Krönika: En kärleksförklaring
Johan summerade sitt i förrgår. Idag summerar jag mitt.
För en dag och sju år sedan. Lazio vinner sin andra scudetto.
14:e maj 2002. Klockan ett par minuter efter 18.00.
Jag läser lite om det på nätet, går in på Youtube.
Tittar. Ryser. Saltvattensbildningar i ögonen.
Jag trodde inte att det skulle känna så mycket än idag. Än idag.
Vissa saker avtar aldrig i intensitet. Hur Materrazzi håller bollen nere vid egen hörnflagga, för att sedan ta upp bollen med händer när domaren blåser av matchen. Rusar in i spelargången på direkten.
Campioni d’Italia!
Contro tutto e tutti, som Johan skulle ha sagt.
Johans krönika i förrgår summerade allt. Från Sergio Cragnotti och framåt. Till idag.
Jag tänker på Angelo Peruzzi. För honom är det också sju år. Från scudetton tills nu.
Tjockis. Han är inte alls tjock! Men det var han, och det spelade ingen roll. Peruzzi kunde ändå sin grej, han stod i sitt mål, var lite sådär stoisk. Tog ner en boll på ett inlägg. Klappade till sin försvarare vänskapligt på ryggen. Inga problem att ta ner den bollen, oroa er inte, jag plockar ner nästa också. Jag minns många räddningar på mållinjen. Jag minns alla byten i halvtid då Matteo fick ersätta honom. Ballotta råkade ut för samma sak, även om det inte riktigt var fullt ut.
Jag tror inte att Angelo förlänger. Lazio behöver nytt, måste gå vidare. Läste rykten om att han kanske blir sportdirektör. En värdig fortsättning.
Jag vill tacka, vi vill tacka.
Tack för allt.
Tillbaka till scudetton: många år har gått sedan dess. Vi har mellanåren, då allting som kunde hända hände. Fartyget utan kapten som seglade i en storm med hål i seglen och utan kompass.
Postcragnotti.
Prelotito.
Nesta lämnar. Crespo lämnar. Allting skulle gå åt helvete, men det gjorde det inte. Hungern återupplivades. Mancini. Stankovic. Lopez.
GEA. Capitalia. Advokaten/presidenten Longo. De Mita. Piano Baraldi.
Maglia Day.
Coppa Italia-vinst.
Nyemmisionsflopp. Lotito presidente. De Mita ut med huvudet före. Mellansäsong.
Paolo Di Canio. 3-1. Saluto romano.
CONI. TAR. Motorcykel till Tivoli. 23 år av amoteringar. Calciopoli.
3-0.
Sen har vi Claudio Lotitos galenskap.
Hur han vägrar låta någon annan styra klubben.
Rigorösa lönetak och stenhårda spelarförhandlingar, där presidentkollegor och agenter antingen hatar – Cagliaris president beskrev Lotito som ”omedgörlig” – eller respekterar honom för att han vågar gå sin egen väg. Därtill avgår sportdirektörer eftersom dem inte får fatta några beslut själva.
Och nu i våras.
Banderollerna på Monte Mario med texterna ”Grazie Presidente!” och ”Grazie Lotito!” som med en stor sannolikhet har hamnat där på presidentens egen begäran.
Claudio Lotito är en kejsare, om än i en egendomlig skepnad.
Som vi trots vår tveksamhet åtminstone börjar acceptera.
Lazialità. Att slåss från underläge. Inte ge vika. Trots motgångar, trots omöjligheter.
Allt medialt hån kommer fortsätta. Vi är vana. Vi tål.
Vi visar dem gång på gång, att vi inte kommer kapitulera, den här säsongen har inte någon kunnat negligera vår framfart.
Oavsett vad dem säger, vi har givit svar på tal, och dem vet det.
Och det gör mig stolt.
CL-kvalplatsen är än så länge inget epokavgörande, trots sin storhet. Men kärleksyttringar ska aldrig behöva försvaras, som Birro skulle ha sagt.
Tack, mitt Lazio.
Idag är det jag som serverar dig frukosten på sängen.
