Birro: Jag bjuder på den här
"Jag tänkte berätta hur Ekman kunde ha sett på Italiens VM-guld om han bara för ett ögonblick lämnat sin provinsiella konformism och sin totala fixering vid Zidane. Hur han kunde ha valt att närma sig världsmästarna om han bara för en sekund lättat en aning på sina fördomar."
Rickard Ekmans krönika i SVT om fotbolls-VM är ett fattigdomsbevis. Det var en inskränkt, fördomsfull, insuinant och okunnig krönika. Han lät sig ledas av sina fördomar om italiensk fotboll.
Det är svårt med fördomar. De sitter djupt rotade. Jag är själv full av dem. Men jag skulle akta mig väldigt noga för att göra en timmes teveprogram om säg... feminismen. Eftersom jag är medveten om att jag inte är helt nyanserad i den frågan. Att jag styrs av mina fördomar. Ekmans fel är alltså inte att han är proppfull av fördomar, utan att han vägrar jobba med dem, vägrar revidera dem. SVT gör fel som ger ett sådant prestigefyllt och viktigt arbete till en människa som uppenbarligen inte kan sitt jobb.
Rickard Ekman stod blind framför ett mirakel. Fast man kanske inte kan begära mer av en man som har med Rami Shabaan och Henke Larsson som två av världens viktigaste fotbollsspelare 2006. Jag tänkte ändå berätta hur Ekman kunde ha sett på Italiens VM-guld om han bara för ett ögonblick lämnat sin provinsiella konformism och sin totala fixering vid Zidane. Hur han kunde ha valt att närma sig världsmästarna om han bara för en sekund lättat en aning på sina fördomar. Varsågod, Ekman. Jag bjuder på den här:
För mig är Italiens VM-guld av poetisk dignitet. Inte bara för att jag alltid älskat Gli Azzurri (även om det givetvis spelar in) utan för det sättet man vann på. Shakespeare skulle inte kunnat skriva en bättre intrig.
Italien var skammens fotbollsland innan VM, något som kärringen med det blå håret vägrat plocka upp efter sin pudel. Ingen pratade alls om Italien och gjorde man det, handlade det om skandaler och maffiametoder. Ekmans lyckades i sitt program med bedriften att få det att verka som om det var de enskilda spelarna i Italien, och då gärna allihop, som mutats, och skandaliserats, när nästan samtliga själva var offer i en mutskandalen som ju ägt rum långt ovanför deras huvuden.
I träningsmatchen mot Schweiz strax före turneringen möttes man av ett enormt, öronbedövande visslande och buande. Man hade hela världens långfinger i ansiktet. Och viktigare ändå; de som inte reste sitt finger brydde sig inte alls. Italien kunde bida sin tid i avskildhet, långt från favoritskapets tyngande press. Ingen räknade med dem. Ingen räknade med ett gäng mutanklagade primadonnor med rakade ben och nysköjda frisyrer. Det är aldrig bra att fullständigt negligera en sårad drake.
Står man inför omvärldens resta långfinger har man två val. Man kan antingen välja att ge upp, att krypa tillbaka till grottan man ruvat i. Eller så kan man ge sig fan på att bevisa för hela världen hur fel den har. Man kan omvandla all den sårade stoltheten man bär på till något vackert, som i sagorna. Ekman missade hela sagan. Han kanske inte ville se det vackra i revanschen, det oerhörda i att ha en hel omvärld emot sig och ändå lyckas visa för denna omvärld att man fortfarande kan, att man har sin heder kvar. Att man är bäst i världen.
Innan första matchen mot Ghana hukar man i gränderna. Man bär sin azurblå tröja som en motståndsman. Italien spelar bra i drygt en halvlek. Man vinner med 2-0. Man kan andas ut ett tag. Man kan ta flyget ner till Italien och se matchen mot USA på storbild i Grado, vid havet. De Rossi övertänder och åker ut. Geniet Pirlo spelar fram Gilardino till 1-0. Zaccardo stöter in bollen i eget mål på en hörna. Hela andra halvlek ser ut som Sverige mot Senegal, spel mot ett mål. Men USA krigar sig till 1-1.
Man ägnar några dagar åt att räkna tabeller och resultat innan man slår sig ner på Piazza Margeritha i Venedig och ser Materazzi nicka in 1-0 sedan han fått komma in istället för Nesta som blivit skadad. Italien är klart för åttondelsfinal och ännu viktigare: Man vinner sin grupp och slipper Brasilien.
Men Australien är uppe i ett sånt där flyt som alltid en eller annan otippad nation hamnar i varje stor turnering. Jag är för nervös för att gå ut. Jag ser matchen på mitt hotellrum i Venedig. Det är en plåga. Det är krampaktigt. Men jag hyser tilltro till Lippi. Den mannen är ett geni. Jag sms:ar alla jag känner; ”In Lippe We Trust.” Vad har vi för val? Materazzi kapar benen på Zambrotta(!) och blir utvisad i början av andra halvlek. Australien repar mod. Tiden går. Det ser ut att gå mot förlängningen.
Jag kan se alla skandalrubriker framför mig. Jag känner hela vägen från Sverige hur alla, exakt alla, vill att Italien ska åka ut. Alla håller på surfbröderna i pingvingult. Grosso ger sig ut på ett äventyr längs vänsterkanten. Han fälls. Eller han ramlar. Det är en billig straff. Ungefär lika billig som den Larsson fick i semifinalen mot Tyskland. Ungefär lika billig som den Frankrike senare fick i VM-finalen. Ungefär lika billig som en massa andra straffar under turneringen.
Kameran zoomar in Tottis ögon. Det är vackert. Han ser ut som en karaktär i en Sergi Leone film. Som en dammig krigare på alla tågs slutstation. Det är på övertid. Totti går fram och skjuter bollen i mål. Lättnaden är enorm. Det flimrar för ögonen. Jag börjar gråta. Allt är bara för mycket. Nerverna pallar inte. Jag går ut i Venedig inlindad i en flagga, tänker ”nu kan det inte bli värre.” Jag har fel.
Väl i Sverige igen nås jag av nyheten att Pessotto försökt ta livet av sig genom att hoppa från Juventuskontorets tak. Han ligger svårt skadad på sjukhus. Han har många vänner i landslaget. Cannavaro får reda på det mitt under en presskonferens. Han avbryter och går tårögd därifrån. Hemma i Italien ligger en rättegång i startblocken. En av deras vänner har försökt ta livet av sig. Det skymmer.
Matchen mot Ukraina handlar om så mycket mer än fotboll. Är det inte elegant att det är Zambrotta, en av Pessottos närmaste vänner, som får göra 1-0. Italien vinner ganska enkelt med 3-0. Efteråt samlas laget kring en flagga med texten, ”Vi är med dig, Pessotto”. Det är vackert. Det är heder.
Semifinalen mot Tyskland dömer Ekman ut som en tråkig match. Jag vet inte om han tittade på den. Det är en fantastisk match, med högt tempo, massor av målchanser och med den där extra känslofyllda glorian som stora matcher med traditioner bjuder på. Varje människa som kan sin fotbollshistoria (törs vi räkna Ekman dit?) känner till att Italien-Tyskland inte är viken match som helst. Semifinalen i Mexico-VM 1970 och VM-finalen 1982 varandes de mest klockrena exemplen.
Matchen innehåller allt. Bra försvarsspel (en skymf och något fullständigt okänt för många av dagens svenska sportjournalister), snabba omställningar och heta känslor. Det är en elektrisk fotbollsmatch. Fabio Grosso avgör med en och en halv minut kvar av förlängningen. Lippi har gjort några geniala byten och satsar offensivt, så långt från den fördomsfulla klichébilden av Italien man kan komma, och sätter in Gilardino, Iaquinta och Del Piero. Det blir en ändå en back som avgör.
Grande Grosso slår elegant in 1-0, genialt framspelad av titanen Andrea Pirlo. I EM-finalen 2000 ledde också Italien med 1-0 i slutet av matchen mot Frankrike. Del Piero kom fri. Han kunde definitivt avgöra matchen med sitt 2-0 men han missade. På övertid kvitterar Frankrike och avgör sedan med ett Golden Goal i förlängningen.
I sex år har Del Piero levt med oket att ha varit den som missade den där chansen. Nu kommer han fri igen. Det är nästan samma läge som då, den där gången för sex år sedan. Men den här gången sätter han den i krysset och Italien är klara för final. Sex års samlade demoner lyfter mot tysk himmel. Lättnaden är enorm i ögonen på honom.
Ögonen, Ekman, såg du någon gång blicken hos någon av de italienska spelarna?
Fifa har redan innan finalen beslutat att Zidane är turneringens bästa spelare. Så måste det ha varit. Ett bespottat och hånat Italien, ett utskällt och föraktat azurblått landslag är i VM-final.
Sverige sätter sitt hopp till Frankrike. Hit men inte längre! Hela världens plötsliga gullunge Zidade slår turligt in 1-0 på en felaktigt dömd straff. (Det hörs det väldigt lite om. Kan det månne vara för att straffen kom mot Italien?) Matchen blir ett fantatsiskt ställningskrig, en enastående dans av två giganter i fotbollsvärlden. Man måste vara helt känslomässigt lobotomerad för att tycka finalen var tråkig fotboll. Man måste vara en Tipsextraskadad heja-Barnsley-Nottingham-5-5-och-många-mål-betyder-alltid-bra-fotboll-skadad för att inte ha utbyte av finalen.
Materazzi säger något om Zidanes morsa eller syster eller om bägge. Jag hörde värre saker när jag spelade pojklagsfotboll. Zidane skallar Materazzi stenhårt i bröstet och blir utvisad. Zidane skäms inte utan verkar mest orolig över att nån kamera ska ha snappat upp det och står och kikar upp mot bildskärmen. Senare ska Materazzi dömas till ett nästan lika hårt straff som fransmannen. Skandal givetvis. Men det är en annan krönika.
Matchen går till straffar. Ett italienskt gissel. Utslagna på straffar 1990 (semifinal) 1994 (final) 1998 (kvartsfinal) och så det där Golden Goal-målet mot just Frankrike 2000 som lök på laxen. Guds kvarnar mal långsamt men de mal säkert. Den gudomliga rättvisan är just rättvis.
Materazzi dunkar in sin straff i ena gaveln. Trezeguet missar sin straff. Samme Trezeguet som avgjorde EM-finalen 2000. Fabio Grosso hamnar i den ultimata pojkdrömmen. Han kan avgöra en VM- final med sista straffen. Det är allas sagor saga. Den okände grovarbetaren som spelade i division fem för tio år sedan står i hela världens blickpunkt. Det är Åshöjden på speed. Det är allt man kan drömma om. Det borde vara en sportjournalists ultimata dröm. Ekman hoppas istället vi ska minnas Tysklands bronsmatch…
Italiens VM-guld innehåller allt som en vacker saga innehåller. Så kan man välja att se på VM. Också.
Ekman gör sig skyldig till blindhet och till total avsaknad av poetisk finess när han fördomsfullt och ignorant valt att bortse från allt det här. För inte kan det väl vara så att han vet men valde att struna i det och följa sina fördomar?
Italien är världsmästare.
Det kan ingen ta ifrån oss.
