L’Aggancio a calcio
Innehåll: Talangfulla -86:or. Zidanes bästa match. Ny huvudsponsor på gång. Ronaldo, Milan, Juve och Inter. Landslagsstrejkande Totti och Zlatan.
Förord
Den här krönikan borde egentligen kretsa kring de tragiska händelser som utspelades på Sicilien förra fredagen, och vilka konsekvenser det får för il calcio. Men mycket har redan sagts och att försöka förklara det italienska samhällets komplexitet är inget jag tänker ge mig in på. Istället får det handla om mer greppbara ämnen som jag behärskar bättre.
* * * * *
Inte i något annat land i fotbollsvärlden är det så vanligt förekommande som i Italien att spelare är delägda mellan två klubbar. En av anledningarna är att det är ekonomiskt fördelaktigt. Den dagen något av lagen vill köpa den andres femtio procent att det dock långt ifrån självklart att man kommer undan med att betala halva priset. Ca 50 (70-Konko & Masiello) miljoner kronor fick Juve för ett tag sedan lägga ut för att göra en backtalang med 16 matcher i Serie B på kontot sin egen ägo(h)del.
Domenico Criscito heter försvararen som under hösten stått för ögonbrynshöjande insatser i Genoa och från vilka Juve också köpte loss den andra halvan. Att Juve har höga tankar om spelaren råder det inte tu tal om. När det fanns indikationer på att Fiorentina och Milan lurade i vassen skred man snabbt till verket. Kosta vad det kosta vill. En spottstyver för att göra honom delägd 2004 gjorde det acceptabelt att betala ett överpris nu. Och när betalningen sker över tre år innebär det ingen större uppoffring för en klubb som är en främling på genomfart i Serie B.
Att hitta stora försvarsämnen i Italien, italienska i synnerhet, är sedan några år tillbaka förvånansvärt svårt. Med tanke på hur italiensk fotboll ofta slentrianmässigt stämplas som defensiv och taktiskt hämmad borde det väl inte vara svårt att ringa in en ny Nesta eller Cannavaro? Men nej... Höjer sig någon över genomsnittet är storklubbarna där på studs för att spana in den senaste förmågan. Barzagli är sedan länge kartlagd och i sommar är troligtvis huggsexan ett faktum.
Fortsätter Criscito att utvecklas och det visar sig att Juve lagt beslag på en kommande landslagsback har man en stöttespelare för minst ett decennium framåt. Istället för att stirra sig blind på siffror ska värvningen ses i skenet av marknadens utbud, och precis som president Cobolli Gigli uttrycker är det – ingen försakelse, utan en investering. Deschamps utvecklar: – En spelares pris sätts utifrån den betydelse klubbarna ger honom och i Criscitos fall var det många som anmälde sitt intresse. [Med framtiden i åtanke måste vi behålla våra unga talangfulla spelare.] (Källa: La Stampa)
Att scoutingen har gått grundligt till i fallet Mimmo Criscito råder det inga tvivel om. Under tränare Chiarenzas överseende lirade han två säsonger i Juventus primavera innan han den här säsongen på allvar kastades in i hetluften bland Genoas seniorer. När Fiorentinas sportdirektör Panteleo Corvino - en av de absolut skickligaste på att upptäcka talanger - nyligen fick frågan vem som idag är den främste unga backen, svarade han att -86:an Criscito är en spelare med intressanta utvecklingsmöjligheter. Ger Corvino en spelare goda vitsord kan man vara relativt säker på att det finns en ljus framtid. Men man ska aldrig ropa hej för tidigt. När det kommer till talanger som fortfarande står på tillväxt lär oss tidigare erfarenheter att väldigt mycket kan hända på resans gång.
- - - - -
Om det förnärvarande råder brist på självklara framtida försvarsresar i Italien ser marknaden betydligt ljusare ut för de som har till uppgift att göra livet surt för samma lagdel. Kompetenta anfallare med varierande attribut produceras i en aldrig sinande ström. Positivt för oss Juvefans är att vi har fler spelare med det gemensamt att de alla är födda 1986 och som vi kan sätta ett framtidshopp till. En av dem slog i förra ligaomgången till med att göra två mål mot Messina: Michele Paolucci. För sin insats belönades han med betyget 7.5 av Gazzetta dello Sport.
Tjugoårige anfallaren Paolucci har förflutet i Juves ungdomsakademi och gjorde sig där känd som en målgörare av rang. Inför 2006/07 lånades han ut till en av seriens minst profilstarka lag, tabelljumbon Ascoli. Hittills har det blivit totalt femton framträdande i Serie A för Paoluccis del: sex matcher från start och nio inhopp. På dessa tillfällen har han hunnit med att göra fyra mål, räknar man in matchen mot Atalanta i Coppa Italia står han på sex fullträffar.
Normalt sett brukar det vara svårt för unga spelare är hävda sig i de stora sammanhangen då de ofta är fysiskt underlägsna sina äldre kollegor. Det brukar i regel ta några säsonger innan de slipat bort juniorlooken och växt in i seniorkostymen. Sedan finns det alltid några lysande undantag som tar för sig och känner sig bekväma i alla fall, inte sällan på grund av en exceptionell teknik, snabbhet eller att fysiken redan finns på plats. Paolucci ser ut att ha det senare - 80 kg fördelat på 182 cm - och det i kombination med talangen gör att han mycket väl kan få sitt definitiva genombrott redan den här säsongen.
På lördag åker Ascoli till Genua för möte med Sampdoria. Marassi är en av sex arenor som kommer att ta emot publik. Matchen kan eventuellt följas direkt på Canal+Sport2 med sändningsstart 17.55.
- - - - -
Valeri Bojinov, även han född -86, har inte fått många chanser av Deschamps den här säsongen. Fransmannen verkar vara måttligt imponerad av bulgaren som placerat honom långt bak i turordningen. När även Zalayeta gick före i kön var Bojinovs agent Gerry Palomba snabbt ute och påpekade det absurda över sin klients situation. Juvefansen har också ställts sig frågande till varför barnstjärnan (debuterade i Serie A som 15-åring) inte fått mer speltid?
Om vi leker i huvudet på Didier Deschamps för en stund så tror jag att en stor anledning stavas mognad. För att övertyga på Deschamps måste samspelet med lagkamraterna utvecklas, Bojinov måste mer underordna sig laget. Det räcker inte med att ha en vänsterslägga av guds nåde och ett utvecklat målsinne. Därav Deschamps nickande bifall för Palladino, som trots att han ibland stampar för mycket på bollen ändå är en stor tillgång för laget.
Fler intressanta 86:or: Paolo De Ceglie, Claudio Marchisio.
* * * * *
I media har Juventus shoppingsiffra för i sommar pendlat mellan alltifrån 30 till 50 miljoner euro. Det senaste budet är 40 miljoner euro.
Mercato-strategin verkar annars vara att plocka russinen ur kakan bland Bosmanfallen och komplettera med tre tunga köpvärvningar när fönstret öppnar i juli.
* * * * *
Är det OK för en SF-skribent att fara med vilka osanningar som helst i ett desperat försök att förklara det oförlåtliga illdåd som ens egna s.k. supportrar begått? Bedöm själva. Citat hämtat ur Catania-redaktionens matchrapport mot Palermo: – Man är säker på att etablissemanget vill ge den [fjärdeplatsen reds. anm.] till nåt av de bestraffade storlagen; de rödsvarta, alternativt de ljusblå eller, i värsta fall, i viola. Samtidigt närmar sig de svartvita med stormsteg mot serie A efter ytterst tveksamt tilldömda mål varje vecka. Man vill kompensera dessa stackars straffade offerlamm från förra säsongen.
Jag tror inte ens Carlo Notaro är särskilt övertygad om det han skriver.
Att etablissemanget vill se Juve tillbaka i Serie A tvivlar jag inte en sekund på. Men om de svartvita helt utan ansträngning åker gräddfil upp till de fina salongerna, hur förklarar man t.ex. det faktum att Juve är det enda laget i Serie B som inte tilldelats en enda straff hittills? Halva serien är avverkad. Det är unikt för både Serie A och B.
Post Moggiopoli-kommentarer får vi rakryggade gobbi leva med under överskådlig framtid. Bara att acceptera. Ibland känner man dock att det inte finns någon hejd på skitsnacket.
* * * * *
Zinedine Zidane intervjuades för ett antal veckor sedan under ett besök i Zurich. På frågan vilken som var hans bästa match i karriären svarade han följande:
– Den match jag alltid återkommer till är Champions League-semifinalen (1996/97) mellan Juventus och Ajax. Vi vann med 4-1 (Lombardo, Vieri, Amoruso och Zidane målskyttar) och jag stod bakom två av målen och gjorde dessutom ett själv [länk till målet]. När vi senare gick igenom matchstatistiken visade sig att jag hade gjort väldigt få misstag. Mina passningar satt klockrent. Jag spelade på toppen av min förmåga den kvällen.
* * * * *
Efter säsongen går som bekant Juventus och Tamoil skilda vägar. Oljebolaget, som kontrolleras av holländska Oilinvest, har varit samarbetspartner sedan 2001/02, och ensam huvudsponsor sedan förra säsongen då ett mångårigt lukrativt avtal skrevs under. I och med Juves degraderingen var man tvungen att omförhandla sponsoravtalet men någon lösning kunde inte nås och i slutet av förra året meddelades det att samarbetet upphör efter slutet av säsongen.
Ledningen jobbar intensivt på att hitta en ny huvudsponsor och troligtvis kommer en att presenteras i slutet av februari, eller under mars. I nästa vecka (13 februari) samlas styrelsen. Enligt La Stampa ligger New Holland (traktorer, grävmaskiner, jordbruksmaskiner) och Iveco (lastbilar, skåpbilar) bäst till. Företagen ingår i Agnelli-familjens ögonsten Fiat-gruppen.
(New Holland var ett av företagen som betalade multum för att produktplaceras i senaste Bond-rullen Casino Royale.) Iveco har länge stått nära sportvärlden och tecknade nyligen ett sponsoravtal med det ökända (i dubbel bemärkelse) rugbylaget All Blacks från Nya Zeeland. I båda fallen skulle Juve kamma hem omkring 14 miljoner euro per säsong. Fiat som gått med förlust i många år men uppvisade imponerande siffror för 2006 ryktas bli Europacup-sponsor den dag det blir verklighet.
Kuriosa (huvudsponsor/er genom åren):
1981-1989: ARISTON
1989/1990-1992: UPIM
1992/1993-1995: DANONE
1995/96-1998: SONY, SONY MiniDisc (1997/98 SONY MiniDisc)
1998-1999: D+ Libertà digitale, TELE+
1999-2000: CanalSatellite, D+ Libertà digitale, SONY
2000-2001: Sportal.com, TELE+
2001-2002: Fastweb, Tu mobile
2002/03-2004: Fasweb, Tamoil
2004-2005: Sky Sport, Tamoil
2005/06-2007: Tamoil
* * * * *
Berlusconi fick tillslut som han ville. Redan i somras försökte Milan värva Ronaldo som ersättare för Shevchenko men lyckades inte nå en överenskommelse med Madrid-klubben. Istället panikvärvade man Oliveira från Betis för 15 miljoner euro och lät samtidigt schweizaren Vogel fara till Sevilla-klubben.
Nu betalar Milan hälften (7.5 milj. euro) för Ronaldo. Kommer han att sålla sig till skaran falnande stjärnor som inte höll måttet likt Rivaldo, Redondo, Vieri? Eller kan han lysa upp Milanos himmel (den rödsvarta delen) och gå en ny vår tillmötes som Cafú gjorde efter sex år i huvudstaden? Jag tänker inte sticka ut hakan. Ronaldo är troligtvis fortfarande en stor spelare (volyminöst mer än någonsin) men något fenomen vågar jag ändå påstå att det var länge sedan han var. Cannavaro håller inte med.
Ronaldo har i ett antal omgångar ansetts vara slut. När knäskadorna i Inter avlöste varandra såg det riktigt mörkt ut. Jag kommer ändå mest ihåg hur tongångarna gick runt 2003 när brasilianarens extrakilon blev ett allt hetare diskussionsämne. Ronaldo svarade då med att på klassiskt vis smälla dit ett hat-trick mot Man United i Champions League och täppte därmed till truten på sina belackare för en tid framöver. Närmare bestämt en vecka ungefär. Efter det blev han i takt med viktökningen ett alltmer ifrågasatt inslag i Real Madrid.
Oavsett i vilket läger man står i när det gäller Ronaldo kan nog de flesta enas om att han de senaste åren blivit en betydligt mer statisk spelare som mest opererar innanför boxen. Spontant känns inte det som rätt spelartyp för att Milan ska hitta tillbaka till den flödande offensiv som var så (bitter)ljuvlig att skåda för några säsonger sedan.
Hur länge ska Ancelotti envisas med att spela den idag extremt tröge Seedorf istället för Gourcuff? När inte heller mittfältskollegan Pirlo har rollen att ta löpningar blir de offensiva alternativen för få med konsekvensen att spelet oftare går i baklås. Pirlo är beroende av en rörlig omgivning för att få utlopp för sina spetskvaliteter: den som passningsgeni.
Därför är värvningen av en annan 30-åring desto mer klockren. Massimo Oddo fyller ett nödvändigt hål efter en avslocknad Cafù på högerbacksplatsen och lär med sina inlägg vara till glädje för Ronaldo. Både Oddo och Ronaldo är naturligtvis tänkta att gå direkt in i startelvan, men kommer dem att ge det kortsiktiga lyft som Milan är ute efter för att leverera titlar? Sker inte något stort i sommar är jag inte alls övertygad.
Överhuvudtaget är jag inte alls lika säker som många andra om att Milan och Juve nästa säsong återställer ordningen i Serie A. Juventus har fortfarande framför sig att spela in ersättare för Cannavaro, Thuram och Zambrotta och Zanetti-Paro kommer inte att kampera ihop på det centrala mittfältet nästa säsong. Alla nyckelpositioner som kommer att ta tid att få ordning på.
Det är egentligen för tidigt att spekulera… men Inter sitter definitivt i förarsätet inför nästa säsong. I nuläget har man därtill ett stort försprång. Samtidigt ska det bli ytterst intressant att se hur laget handskas med den press det innebär att vara titelförsvarare på riktigt. Dessutom kan man aldrig vara säker på att inte Pazza Inter åter bli en realitet i sommar med tränarbyte och transfercirkus som följd. Något som emellertid borde lugna Interfansen är Moratti för en gångs skull inte blev rastlös under vinterfönstret.
Apropå Moratti... så log jag stort när jag läste hans uttalanden efter Fiorentina-matchen. (Bakgrundsfakta: Fiorentinas tränare Prandelli och sportdirektör Corvino ifrågasatte domarens insats.) Massimo Moratti:
– Helt ärligt tycker jag inte att domarna favoriserar oss, den här typen av uttalanden (från Fiorentinahåll) är bara ett uttryck för att dem behöver hitta ursäkter för förlusten.
– Under matchen fick jag inte samma uppfattning om domarinsatsen som dem (Prandelli & Corvino) senare gav uttryck för. Vi är vana att höra den här typen av kommentarer, det har blivit något av slentrian…
Avdelning: Annat ljud i skällan Avdelning 2: Säkert att inte uttalandena är Moggis?
* * * * *
Zlatan Ibrahimovic tackar nej till blågult... Hur länge dröjer det innan Totti ger Donadoni tummen upp till att göra "nappen" även i landslaget? Vad jag vet har inte Totti rakt ut, utan att vira in sig i ett lager av otydligheter, uppgett motiven bakom sin landslagsbojkott. Men en uppenbar anledning - som jag också har för mig att man kunnat läsa mellan raderna i något uttalande - är att han vill lägga all energi på de gulröda eftersom han den här säsongen såg en utomordentligt god chans att spela hem Scudetton till Rom.
Vid det här laget borde det väl dock ha gått upp även för Er Pupone att den rullgardinen har dragits ner för länge sen. (Vissa spelbolag i Italien har redan börjat betala ut pengar på att Inter vinner Scudetton.) I och med det (rullgardinen) finns det heller ingen bra ursäkt för ett fortsatt nej. Utgången av seriefinalen (uppskjuten till april) hade säkert haft en stor inverkan på hur Totti resonerat om sin framtid i landslaget. En förlust hade skyndat på ett ja. Nu blev inte matchen av men förblir Inters försprång intakt en bit in på mars öppnar det upp dörren för en comeback hemma mot Skottland den 28 mars.
- - - - -
Aftonbladet listade i förra veckan skälen bakom Zlatans landslagsstrejk. Straffet, sveket och media var deras försök till att förklara varför Ibra inte ville vara med mot Egypten och "tills vidare". Schismen med landslagsledningen och svensk media påverkade garanterat hans beslut men jag tror att Zlatan i minst lika stor utsträckning som Totti vill koncentrera sig enbart på klubblaget.
Efter en värdelös vårsäsong med Juve, ett uselt VM-slutspel, och på det hemskickad inför matchen mot Lichtenstein, fattade Zlatan beslutet utifrån vad han upplevde var det rätta för att konservera sin strålande form i Inter. Det han mådde bäst av helt enkelt. En resa till pyramidlandet hade blivit ett energislukande äventyr som riskerat att rubba den harmoni (hur är det med skallen förresten?) han idagsläget upplever. Alla de stela och konstlade situationer han skulle ha hamnat i med ledare, spelare och journalistkår (som han inte ens pratar med) gjorde det inte värt besväret. Det är vad jag tror. Runt hörnet väntar även den turnering som han rankar lika högt som VM - Champions League.
Andra sidan av myntet är att ju längre Zlatan väntar med sin landslagscomeback, desto mer krystad och ohållbar blir tyvärr situationen. Pratar vi generellt får man ibland uppfattningen att spelarnas landslagsmedverkan idag mer ses som en plikt och ett nödvändigt ont än en stor ära och något glädjefyllt.
