Humor
Marcus Birro eftersträvar mer humor inom den italienska fotbollen. Egentligen finns den överallt och jag tror att vi alla hittar den bara vi letar litet. Men - och detta tror jag också är en del av Birros poäng - det handlar väldigt mycket om vilket perspektiv vi tar på saker. Det är alltför lätt att glömma bort att skratta.
Det är till exempel jätteroligt...
... att alla misstänker att Berlusconi skaffat Ronaldo delvis som ett steg på vägen att locka över Ronaldinho från Barcelona. Det kanske är sant till och med, vem vet vad som rör sig i huvudet på Silvio, han har väl knappast förnekat det? Och kommer denna plan i så fall att lyckas? Hel klart är att humorfaktorn i italiensk fotboll ökade markant när Berlusconi förlorade parlamentsvalet.
... när Mancini gör mål mot Lyon på det sätt han gör, det är inte bara snyggt och skickligt, det ser också sjukt roligt ut, rena circuskonsterna - titta igen och tänk efter! Försvararen skrattade nog också efteråt, när han väl kommit över chocken.
... med Materazzis nästan övernaturliga förmåga att alltid stå i centrum, på gott och ont. Ta bara VM 2006 som exempel - han blir först felaktigt utvisad mot Australien, för att under andra matcher komma undan med saker som definivt borde få honom utvisad, han gör mål i VM-finalen för att därefter bli skallad av Zidane, och blir själv avstängd för det! I övrigt varvar han spektakulärt klantiga kapningar med stort försvarsspel, och toppar ibland med finesser som bicycletamål. Materazzi är för mig en av de roligaste personerna i världen.
... att Lucarelli offrar landslagskarriär och kontrakt med storklubbar utav lojalitet till sin grupp i Livorno och sina politiska åsikter. Kan någon se Berlusconi acceptera anarkist-Lucarelli i Milan? Jag skrattar bara jag tänker tanken.
... att min kompis från Milano, som är interista, denna säsong religiöst tittar på Serie B varje vecka bara för att han njuter av att se att Juventus spelar där.
Och det finns mycket mer än detta.
