Året i Serie B, positivt eller negativt?
När domen föll och det var klart att vi skulle spela en hel säsong i Serie B så föll många i det mörka. Man var besviken, man var ledsen och man var framför allt väldigt arg. Varför bara vi? Storlaget som aldrig åkt ner? Frågorna var man många, svaren var få.
Spelare som spelat i Juventus sedan flera år tillbaka började plötsligt packa väskorna. Alla ville lämna, alla ville bort, eller nästan alla bör jag väl ändå säga. Spelare efter spelare lämnade det sjunkande skeppet för frukostpengar och botten var nära. Det var då de allra största bekräftade sin kärlek för klubben. Det var då som hjältarna reste sig och beslutade sig för att stanna även om vårt namn nu skulle bli förknippat med fusk och bedrägeri istället för vinst och fairplay.
Del Piero: ”En riktig gentleman lämnar aldrig sin dam”
Nedved: ”Serie B är mitt Champions League”
Buffon: ”Jag vill hjälpa klubben som hjälpte mig att bli världens bästa målvakt”
Ljus i mörkret skymtades någonstans långt bort. Det viktiga var att vi visste att det fanns. Någonstans så fanns hoppet kvar, någonstans så fanns det kärlek bland allt hat.
Värt att nämna var att även Trezeguet och Camoranesi stannade kvar även om det var ledningen som inte tillät dem att lämna. Den nya tränaren skulle bli den forna Juventusspelaren, Deschamps.
I vilket fall som helst så hade vi en stor utmaning framför oss. Ett helt år i Serie B. En säsong full av spänning men fortfarande en viss bitterhet skulle ta plats och Rimini skulle stå för första motståndet. Hur den matchen gick minns nog de allra flesta Juventini. Matchen slutade 1-1 och fiaskot var ett faktum. Vårt maskineri existerade inte längre. Vi var inte längre oövervinnliga, vi var inte gudarna från Turin som fick motståndarnas ben att darra. Vi var ett lag som alla ville vinna, vi har laget som smålagen hade bestämt sig för att skrälla emot.
Ljuset i den mörka tunneln släcktes än en gång och nu var allting mörkt. Det var tyst och allt som hördes var rivalernas flin. Hur skulle vi klara oss? Serie B var en tuffare uppgift än vad många räknat med. Att komma upp på första året var inte längre en självklarhet utan mer som en omöjlighet. Dock så skulle laget skärpa sig och bevisa varför laget är världens vackraste. Vi skulle spela boll med Albinoleffe och allt vad de hette.
Ett lag formades under dessa råa omständigheter. Ett lag med variation och ett lag med vilja större än någonsin. En blandning utav talanger vars namn man aldrig hört och gamla legender som spelat flera år i klubben. De skulle bli det nya Juventus och tillsammans skulle de snart bli en livsfarlig kombination.
Juventus började vinna sina matcher. Smålagen jobbade hårt men Juve ännu hårdare. Smålagen tränade hårt men Juve tränade hårdare. Bianconeri var ”back on track” och chanserna för uppflyttning ökade något avsevärt.
Det fina spelet fortsatte. Nedved sköt kanoner i krysset, Buffon räddade frilägen, Del Piero gjorde mål på löpande band, Palladino och Marchisio visade framfötterna och framtiden såg onekligen ljus ut. Stenen som suttit i magen började smulas sönder och plötsligt så fanns den inte där längre.Den 20 Maj, 2007 stod det klart. Juventus var klara för Serie A och glädjen var enorm. Spelarnas ögon glimtade och fansen var hysteriska. Målet var nått och alla problem som stod i vägen hade avlägsnat. Rimini matchen var nu ett minne blott och kanske även en läxa för laget. Juventus skulle inte få något gratis och även Serie B hade sitt pris. Ett pris som laget betalade.
En lång säsong nådde sitt slut. Ett lyckligt sådant och här står vi nu. Mer förenade än på ett bra tag och hungrigare än någonsin. Men nu väntar ännu en säsong, en avgörande sådan för Juventus del. Ni vet vad jag pratar om, Silly Season! Än så länge så har Secco gjort ett strålande jobb. Våra viktigaste spelare har hittat motivationen för att fortsätta i lagbygget och viktiga spelare har anlänt till truppen. Spelare som passar in, spelare som är hungriga och villiga att kämpa för laget. Vi har även hittat en tränare med långa meriter som även han passar in. Hans karisma strålar ända hit till (för nuläget) kalla Malmö och hans ord värmer oss alla. Han är fast besluten om att bilda ett sammanbundet lag med högklassig atmosfär. Den gamle mannen är nära men har fortfarande en bra bit att gå. Han klarar det. Han måste klara det.
Nu när Serie A väntar och man sitter och jäser i väntan på nya nyheter så får man mycket tid över. Tid att tänka tillbaka. Serie B, man ryser bara av att säga det. Men var det verkligen så hemskt? Visst, många spelare lämnade oss. Stora profiler som spelat länge i klubben och nya gubbar som bara spelat någon enstaka säsong. Vi förlorade Zlatan och med det, nästintill all svensk mediebevakning. Vi förlorade massvis med pengar och kunde glömma Champions League och Serie A. Vårt namn blev smutskastat och förknippat med fusk för många. Men fortfarande, var allting bara negativt? Ja, säger pessimisten, nej, säger realisten.
Med Serie B fick vi chansen att bygga ett nytt lag. Ett lag baserat på hjärta och själ. Vi fick upp talanger i stora mängder, spelare som aldrig hade fått chansen i Serie A. Ett nytt Juventus som skulle spela mer för framgångar än pengar. Vi fick bort alla vidriga Zlatanister och samtidigt all mediebevakning. Hur trött blir man inte på att höra JuventuZ och liknande i Aftonbladet? Alla medgångsfans försvann också (även om jag fruktar att de kommer tillbaka nu). Lägg till att laget fick en titel som de aldrig fått tidigare och hoppsan, Serie B känns inte alls lika ruskigt.
Nu går vi alla fall stigen mot den högsta divisionen. Stigen mot Serie A. Stigen mot den 26 augusti och gissa om vi längtar.
”You never know what you have until its gone.” säger folket. Sant så sant, Serie A känns saftigare än någonsin och Juventus är där för att vinna!
