Gästkrönika: Grazie Oddo?
Lazioredaktionen befinner sig för närvarande i en orgie av krönikor och det med all rätt. Vem har man dock att tacka? Var finns nyckeln till den framgång Lazio nu äntligen nått? Ett kontroversiellt förslag följer här nedan…
Ja, vad ska man säga? Vad finns kvar att säga? Champions League! Äntligen är Lazio nära fotbollens finrum. Riktigt nära. Jag kan redan nu se hela kalaset framför mig: 11 ljusblåa krigare med en frenetiskt tuggummituggande tränare vid sidan om. ”Hur vi ska gå Champions League till mötes? Med en längtan att få höra den inledande musiken och skaka den stora tygbollen i mittcirkeln”. Väl formulerat av Rossi, men det finns mycket mer än så att se fram emot. Uppmärksamheten. Nervositeten. Publiken. Vetskapen om att fotbollshistoria kan skrivas vilken minut som helst. Vetskapen om att de 15-20 spelare som oräkneliga gånger hyllats av oss lazialí även har chans att slå igenom på den stora scenen. Vetskapen om att man i halvtid kommer att höra Nordahl berömma Lazios fantastiska sammanhållning för att senare se Hysén kontra med engelsmännens tuffa spelschema. Champions League, mina damer och herrar, det blir knappt bättre än så!
Det finns dock en hake: Nivån på Champions League är förmodligen för hög för Lazio. Plats 3 (eller 4) säsongen 06/07 i Italien säger mig inte speciellt mycket om hur redo laget är för det stundande äventyret. Den bedrift som Lazio slagit till med är visserligen imponerande, men det känns svårt att jämföra den med annat då hela ligan har varit uppochner. Med en något mer tveksam hantering av calciopoliskandalen borde de indragna klubbarna ha kunnat kräva kompensationspoäng för de psykiska lidanden som supportrarna tvingats genomlida. Inte för att Lotito hade gjort det för den anledningen, men ändå…
Lazio har hursomhelst många att tacka för denna framgångssaga, men i min mening finns det en särskild faktor som avgjorde det hela till romarnas fördel – Massimo Oddo. Ja, ni läste rätt. Denna bespottade och motbjudande högerback har haft en större del i den nyligen säkrade kvalplatsen än vad många vill tro, och det bland annat genom det enorma ansvarstagandet på planen som han har bjudit upp till.
Låt oss nämligen ta ett tag och begrunda det som redan varit. Bland de kaptener som under de senaste åren representerat de ljusblåa örnarna – Nesta, Negro, Favalli, Cesar, Liverani, Oddo och Zauri – kan jag med handen på hjärtat inte säga att någon av dem varit lika dominant och framträdande som Oddo har varit. Och lazialí, sådant bör vi inte ta allt för lätt på. Jag menar kom igen, ta Cesar som exempel. Brassen i all ära men hans halva säsong som kapten gick ut på att hitta formen innan han skjutsades iväg till San Siro. Alessandro ledde sitt försvar var en bravad, men från sin position som mittback var han oftast hämmad och sällan dominerande i det offensiva. För Oddos del har däremot spelet varit som klippt och skuret.
”Komigen nu, var med. Bort med den! Här är jag, här! Bra! Merda, vad gör jag med bollen nu?! Öh.. visa er! Aj! Visa er!”
Titta höger. Gång på gång kom Massimo travande fram och blev så småningom en viktig del av Lazios snabba omställningar, som senare har kommit att karaktärisera hela säsongens spel. Det exceptionella ansvaret han tog på planen fick han även kröna med att som kapten sänka Roma i vad som kom att bli den största derbysegern för Lazio genom tiderna.
3-0 slutade den matchen för er som redan glömt det.
Nu har jag dock inte sagt att Oddo är den bästa kaptenen Lazio haft på ett tag. Det många har irriterat sig på är just den andra delen av ansvaret som kommer med en kaptenbindel – ansvaret utanför planen. ”Spelare som Massimo Oddo är inte värdiga att representera våra färger” skrev Johan Wennerström för ett tag sen och man skulle utan att överdriva kunna säga att en liknande inställning nu råder bland majoriteten av supportrarna. Det fanns dock ett problem – vem skulle ersätta honom? Tidigare exempel har under säsongen visat hur illa det kan gå för ett lag som tappar tongivande spelare. Barcelona utan sin Eto’o. Arsenal utan sin Titi. Palermo utan sin Amauri.
Det är dock här den andra delen av mitt Grazie till Massimo Oddo kommer in. Beslutet att gräva guld i Milano gav Lazio en ypperlig möjlighet att utvecklas och komma ifrån det faktum att laget kretsade kring sin kapten. Till och med utan någon inköpt ersättare lyckades Lazio med det som Barcelona, Arsenal och Palermo misslyckats med, och 8 raka vinster bekräftar det på ett magnifikt sätt. Låt oss inse fakta: Lazio i Champions League med Oddo som kapten hade inte funkat. Oddo är inte på något sätt en världsspelare och det skulle därför inte ha krävt allt för många frisparkar eller kort för att få honom neutraliserad.
Det jag ser nu är istället ett moget Lazio. Visst, varken Behrami eller Belleri kan göra ett ordentligt jobb på högerbacksplatsen, men det spelar ingen större roll. Vi snackar om en högerback här, gott folk. Istället har en tydlig markering gjorts att ingen är större än laget. Det känns som om att Lazio kan kompensera för allt, till och med på målvaktsposten nu när det verkar som om att Peruzzi kommer att lägga av. Om Rocchi eller Pandev skulle få för sig att lämna Rom skulle inte heller det vålla några större bekymmer. Denna upplaga av Lazio har gått igenom en och annan motgång och gissa vad: man har rest sig gång på gång på gång på….
Med eller utan sin forne kapten, Oddo är nyckeln till kvalplatsen Lazio äntligen nått. Tack Massimo – Grazie!
***
För övrigt - en vinst mot Inter hade suttit fint. Väldigt fint. Inter har de senaste åren haft det svårt mot Lazio och visst skulle det ha varit kul att knäppa Mancini och hans svikarpack på fingrarna. Föreställ er att Ledesmas frispark hade avgjort hela tillställningen. Jag ryser bara av att tänka på det. Istället fick Materazzi sätta sin prägel på matchen genom att efter det avgörande målet gestikulera till publiken samtidigt som han skrek ”femte maj”.
Äh, jag antar hursomhelst att jag får ta och komma över det. Jag väntar ju fortfarande på att Inter ska vinna en Scudetto.
