Gästkrönika: Johan Larsson summerar året som gick
Så sitter man här igen, Totti, De Rossi, Mancini och co spelade sin sista match i söndags för en lång tid framöver. Som Romanista känner jag mig ändå glad. Vanligtvis brukar jag vara panikslagen vid denna tidpunkt eftersom jag inte får se mitt vackra Roma spela fotboll först efter sommaren, men jag känner mig faktiskt glad.
Jag tycker vi gulröda ska hålla huvudet högt, fram med bröstet, vi har visat att vi är att räkna med inför framtiden. Spalletti fortsatte bygga vidare på förra årets härliga vårsäsong som vi supportrar kommer att minnas i resten av våra liv. Optimisterna talade inför säsongen om att just detta skulle ske, Spalletti skulle i lugn och ro få bygga vidare på sin framtidsvision och laget skulle uträtta stora saker redan kommande säsong. Jag är ingen optimist, jag trodde att vi som vanligt skulle göra en medioker säsong när vi kommit stärkta ur den föregående.
I Serie A hade jag självklart hoppats på att vi skulle ge Inter en tuffare kamp, men ärligt talat så hade vi inte en chans när dom blåsvarta väl tuffade på med sitt segertåg. Inter gör kanske sin bästa säsong i klubbens historia och jag tror inte att varken ett Juventus i Serie A eller Milan utan minuspoäng kunde ha stoppat dom från att lyfta Scudetton i slutändan.
Champions League är för mig fortfarande en liten gåta, hur kunde våran underbara kärlekssaga sluta med ett massmord på Old Trafford? Jag orkar inte ens spekulera i det, utan konstaterar bara att vi föll med 7-1 mot Manchester United. Men på vägen till slakten hade jag lite ”Porto vibbar”. Skulle mitt vackra Roma kunna snuva alla stora stygga vargar på den finaste skatten i Europa? Ja, jag trodde faktiskt det. Jag skrev ovan att jag inte är någon optimist, vilket är sant, jag kallar mig i detta anseende dumdristig samt fnittrigt förälskad i mitt Roma. Vi hade överlevt en relativt tuff grupp och slagit ut Lyon i deras egen borg (där dom inte hade förlorat i Champions League på 5 år) och var nu framme i kvartsfinal. Jag var själv på plats i Distinti Sud denna underbara kväll när Roma besegrade självaste Manchester United med 2-1. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt ett större ögonblick än när hela Stadio Olimpico sjöng Roma Roma Roma inför den matchen, jag visste redan då att vi skulle besegra engelsmännen. Jag har sjungit med i Vendittis mästerverk i både derbyn och ”vanliga” Serie A matcher men just denna kväll dansade en magiskt härlig känsla runt hela arenan.
I matchen spelade vi ut United och borde i ärlighetens namn ha vunnit med ett par bollar, men vi hade iallafall (borde ha haft) ett härligt självförtroende med oss inför returen om en vecka. Folk häpnade över Romas framfart. Skulle detta Roma som alla bara väntat på skulle åka ur turneringen slå ut självaste Manchester United? Svaret vet ni som bekant blev nej. Sagan tog slut på ett tragiskt sett men det är historia nu. Vi har fått ytterligare erfarenhet i vårat ”Baby Roma” och kommer garanterat inte trampa på en liknande mina i framtiden.
Efter slakten i Manchester visste man inte riktigt hur säsongen skulle sluta? Lazio hade fått blodad tand efter en rad segrar i ligan och kusinerna från landet började komiskt nog att tala om att snuva oss på andraplatsen. Men killarna visade inget tecken på att dom var ett lag i spillror utan stod upp för det vackra märket på bröstet. Vi raderade sedan ut Inters nolla i förlustkolumnen och bevakade självklart andraplatsen med god marginal och kunde istället börja lägga fokus på finalen i Coppa Italia.
Efter två raka finalförluster mot Inter och med en fin säsong i ryggen så förtjänade vi liksom bara att få se Il Capitano lyfta pokalen på San Siro. Segern med 6-2 mot Inter hemma på Olimpico lade grunden till klubbens första trofé sedan 2001. Totti fick äntligen kröna sin redan framgångsrika karriär med den italienska titel han saknade, och mer skulle komma?
För att summera säsongen 06/07 så säger jag återigen håll huvudet högt och fram med bröstet alla Romanisti. Vi gör egentligen bara två plattmatcher på hela säsongen, Lazio i höstderbyt och United i den andra kvartfinalen. Vi möter Milanolagen i 8 möten denna säsong och förlorar endast vid två tillfällen. Vi gör en väl godkänd säsong i ligan och säkrar spel i Europa efter vår andraplats. Visst slarvade vi bort en del poäng på vägen mot lite mindre lag men i slutänden hade vi i alla fall inte kunnat hota Inter i toppen.
Vi visade i Champions League att vi är att räkna med, motståndarna kommer sannerligen nästa år att ha en betydligt större respekt för Roma. Vi kröner dessutom denna säsong med klubbens första trofé sedan 2001 efter att killarna slaktat Inter hemma på Olimpico, Grazie Roma!
Och till sist så går vår älskade kapten Francesco Totti ut och stänker fyra kassar i dom sista två betydelselösa matcherna. 26 mål mäktar den störste med i år, vilket är helt makalöst. Skytteligaseger i stor stil och på god väg att plocka hem Guldskon som Europas bästa målskytt. Vilken säsong han har haft i år, Grazie Il Capitano!
