Krönika: Massimo Oddo, såhär i efterhand
Några sista tankar om Milans nye ytterback.
Massimo Oddo anlände som en ganska hajpad spelare från det laget som Lazio alltid har haft så svårt för att bortaslå; Hellas Verona.
Jag minns hur han sågs som en flopp i början. Inläggen, som skulle vara hans signum, var luftbollar som oftast hamnade på fel sida kortlinjen. Och försvarsspelet sög ganska rejält.
Men sen började han så sakteliga växa. Självförtroendet och känslan i högerfoten kom tillbaka. Spelet blev alltmer balanserat, även om såväl misstagen i defensiven som de dåliga tillslagen i inläggen återkom med för jämna mellanrum.
För ungefär två säsonger sen eller nåt hände det någonting. Defensivt var han inte sämre än någon annan, dynamiken i offensiven började klaffa, och inläggen blev nästintill konstant giftiga.
Och så har vi det senaste året. En förfinad offensiv med en ytterst känslig högerfot, en av seriens bästa ytterbackar, och ett tillslag som kan konkurrera med världseliten.
Minns bara hur han dominerade högerkanten totalt, hur han själv i vissa matcher var hela Lazios offensiv.
Minns det där frisparksmålet i höstas med den där bisarra skruven, trots den loja uppsynen och hållningen som han åstadkom det under.
Från utskrattad till en spelare som man hyser avund för. Från cragnottierans fall, via Piano Baraldi, till en tillvaro där allt som räknades var överlevnad. Massimo Oddo har varit med genom hela resan.
Till skillnad mot många andra, det får man inte glömma.
Det brev om publicerades i Corriere dello Sport var visserligen aktningsvärt, men det går inte att komma ifrån att det också var clichéartat. Varför skrev han inte mer om den resa som han har varit med om, denna fenomenala resa mellan hopp och förtvivlan, och så den fantastiska Maglia-dagen där mittemellan.
Det är få som var kvar på skeppet genom hela ovädret, och det är precis det som gör Massimo Oddo så intressant.
Jag vill veta detaljerna, vad han tänkte i de olika ögonblicken, hur det har påverkat honom i efterhand. Jag vill veta vilka minnen som han håller kärast, och vilka som han vill glömma.
Massimo Oddo är inte med oss idag, men han var med genom hela den turbulenta övergångsperioden. Och det trots att han i grund och botten är en milanista (och således för de andra klubbarna en mercenari). Och det är främst däri min respekt för honom kommer ligga.
Varje saga måste få ett slut. En spelare som vill gå kan inte tillföra laget nåt mer. En sådan spelare förstör stämningen i truppen.
Delio Rossi och Claudio Lotito visste hela tiden att Massimo skulle hamna i Milan på ett eller annat sätt. Varför Lotito försökte att upprätthålla denna påhittat orubbliga fasad vet jag inte, men en bra deal blev det. Och det är det som var det viktiga här, att Dejan Stankovic-incidenten inte upprepades.
Till sist.
“Jag kommer ihåg att när jag spelade i Milan så gick jag alltid och såg derbyt, men jag måste säga att derbyt i Rom är en mycket större och passionerad händelse. Det finns inget i närheten ens.”
- Massimo Oddo
