios spel denna säsong.
Han springer en hel del, kanske lite väl mycket ibland då han hamnar för nära anfallarna, men har visat sig kunna spela vidare bollen till våra två toppar ganska bra. Att Delio Rossi ville skriva ett kontrakt med honom efter förra säsongen visade att mister hade en klar strategi för vad Mauri skulle användas till och det har visat sig fungera utmärkt. En bra vänsterfot, okej på huvudet och oftast rätt inställning har till och med givit Mauri en plats i Gli Azzuri. Jämnheten är väl Mauris stora problem, precis som Ledesma blandar han strålande insatser med osynliga framträdanden.
Vad har vi då för alternativ på denna post? Pasquale Foggia lånades in under sommaren, men har tvingats till bänken då någon naturlig yttermittfältsroll inte existerar i Lazio idag. Vid något tillfälle har den kvicke, irrationella teknikern fått kliva in i mitten och det har visat sig fungera ganska bra. Jag tror dock att Foggia själv hellre spelar ute på någon av kanterna och det är därifrån han kan bryta in i banan och dra på med sin farliga vänsterfot. Så mycket har jag inte sett Foggia spela, men i de framträdanden jag sett honom tycker jag att han verkar lovande och frågan är nog om inte Delio Rossi kommer att be Lotito köpa lös honom från Milan.
Den spelare som spelade i rollen som trequartista den första matchen vi använde oss av detta spelsystem var Alberto Quadri. Det var i matchen mot Empoli och han assisterade till ett mål Har inte sett honom spela speciellt mycket, men enligt uppgifter från ”folk som vet” är det en spelare med framtiden för sig och precis som Foggia är han född 1983, så om ett år eller två kanske han blir en ordinarie spelare i Lazio.
Återstår gör då två spelare: En underbar schweizisk landslagsman, tillika vänsterspringare, och en relativt värdelös ivorian. Vi börjar med det goda.
Valon Behrami kom till Lazio inför förra säsongen och förväntningarna var höga då schweiziske landslagsmannen var ett hett byte för många Serie A-klubbar. Hans starka sidor är farten, den hundraprocentiga inställningen och att han faktiskt är ganska bra på det mesta. Visst, han kan utveckla sitt passningsspel, sina inlägg och kanske också bli lite mindre vårdslös i sitt spel samtidigt som han inte faller så enkelt som han gör ibland, men man får inte glömma att han endast är 21 år gammal! Därför är det extra anmärkningsvärt att han blev en sån viktig kugge i fjolårets Lazio och jag tror vi alla längtar till Behrami är tillbaka i toppform.
I år har skador satt stopp för allt spel, och VM-slutspelet under sommaren blev ingen större framgång. Han är sakta men säkert på väg tillbaka in i matchtempo, men det kommer nog att dröja ett tag till innan Valon är lika bra som han var innan skadan. Det stora frågetecknet kring honom är hans position på planen. Jag har inte sett honom spela annat än högermittfältare, och jag ställer mig frågan hur Delio Rossi ska kunna få in Behrami på planen med det spelsystem vi har idag. Vi får vänta och se.
Christian Manfredini. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom. I Chievo såg allt lysande ut och när han värvades till Lazio var det många som trodde på honom. Tyvärr visade han sig vara en flopp. Har visserligen fått en del tid från start i år, men i mina ögon håller inte Manfredini måttet för spel i Lazio. Jag hade gärna sett honom lämna Lazio för längesedan, men antagligen finns väl inga intressenter. Detta är sista säsongen på hans kontrakt, och förhoppningsvis är Lotito smart nog att inte förlänga. Jag kommer inte ihåg vad han kostade, men det var pengar kastade i sjön. Förutom att han springer en hel del kan jag inte komma på någon storhet hos honom. Kanske att han kan göra mål med baken?
