Gästkrönika: Vad drömmare är gjorda av
När slutsignalen gick på Stade Gerland hade ett robust lag fallit handlöst ur en dröm vars uppvaknande torde ha varit själsförtärande. Ett annat lag från den eviga staden gick däremot på pärbeströdd mark i triumfens tecken då de nedkämpat turneringens dittills formstarkaste kollektiv. Kvar stod elva drömmare med ett gemensamt mål.
Somliga tycktes tro att bravaden i Frankrike hade skakat om Champions League i dess grundvalar; att skrällarnas skräll hade uppenbarats. Dessa personer känner varken AS Roma eller innehar ett synsätt som värdesätter tilltron hos dem som fortsätter kämpa, aldrig ger upp och erövrar sina tvivel. Ty kraften i ett lag där alla är beredda att springa tills de faller handlösa till marken, bevaka sina försvarsområden likt de försvarade sina hem och stå kvar blodbefläckade bör aldrig underskattas. I Lyon den där magiska aftonen fick epitet lag sin bestyrkta betydelse. Själv var man inte förvånad för man känner ju Roma.
Nu står vi åter i lejongropen menar en viss skara fotbollsintresserade, dömda på förhand, igen. Andra håller inte med alls. Även om Manchester United tycks gallopera framåt ohejdade och i jämn takt utan förhinder så är de icke säkra. En match kan avgöras av tillfälligheter, felaktiga domslut, spelarkvalité, inställningen till motståndarna och en hel rad av olika faktorer, men den bör på förhand aldrig räknas som självklar, då detta synsätt kan avgöra om du faller eller inte. Eller står kvar med en bruten näsa som en vinnare. Inställningen som Roma uppvisade mot Lyon är precis vad jag önskar se på onsdag – förutom ett hagelregn av kort som i den första matchen då, givetvis.
Drömmare är ett intressant begrepp. Vår framtida bandiera De Rossi är en sådan. Han sade ödmjukt att det vore ”ett mirakel” om Roma skulle slå Manchester United och gå vidare till semifinal. Är en drömmare en person vilken envist strävar efter i det närmaste okuvliga mål i livet eller en som helt enkelt har en skev bild av sig själv och omvärlden vad gällande målsättningar? De Rossi tillhör den första kategorin – ty han är tack och lov ingen Cassano.
Stundtals frågar folk hur jag kan heja på AS Roma. Varför? Vad är det dessa frågvisa själar inte kan se? Roma är den motstridige dansösen som dansar samba medan andra ägnar sig åt tango, Roma är lekfull romantik och galen bekräftelsesökande och Roma är passion samt olycka sammanvävda. För i Rom så brukar man säga att allt antingen är himmel eller helvete. Men en sak är säker: kärleken för någon eller något ska brinna. Den saknade Johnny Cash levererade den världskända strofen: ”love, is a burning thing”. Jag instämmer.
Roma är ett lag som berör och får folk att tycka till. Det kan handla om vår charmiga fotboll, vår genialiska men stundtals vulkaniska kapten eller bråkande supporterskaror. Vi rycks ständigt mellan två världar – den gemytliga och den kaosartade. Vägen framåt är likt en lindans.
Visst hade det varit underbart att efter två matcher, varav den sista på ”drömmarnas teater”, ha bekämpat ännu en titan till motståndare och visat att drömmare regerar. Realister fångas ständigt upp i tvivel och fastnar i dess nät medan drömmare seglar i storm hoppfullt. Det är drömmare som skriver historia, inte realister. Låt oss dras med och hoppas. Låt oss färdas åstad på en flygande matta till drömmarnas teater. Nu är stunden inne att visa vad drömmare är gjorda av. Kärlek ska brinna, glöm inte det kära vänner. På onsdag står elva drömmare och brinner för AS Roma.
