Krönika: Vattenbäraren
Medan Interfansen de sista 15 åren har rivit håret av sig angående vänsterbackpositionen, så finns det en position som på något vis alltid förknippas med fina spelare. Det är den defensiva mittfältsrollen där vi konstant producerar kämpar och Interhjärtan, även om dagens vattenbärare skiljer sig från våra gamla hjältar.
En av de positioner i fotboll som är den mest O-uppskattade är att spela centralt i planen, ta emot all stryk och ge alla de andra stryk. Det är rollen som vattenbäraren. Den där spelarens vars enda syfte i laget är att spela destruktivt.
Den rollen finns inte lika mycket i dagens Serie A-fotboll som det fanns för tio år sedan. Då vattenbärarrollen kunde liknas med de poliser som finns i NHL. De behövde inte kunna passa en boll, huvudsaken de kunde ta av andra spelare bollen. I dagens moderna Serie A skulle en sådan spelare knappast bli lika uppskattad som någon annan spelare i laget. I England är det tvärtom. Där kryllar det av sådana spelare, och jag är fullkomligt kär i sådana.
För att gå tillbaka lite i historien, och då menar jag lite, så fanns det en spelare som delade upp Interfansen i två delar. Att han inte var omtyckt av en enda icke-Intersupporter, det var en annan sak. Jag pratar om fransmannen Benoit Cauet- en av mina absoluta favoriter i Inter. Han var ständigt hånad bland andra supportrar, då han inte kunde spela med bollen vid fötterna. Detta är en myt, och de som endast sett honom spela mot Manchester United i Champions League, vet att detta inte stämmer.
Cauet för mig var en spelare som representerade allt som är bra med fotbollen. Han var redo att offra liv och lem för sitt lag. Det finns självklart sådana spelare i dag med, men just Cauet är en spelare jag aldrig lär glömma. Han var med i det Interlag som fick mig på fall, med lirare som Youri Djorkaeff, Francesco Moriero och så vidare.
Tyvärr tog karriären slut tidigare än väntat för honom på grund av skador, men han har synts agera side-kick för Roberto Scarpini under Intermatcher. Benoit Cauet numero quindici, lägg det på minnet.
I samma veva som Cauet spelade för oss, var det en annan icke-Italiensk som fastnade hos alla hjärtan. Diego Simeone gjorde endast två säsonger med oss, men kommer ändå alltid vara oförglömlig för oss som var med på den tiden. Inte ens hans mål mot oss när han spelade för Lazio ändrar detta, då hans målgest (d.v.s. brist på målgest) visade vart hjärtat ligger.
Den spelaren som förmodligen var den mest kontroversiella och fick ett olyckligt slut hos oss var Luigi Di Biagio. Hans tid med Inter var väldigt brokigt, där det fanns extrema matcher där han var suverän, men också matcher där Toldo blev tvungen att skälla ut han. En ledare dock, men blev utslängd från Inter, direkt när försäsongen skulle sätta igång. Det fanns ingen speciell anledning, förutom att han inte passade in hos Hector Cuper längre. Det bör däremot ha legat någonting bakom detta i kulisserna, och kanske den kvällen i Valencia var anledningen.
Efter att Di Biagio lämnat klubben, fick Inter stora problem med att ersätta honom. Säsongen 2003-04 var det enda året vi saknade en defensiv mittfältare av rejäl klass. Vi hade visserligen Mattias Almeyda men han var ojämnheten själv. Men framförallt hade vi Cristiano Zanetti som under tidigare säsonger fått ett fint rykte i Italien. Han var lik Cauet på alla sätt och vis. Enbart Interfans kunde uppskatta det han bidrag med på planen. För de utomstående var han bara en hackare som inte kunde passa bollen. Trots hans fina säsonger, var det väl ändå ingen som kunde hålla sig för skratt när han skrev på ett tidigt kontrakt med Juventus, men fick sedan spela i Serie B. Skadeglädje, är den sanna glädjen.
Cuper fick sparken, Zaccheroni tog över, och helt plötsligt fick en annan spelare agera vattenbärare i en hel del matcher. Spanjoren Francisco Farinos hade återvänt från ett lån, men vi hade inte lyckats hitta en ny klubb åt honom. Zaccheroni gav honom chansen, och vi måste väl ändå medge att han tog den. Farinos var knappast värd de pengar vi köpte honom för, men det var under en tid då ekonomin var galen i världen. Han var klart godkänd sista säsongen, men utan att glänsa.
Efter detta mellanår, slog vi på stort. Esteban Cambiasso värvades gratis från Real Madrid, men förmodligen ingen hade räknat med honom som någon stor defensiv mittfältare. Den spektakulära spelaren skulle bli Edgar Davids, men ack så fel vi hade. Davids var med i laget en halv säsong, innan han frös ut av Mancini, mycket beroende på att Cambiasso slog igenom i fotbollsvärlden med dunder och brak. Från att ha varit en evig talang med Real Madrid, hittade han rätt miljö, och rätt position för att göra sig rättvis.
Och där är vi än idag, då vi spelar utan en klassisk vattenbärare. Det vill säga om Cambiasso är frisk. Argentinaren spelar dubbelt upp, där han följer med i offensiven på ett sätt som ingen annan av de tidigare nämnda har gjort.
Nu är vi inte helt förskonade från de klassiska vattenbärarna, då Olivier Dacourt gjorde succé förra året. Någon som är överraskad att en defensiv mittfältare lyckas bra i Inter?
Vänsterbacken får symbolisera det som Inter än idag inte har fått en fanfavorit, men den defensiva mittfältsrollen, den verkar Massimo Moratti ha bra koll på. Han kanske än idag ringer upp Gigi Simoni för att få något tips om någon ny Benoit Cauet.
Jag undrar vad Lasse Anrell skulle tycka om den gamla tidens vattenbärare. Han som inte ens kan uppskatta Gefles Mathias Woxlin, som är Allsvenskans Benoit Cauet.
