Det fysiska Inter regerade
En underbar säsong för oss Interfans, och nu några veckor efter ligafirandet, kan vi börja reflektera över hur och varför Inter vann ligan. Svaret kanske vi finner redan efter den första matchen av säsongen. Inters monstervändning mot Roma i Supercupen där de vände 0-3 till 4-3.
Serie A anno 2006-07 har varit olikt alla andra säsonger jag någonsin upplevt. Calciopoli har självklart varit det man mest pratat om, men att också gå in i säsongen som storfavoriter för första gången sedan Marcello Lippi var coach och Roberto Baggio hade nummer tio på ryggen, var kanske en press som skulle ha sänkt Interskutan.
Inter gick ut på transfermarknaden och så här i efterhand värvade de absolut mest lämpade spelarna för att klara av pressen. Spelare som någon gång under sin karriär har vunnit någonting stort. Nu tänker jag inte leva i förnekelse. Vi vet allihop att vi aldrig hade lyckats värva spelare som Zlatan Ibrahimovic och Patrick Vieira om det inte vore för Moggi och co.
En annans död, den andres bröd.
Jag personligen var mycket oroad före säsongen, främst kring de anfallare vi köpte in till säsongen. Vi kom ifrån en säsong där Adriano inte hade gjort mål på månader och saknade en världsmålskytt. Vi lånade in Hernan Crespo från Chelsea, som såg ut att ha gjort sitt i sin karriär på den absoluta toppen. Sedan var det den alltid omdiskuterade Zlatan, och vi skribenter som sågade affären har rejält fått äta upp våra ord. Det finns däremot inget som är roligare än att ha fel, om det är till ens fördel.
Roberto Mancini är ännu inte en av världens bästa tränare, men han ska berömmas för sin taktiska förmåga denna säsong. Han ändrade på taktiken hos oss. Från ett rakt 4-4-2, till ett 4-4-2 diamantmittfält. Detta är en taktik jag länge velat se Inter pröva. Nyckeln till att den formationen ska fungera offensivt ligger hos ytterbackarna. Frågan är hur länge Mancini hade planerat att använda den formationen, med tanke på hur tidigt ute han var med att värva två hyperoffensiva ytterbackar.
Detta var säsongen då en brasilianare klev in i våra hjärtan. Redan under våren 2006 hade Inter gjort klart med Maicon från Monaco. Det var nog inte många av oss som hade någon större koll på vem det var. Augusti samma månad, fick jag se denne nykomling live i en match mot Tottenham. Jag var fast. Jag hade aldrig någonsin sett en sådan fin bollkontroll och teknik hos en ytterback.
Mancini löste dilemmat med att spela både Maicon och Javier Zanetti på bästa möjliga vis. Zanetti har aldrig varit en spelare som stått för flera assister eller bra inlägg. Mancini skräddarsydde därmed en plats för honom som central vänstermittfältare, där han främst skulle agera bollplank med Fabio Grosso. Italienaren var däremot en flopp med oss. Det kändes som om Inter gjorde årets värvning när de under VM gjorde klart med Grosso innan han blev känd på världskartan, men succén under VM gjorde nog Grosso mätt. Det blev istället en spelare som vi redan i januari 2006 knep- Maxwell som efter en stund blev den vänsterback vi letat efter i många år.
Detta var säsongen då nästan samtliga spelare i truppen spelade på topp och överraskade. Det har endast varit ett fåtal spelare i truppen som inte nått upp till sin normala standard, men då har det funnits andra alternativ. Men framförallt är det spelare som jag tidigare har kritiserat stort som helt enkelt har kört upp ett stort långfinger i ansiktet på mig. Det är vissa spelare som främst dyker upp i huvudet hos mig. Julio Cesar är en sådan. Jag har tidigare kallat honom för ”pajas” och andra dylika saker. I år var han helt lysande, och enligt mig- Serie A’s bästa målvakt. Visst, han kan fortfarande göra konstiga misstag, men de har varit minimala i år. Han belönades också med ett nytt kontrakt och Massimo Moratti har konstant visat sitt förtroende för brassen med att mena att Inter inte behöver Gianluigi Buffon. Större komplimang än det, kan man inte få som målvakt i en stor klubb som Inter.
Två spelare som varit nyckelspelare under denna säsong, och som är två spelare jag haft svårt för är Zlatan Ibrahimovic och Marco Materazzi. Den förstnämnde var i ärlighetens namn usel i VM och hade inte ett bra år med Juventus. Att det fanns många av oss som tvekade, eller rent ut sagt, sågade affären är inte så konstigt. Han började säsongen med oss väldigt trevande också, men ett par månader in i säsongen kom vändningen. Ibrahimovic har varit kanske den största anledningen till att Piazza Doumo fylldes upp efter ligatiteln bärgades. Jag har själv varit i Italien två gånger denna säsong, och det är ingen tvekan om vem som regerar bland fansen. Svensken är vår största spelare i laget. Han har främst klivit fram som en stor målskytt, och tillsammans med Crespo har de fullgjort vårat anfallsspel.
Sedan till ’Tutti pazzi per Materazzi’. Han har blivit en sorts ikon för Inter, och vem kunde ha trott det? Att han är galen vet vi, men att han också är en av världens bästa mittbackar, det visste nog ingen. Vid 34 års ålder utvecklades han till en slipad mittback, som spelar tufft men schysst och antalet idiotiska frisparkar har minimerats. Sällan har en spelare gått in i ett VM som en säkerhetsrisk, och sedan dess blivit en symbol för Italien och sitt klubblag på det sättet. Det enda som är synd att utvecklingen skedde så pass sent. Materazzi har bara två år kvar på den absoluta toppen, men vi ska njuta av denna tid.
Det har varit en märklig säsong när det kommer till försvarare. Materazzi har glänst, men det är oklart vem det egentligen är som ska spela bredvid honom. En personlig favorit- Ivan Cordoba- har klart gjort sin sämsta säsong sedan han kom till klubben. Colombianen har alltid under sin karriär förlitat sig på sin otroliga snabbhet och glidtacklingar. Han börjar komma till åren han med, och har tappat lite av sin snabbhet. Då syns hans tekniska brister betydligt mer, och tyvärr känns det som att hans tid som ordinarie i laget är över.
Mest synd tycker jag om Walter Samuel. En spelare som är fortfarande relativt ung med många år kvar på toppen, men som i år hamnat i skymundan. Han ska egentligen konkurrera med Materazzi, men det har varit ett dött race, samtidigt som Samuel har haft fysiska problem nästan hela säsongen. Heder till ”Il Muro” dock att han inte klagat en enda gång.
Genombrottet fick Nicolas Burdisso denna säsong. Hans första säsong spenderades mest i Argentina med sin sjuka dotter, och andra säsong mest som ytterback. Nu fick han chansen att visa vad han går för på sin ordinarie plats, och den tog han. Han blev den mittback som gav det mest stabila intrycket bredvid Materazzi. Han är tvåfotad, lagom snabb och placeringssäker. Han är inte en Cordoba som ger en en hjärtattack bara han har bollen. Han är inte Samuel som drar på sig väldigt många onödiga frisparkar utanför straffområdet.
Det är två lagdelar som gjorde så att Inter slog nästan alla rekord som fanns. Jag har redan nämnt ytterbackarna, men vill passa på att göra det igen. Taktiken med att ha superoffensiva ytterbackar som är bra på inlägg har varit klockrent. Inter måste fortsätta på den banan.
En annan sak är det totala mittfältet. En av årets bästa spelare har varit Dejan Stankovic som har varit den bästa all-round mittfältaren i världen denna säsong. Inter har ställt upp med ett diamantmittfält som varit hård som granit. Det mest extraordinära är att en av våra absolut bästa spelare- Esteban Cambiasso har varit mer borta än närvarande i startelvan denna säsong. Det är den bredd på mittfältet som gjort detta möjligt, och att flera spelare har klivit fram och tagit sitt ansvar när det behövdes. Olivier Dacourt ersatte Cambiasso på bästa möjliga sätt under första halvan av säsongen.
Hjälten den andra delen av säsongen var självklart Luis Figo. Han hade det riktigt svårt under hösten och såg ut att vara slut. Efter januari hände dock något, och han blev den största pusselbiten på vårat mittfält.
Då vill jag också nämna Patrick Vieira som även om han inte varit helt 100%, har bidragit med mycket mer än vad man tror.
Spelare som Vieira, Ibrahimovic och så vidare har inte bidragit bara med den vinnarmentalitet då kom med till klubben. De har främst passat in i det nya Inter, där fysiken varit fundamental. Vi släppte små spelare som David Pizarro, släppte playmakersystemet och gick över till att vara ett fysiskt praktlag. Nu vet jag att det finns många Juan Sebastian Veron älskare där ute, men tyvärr, att han inte finns med i laget är det bästa som kunde hända. Inter spelar nu utan en referenspunkt på mittfältet, utan det är ett lag. Problemet med Veron och andra spelfördelare är att när de har en dålig dag, då är laget inkapabel till att spela. Inter ska från och med nu satsa på mångsidiga spelare som är fysiskt starka. Det är rätt väg. Det blev inte lika roligt och flashigt, men det ger titlar.
Stormarna har så klart infunnit sig också, och det är inte helt överraskande en brasilianare som stått mest i fokus. Adriano har som spelare haft en ren usel säsong, även om hans assiststatistik kanske visar annorlunda. Men framförallt, har han gjort bort sig vid sidan av planen där han missat eller kommit för sent på ett antal träningar, och verkar ha gått upp 10kg. Han har inte visat tillstymmelse att vilja träna sig i form när det inte har gått bra för honom. Återstår att se hur Inter ska tackla detta problem. Personligen tror jag inte att han kommer att bli någon världsstjärna i Italien, så länge han inte lär sig att använda sig av sin högerfot.
Inter har under säsongen blivit det nya Juventus. Hatade av de flesta, men främst kommer denna säsong att kommas ihåg då det var året när Juventus- och Milanfansen gick ihop och bildade en pakt mot Inter. På forumen över hela världen och i Italien, har de två fansen stöttat varandra, och kämpat mot ett mål. Telecom, Tronchetti och Inter. Det var Inters ”fel” att de klubbarna fastnade med handen i kakburken. Jag kommer nog aldrig att förvånas över hur Serie A fungerar.
Många av våra belackare kommer självklart att ursäkta vår ligatitel på grund av poängavdragen och Juventus i Serie B. Gällande Juventus, ska de vara glada att det endast blev Serie B, och det är en ren skandal att en klubb som fuskat på det sättet, är tillbaka i Serie A den kommande säsongen.
Milan var också den enda klubben som kunde ha hotat oss som ligavinnare. Åtta minus poäng, visst, men de förlorade båda derbyna plus att Inter skulle trots allt ligga 28 poäng före sin rival. Det kan man inte ursäkta bort med att de fick börja med minus åtta.
Mercaton har redan börjat, och det verkar vara i alla fall tre spelare som Inter vill ha. Roberto Mancini är ute efter en anfallare, en mittback och en mittfältare. Anfallaren verkar i det närmaste laget vara klar, och det blir nog David Suazo från Cagliari. Mittbacken som nämns mest är Christian Chivu från Roma. Sedan är det detta mittfältsdilemma. Luis Figo har ännu inte bestämt sig hur han ska göra, men Mancini har redan sagt att Inter kommer att värva en mittfältare hur än han gör. Lämnar Figo lär det bli två mittfältare. Här bör Inter vara mycket eftertänksam med vilken typ av mittfältare de värvar. Personligen ser jag gärna någon som kan spela precis vart som helst framför Esteban Cambiasso.
Till sista måste det nämnas att hela denna säsong spelades till äran av den avlidne Giacinto Facchetti.
