Gästkrönika
Vad är det som egentligen hänt?. Jag är tvungen att fortfarande nypa mig i armen flertalet gånger för att förstå vad som hänt. Roma har slagit Lyon på bortaplan. Ett Lyon som flera stora lag i Europa försökt slagit på deras hemma arena men gått på pumpen som tex. Real Madrid. Ett Roma med en spottande Totti som aldrig kan när det gäller. En Cassetti som blir tvungen att hoppa in i sista minuten när Panucci blir sjuk och får feber. En Cassetti som går in med bara erfarenhet av 5 CHL matcher och gör nog sitt livs match. Pizarro som går in och snurrar upp fransmännen så vissa spelare i Lyon såg ut som yra höns. Ja ett Roma som spelade en fantastisk match under 90 minuter som vi Romanisti över hela världen vet att detta lag kan. Jag är så stolt över detta lag som betyder så mycket i mitt liv. När första halvlek blåstes av igår så kunde jag inte hålla tårarna borta. Det brast för mig inför 2 av mina vänner för jag kände en sådan känsla inom mig som jag inte kan beskriva i ord. Fan vad ni ger mig mycket glädje Roma. Jag vet att vi inte vunnit något ännu och att det bara var åttondelsfinal men det spelar ingen roll. I mitt hjärta och hos många andras Roma hjärtan har vi vunnit enormt mycket. Ett Roma som var helt uträknat i alla tidningar i Sverige inför mötena med Lyon. Ett Lyon som skulle käka upp oss lätt. När sedan första matchen hade spelats så var dom ännu mera segrare redan. Men vi stod upp med Fransmännen. Precis som det Italienska landslaget gjorde i VM- finalen. Roma visade en koncentration och ett lugn som jag inte sett på länge. Inte ens Chivu regerade nämnvärt när han fick den fula armbågen från Fred i Lyon och blodet sprutade från näsan. Han regerade som en riktig gladiator skall göra när man har bytet liggande i underläge. Tack Roma för den härliga uppvisningen igår. Nu har ni fått Europa att vakna och kanske börja respektera och känna en fasa när dom ställs mot er. För mig är ni det största som finns efter min familj och det kan ingen ingen ta ifrån mig. Natten som var sov jag inte mycket. Glädjen och spänningen från matchen gjorde det omöjligt och idag sitter jag här på jobbet med rödsprängda ögon men ändå känner jag mig enormt utvilad. Fan vad stolt jag är att jag är en Romanista.
(PS: hoppas ni hade det kanon trevligt igår på matchträffen alla ni som kom. Själv kunde jag inte komma utan satt ihop med 2 kompisar och tittade på matchen i en lokal. Hoppas ni alla skrek så det hördes över hela Stockholm, ale ale Roma ale, ale ale Roma ale. För det gjorde jag. Ce solo un capitano. Ds:)
