Finns det nationell mentalitet?
Kan en fransman leda UEFA? Och kan Rammstein förklara varför Tyskland så ofta spelar VM-final i fotboll?
Alla tiders främste juventino, Michel Platini, är sedan en vecka tillbaka president för UEFA. Platini fick 27 röster mot Lennart Johanssons 23, en knapp men klar seger. Valet har tämligen unisont beklagats och kritiserats i svensk media. De flesta beklagar att Johansson inte fick en värdigare avslutning på sitt omåttligt framgångsrika presidentskap - något jag i viss mån kan hålla med om, även om det inte på något sätt är skamligt att förlora en demokratisk omröstning. Men mellan raderna finns också något mer intressant, och mindre sympatiskt. En stor del av kritiken mot Platini baseras nämligen på det faktum att han inte är svensk.
Svenske Johansson är rekorderlig, med sinne för ordning och reda, ärlighet och demokrati. Franske Platini är arrogant och pratar helst inte annat än franska. Såna är fransmän. Därtill hade ju Platini sin storhetstid i Juventus. Say no more.
Jag har sett flera krönikörer kalla Lennart Johansson naiv - något som ska föreställa kritik, men där även den dummaste kan läsa in den egentliga innebörden mellan raderna: svenske Johansson spelar, till skillnad från sin franske motståndare, rent spel. Att Platini har åkt på valturné (inte alldeles ovanligt inför ett betydelsefullt presidentval), och bland annat besökt ett antal forna Sovjetrepubliker, har framställts som synnerligen skumt. Vad har han lovat egentligen...? Den oförskämde fransmannen har därtill vid något tillfälle haft FRÄCKHETEN att antyda att Johansson är gammal, när han i själva verket skulle haft långt kvar till 90 vid mandatperiodens slut. The nerve!
För egen del tycker jag rapporteringen har osat av svensk högfärdighet. Att det sett annorlunda ut om utmanaren varit svensk och den gamle pampen fransk står utom allt tvivel. Samtidigt finns det något kittlande över själva grunden i resonemanget. Är en svensk annorlunda än en fransman?
Att prata om nationell mentalitet är riskabelt. Det tenderar att bli kategoriskt och fördomsfullt, och idén som sådan är besläktad med direkt rasism. Ändå är det frestande att ge sig på ämnet. Visst är det i viss mån omoraliskt att vara fördomsfull - men det är kul! Om man därtill lägger huvudfokus på de positiva aspekterna av de nationella schablonbilderna kan man till och med komma att uppfattas som vidsynt och tolerant.
Samma dag som Platini valdes till UEFA-ordförande satte jag mig för att se Rammsteins lysande live-DVD Wolkerball. (För er som inte känner till Rammstein, så spelar de en form av industrirock, i gränslandet mellan tung syntmusik och hårdrock. Sångaren låter som Hin Håle själv och många av låtarna har något suggestivt obehagligt över sig.) Bandet kliver in på scenen i mörka obskyra kläder, delvis täckta av något som ser ut som motorolja. I ett nummer kommer sångaren in på scenen med munnen täckt av blod och mikrofonen fäst vid en stor köttkniv. Bandets keybordist rullas in i en stor gryta, som till sist bränns med en enorm eldkastare. (Om jag förstått saken rätt är låten inspirerad av den tyske kannibal som för några år sedan, framgångsrikt, annonserade på internet efter någon som ville få dasen avskuren, tillagad och uppäten, och sedan förblöda till döds...!) Scenen, ljuset och musiken är metallisk, teknisk och maskinell. Allt är överväldigande kraftfullt, ursinnigt och galet. Jag har aldrig vare sig sett eller hört något liknande. Ändå känns det bekant. Väldigt bekant...
Till sist kommer jag på det: Jürgen Klinsmann!
Rammstein låter som Klinsmann och Tyskland spelar fotboll. Allt faller på plats. Kompromisslösheten. Jag har sett Klinsmann, hårt trängd, hinna ifatt en långboll och skjuta den i steget, på volley, i stolpen med sådan kraft att returen landade långt utanför straffområdet. Ursinnet - inte latinskt yvigt och obehärskat, utan tyskt beslutsamt. Det som får förbundskapten Klinsmann att ömsom sparka vattenflaskor omkring sig, och ömsom spastiskt rusa runt i cirklar galen av glädje. Och vanvettet. Det som fick Klinsmann att riskera liv och lem i dueller med försvarare och målvakter, eller kasta sig okontrollerat på marken och kana över en hel planhalva när han gjorde mål (detta till stor del före de PR-mässiga inövade målgester som väl numera skrivs in i spelarnas sponsorkontrakt). Den som har svårt att relatera till Klinsmann kan gärna byta ut honom mot Oliver Kahn, eller för den delen Michael Schumacher eller Boris Becker - alla är de idrottsversioner av Rammstein. Två tredjedelar disciplin och kvalitet. En tredjedel tysk galenskap.
Tyskland har medverkat i 14 VM-slutspel, och tagit sig till final i hälften av dem (samt spelat ytterligare tre semifinaler). Man har flera gånger gått till final med lag som inte på långa vägar tillhört turneringens bästa (2002, 1986, 1982 och 1954), och ofta dessutom spelat dåligt på vägen. Det är heller inte några harmoniska väloljade lagmaskiner som tassat sig fram genom turneringarna. Den tyska truppen, och deras matcher, har ofta präglas av disharmoni, bråk, gräl, buller och bång. Den speciella tyska besattheten kanske inte alltid främjar en konfliktfri gruppgemenskap, men den tycks funktionell vad gäller att vinna fotbollsmästerskap.
Så kanske finns det nationell mentalitet ändå. Kanske kommer UEFA att förfalla i kaos, korruption och fiffel nu när svensk ärlighet och god organisation förpassats från dess högsta post. Säkert hoppas en och annan svensk idrottsreporter få skriva vad-var-det-jag-sa om några år, men för egen del tror jag de kommer bli besvikna. Något i mig säger att ansvarsfullt och demokratiskt ledarskap kanske inte är så isolerat svenskt som vi vill tro.
Rammstein/Wolkerball är inspelad i Nimes i Frankrike, och publiken såg inte alls arrogant ut vad jag kunde se. De sjöng. På tyska.
