180 minuter, det är nu det avgörs!
Att två matcher kan ha en sån stor betydelse för en framtid trodde jag aldrig. Men nu står vi här och en torsdag i maj kan avgöra ifall satsningen ska fortsätta i samma takt eller om det är nu den stagnerar. Matchen på BayArena kommer bli spännande oavsett hur den slutar men låt oss hoppas, och be till alla möjliga fotbollsgudar, att vi går till ytterligare en final i Europaspel.
En match, ett lag och framförallt en suktande supporterskara som drömmer om Champions League till hösten tillsammans med Paulo Dybala, det är förutsättningarna inför torsdagens match. Om Roma inte löser ett avancemang till finalen och på så vis missar möjligheten att ta en Champions League plats genom Europa League så kan vi nog enkelt konstatera att det inte blir något Champions League överhuvudtaget nästa år. Chansen som fanns i ligan att knipa en fjärdeplats har man genom att kryssa mot Milan, Monza och Bologna kastat bort. Med de sex poängen extra som det skulle inneburit så skulle man haft samma poäng som Lazio inför de avslutande tre omgångarna.
Nu härbärgerar man istället på en sjätte plats som så fall skulle innebära Conference League nästa år och detta är inget som jag tror varken lockar för Dybala eller Mourinho. Vi kan även konstatera att vi har ett flåsande Atalanta i ryggen som också vill spela ute i Europa nästa höst och de kommer inte lägga sig ner och dö i första taget. Med dessa förutsättningar så måste vi inse att om vi inte skulle lyckas ta klivet vidare uppåt i hierarkin så får vi ett projekt som i bästa fall stagnerar och tappar lite styrfart. Men i värsta fall innebär det att vi tappar de mest inflytelserika spelarna samtidigt som vi också kommer få se oss om efter en ny huvudtränare. Då är vi återigen tillbaka på ruta ett och det känns som ytterligare ett dött projekt.
Som så många andra så har även undertecknad de senaste åren suttit och svurit i soffan och till och med på plats på Olimpico åt den cyniska fotbollen man spelar tillsammans med Mourinho. Han kanske inte delar exakt den fotbollsfilosofi som jag har och heller inte spelar en fotboll som attraherar mig speciellt mycket. Men man kan säga mycket om Mourinhos fotboll och hans taktik men den krassa sanningen är att utan honom så hade vi inte kunnat locka till oss spelare som Dybala eller Wijnaldum och samtidigt så hade vi inte heller vunnit vår första titel sedan 2008. Så om jag behöver lida mig igenom vissa matcher och tycka att det är en ”tråkig” fotboll så är jag beredd att göra det, så länge det bär frukt och vi får fler titlar in i pokalskåpet.
Så med allt detta sagt så har vi en av våra viktigaste matcher framför oss imorgon och vad som än händer så får vi inte förlora den. Just i detta fall så struntar jag i om vi har 10 % bollinnehav och parkerar den största bussen i mannaminne så länge vi åker därifrån som vinnare. Vi som klubb behöver det här avancemanget och framförallt så behöver det här projektet det här avancemanget. För kan vi i första fall gå till final och sen i den bästa av världar vinna den så kommer vi kunna locka till oss fler stora spelare, fler och större sponsorer och i slutändan bli en ännu slagkraftigare klubb.
Det som imorgon kan ses som en 90 minuter match i västra Tyskland är egentligen bara ett steg mot en final i Budapest den sista maj och en chans för oss att vinna en Europa-titel två år i rad. Detta skulle vara historiskt återigen och jag skulle unna både klubb, ledare, spelare och fans den känslan. Så ge mig en kväll i Budapest, något att drömma om igen och förhoppningsvis kunna fortsätta bygga på något som kan bli än större än det vi redan har. Sen ska vi inte glömma att det känslan jag fick efter en finalvinst förra året det gav blodad tand och jag vinner gärna fler titlar, för jag är inte klar än.
Avanti ragazzi e forza Roma!!!