Gästkrönika: Flyktens förbannelse & kärlekens triumf
De flög högt, deras briljans hade kunnat överskugga en Brontosaurus och de var älskade såsom en sommarafton full av förtrollande utsikter, munterhet och längtan. Men de behagade inte sitta i en jolle och jaga efter den stora fångsten; i ur och skur, i solsken såväl som i ofrånkomlig storm. De ville ha garantier – ett hållfast skepp med luxuösa redskap. Roma hade världens vackraste jolle.
Jag kände mig förrådd och äcklad till bristpunkten då de tre lycksökarna försvann. Mina kära fiskarbröder hade övergivit mig för flärdens lyckonät. Brutus gånger tre. Det var säkerligen många romanisti med mig som kände ett åskledande hat gentemot Muren, Puman och Peter Pan. Det verkade som om avskyn sådde ett frö till en förbannelse för de tre, en förbannelse av försvagelse.
Samuel såg ut som en humla istället för ett bi i Real Madrid – klumpig, slö och icke särskilt skräckinjagande. Han missbedömde situationer, spelade stelbent och ovårdat vilket resulterade i en kortsvärm. Muren hade raserats och kvar stod en desillusionerad argentinare med kort hockeyfrilla.
Han hoppade på en annan skuta, färgad i svartblått från Milano, och gnetade vidare. Labordesonen började fint men fick sedermera spendera alltmer tid på bänken. Numera är han knappt ens det tredje hjulet när Mancini ska välja mittbackar. Samuel har fått fira ett fåtal troféer men tycks ha försvagats av fördärvets andedräkt då han lämnade den eviga staden. Visserligen håller han fortfarande hög klass men är inte spelare han var i Roma. En mur i Rom blev till en gärdsgård i Madrid och Milano.
Farbror Emerson (ja, han ser gammal ut) var en av mina absoluta favoritspelare. Han dirigerade slitsamt och tjusande med taktpinnen och kunde liknas vid en pålitlig vandringstav: alltid till hands, alltid stöttande och aldrig knäckt. För mig var han säkerheten själv.
Puman sprang iväg. Emerson sökte sig till Juventus, ärkerivalen från Turin, och valde därmed en ur Romaperspektiv törnhärskande väg vilken Capello redan hade vandrat. Det var bara för mycket att hantera när urkarvningen av kvalité fortgick och stärkte dånet från segertrummorna i norr.
Återföreningen med Don Fabio blev lyckosam och Emerson levererade, men han mattades av i slutet och hade inte samma flamberande energi längre, likväl vann han. Sen dök fotbollsskandalen upp likt en ogästvänlig, mörkbeklädd främling och våldgästade husfriden. En av fuskets anskrämliga budbärare hade anlänt och fler skulle komma. De nyvunna meriterna dränktes av en syndaflod. Den gamla damen fick flytta ner från överhöghetens gods till fattighuset Serie B.
Nu testades hans lojalitet på nytt. Kvar stannade bland annat världens bäste målvakt, en konstnär, en måldynamit till fransos och en liten björn. De hedersfulla zebrorna bröt inte upp. Puman däremot flydde i vild panik åstad – till Capellos marängsvisch.
Han har fått kämpa i Madrid för att platsa och infria förväntningarna och kan nu vinna ligan med Capello, igen. Fast då gör han det på riktigt. Förbannelsen tog också Emerson men lyckades inte fjättra honom helt. Puman var ju som sagt en mästare på att ta till flykten. Inte särskilt karaktäristiskt för en puma. Likafullt bör man förstå: Vi är vilka vi är.
”Vi har en arvtagare! Vi har en arvtagare!”, gastade jag för full hals när Roma demolerade Juventus med 4-0 den 8:e februari 2004. Jag menade att Cassano i framtiden kanske skulle komma att ersätta Totti. Jag hade väldigt fel. En gammal vän påminde mig om detta nyligen. Cassano hade gjort två mål och sparkat sönder en hörnflagga, vilket var målande för Cassanos fotbollsjag: trolleri och destruktiv självhävdelse. Den matchen kommer hur som helst att stanna hos mig för evigt i en portfolio av vackra Romaminnen. Min älsklingsmatch.
Ungtuppen från Bari gavs smeknamnet ”Peter Pan”. Ett passande namn då Cassano aldrig riktigt ville möta vuxenvärlden. Bländande prestationer blandades med bråk, bänkningar och hissliga lönekrav. Jag tröttnade slutligen och insåg att han icke var någon framtida historieskrivare i Roma. När Cassano tilldelades lagkaptensbindeln då Totti var avstängd kände jag att fjäsket från de styrande i klubben var glasklar desperation. Man ville behålla honom, till varje pris. Han var ovärdig en sådan ära.
Liksom de andra två så hamnade trollkarlen, som beskrivits som framtiden i Gli Azzurri, i Madrid likaså. Nu fick det räcka. Basta! Förbannelsen rev, bet och slet i Cassanos äventyr hos de vita likt en lejoninna jagar och förtär sitt offer. Petningen ledde fram till en önskan att återvända till Roma. Jag tyckte märkligt nog lite synd om honom men förstod givetvis att ursäkten för sitt agerande – han stack bland annat utan att säga adjö – förmodligen inte var ett resultat av ånger utan av lite speltid. Men kanske var det samvetet som viskade lite blygsamt också. Jag tror det.
Nu bör vi inte kasta agg på våra forna storspelare som sökt sig vidare och se dem som monsterlika moralsumpare. I dagens fotboll är den okuvliga lojaliteten alltmer sällsynt, tyvärr. Men den finns så länge spelare såsom Aldair, Tommasi, Totti och De Rossi existerar, för att nämna några. Istället bör vi koncentrera oss på kärleken vi hyser till laget och uppskatta de riktiga fansen till spelare. För vem blir lycklig av att hata? Vi kan alla utvecklas och lära oss att förlåta, det är aldrig för sent. Få ting i världen kan jämföras med förlåtelsens styrka. En trofé blir oerhört mycket värdefullare om den vinns med ett harmoniskt, sammansvetsat, trofast och kämpande lag som följer samma ledstjärna. Låt oss utvecklas och förlåta. Ty kärleken besegrar allt.
