Vardagsapati mitt i vintern
Januari och februari – finns det några värre månader egentligen? Slask, snö, regn och tö om vartannat, hela tiden. Mitt i denna tid fanns det dock något som brukade liva upp, något som fungerade som ett livselixir mitt i vintern: CL, cupernas cup, var tillbaka.
Yes, och idag drar det igång igen. För de som har ”sitt” lag med det vill säga. Det är inte sådär jätteofta jag är avundssjuk på det släkte som håller på Zlatans Inter. Någon gång, av någon anledning valde jag Juventus och sedan dess är allt med Juve helt rätt, och allt med Inter helt fel. Nu är det ju dock så att de som håller på Inter tycker precis likadant, fast tvärtom. Skönt är det, hur vore det om alla höll på samma lag, om alla fick en fadd smak i munnen så fort t.ex. Dejan Stankovic namn nämndes? Om du frågar mig: tämligen värdelöst.
Nej, jag brukar inte vara avundssjuk på ”Interisti”. Lika lite som de brukar vara avundssjuka på mig. Nu är jag dock det, och jag är inte lite avis heller. I morgon går de in i slutspelsfasen i den vackraste utav cuper, det mest prestigefyllda inom klubbfotboll. Alla spelare vill vinna den, alla fans vill fira att dess buckla lyfts av ”sin” lagkapten – Champions League.
Denna säsong är alltså inte som andra, varför? ”Go figure”! Del Piero, Buffon och de andra kommer inte att jogga in på planen till UEFA-hymnen, Lasse Kinch och Glenn Hysén kommer inte att jubla och skrika av förundran över något fantastiskt Trezeguet-mål. Eller jo, det kanske de gör, om de följer Serie B på nära håll. Det är ju i stort sett omöjligt att kunna hitta en vettig sändning att följa därifrån.
Zlatan Ibrahimovic kommer dock att jogga in där, mitt i strålkastarljuset, mitt i årets största fotbollsfest. Frågan är väl om han kommer att få jogga ut igen i förtid, för inte kan väl Inter mäkta med det som Juventus inte gjorde de senaste åren? Kanske, större under har skett.
Det är i stunder som denna jag plockar fram ett av mina bättre minnen på senare år. Jag satt fast i en stad i den värmländska urskogen. När jag var som mest less på allt ringde min bror: ”Boka biljetter till Juventus – Real, nu jävlar ska vi dit!”.* Efter mål av Trezeguet och Zalayeta lämnade vi stadion, Delle Alpi, som annars brukade vara rätt död. Den kvällen sjöng och dansade varenda liten centimeter av den gråa betongen. Tur att man har sådana minnen i en tid då Inter mer eller mindre framstår som oslagbara.
Den italienska fanan bärs upp av, förutom Inter, Roma och Milan. Återstår nu att se hur pass slagkraftiga dessa klubbar är i Europa. Har den italienska ligan gått ner sig, eller är det bara på hemmaplan allt är uppochner?
Ikväll och imorgon kommer mina kompisar att bänka sig framför TV:n, jag funderar dock på att se min inspelning av Juventus – Real Madrid från 2005 för, i ordningen, säkert trettionde gången. ”Chi non salta Madrilenio, hey hey!”
* Min bror dementerar via sitt ombud att han har använt sig av någon som helst svordom i sammanhanget.
