Gästkrönika: När Ronaldo kom tillbaka till stan!
Babilona Jacob återberättar om dagen då Ronaldo mötte oss igen efter hans dubbla svek. Läs och njut!
Det är inte över förrän den feta damen sjungit. En dag som denna känns klyschan befogad. Dagens opera börjar med den feta damen, för dagen i form av en hånad och korpulent brasse. Sedan avslutar hon i skepnad av en triumfatoriskt leende Zlatan.
Strålande solsken, det känns mer som sommar än vår i luften. Promenaden från tunnelbanan känns som en utflykt och glädjen och förväntan hos folk går inte att ta miste på. Vägen mot arenan kantas av kiosker och doften av grillade panini, kaffe och cigaretter känns välkomnande. Äntligen är det derbydags i Milano. Kaoset, våldet och skandalscenerna från Catania som kulminerade i polismannen Filippo Racitis död känns långt borta. Supportrar från de båda milanolagen vandrar sida vid sida upp mot arenan och det enda som utbyts är skämtsamma kommentarer om vad som komma skall.
Plötsligt tornar arenan San Siro/Giuseppe Meazza upp sig, med dess höga torn är den imponerande. Tyvärr är San Siro numer förfulad med staket och andra säkerhetsåtgärder för att inte skandalscenerna från Catania ska kunna upprepas. Över 65 000 personer väntar på att få komma in, alla åldrar finns representerade. Massimo, 63 klädd från topp till tå i blåsvart håller barnbarnet Roberto, 9 i handen inklämd bland allt folk.
Jag var den som tog honom till hans första match säger han med ett stort leende. Jag var tvungen, hans far är milanista så det gällde att hinna först! När jag tog hem honom i intertröjan var segern min. Hans pappa är här någonstans, men han kommer att sitta vid den andra klacken.
Ja, vid förlorarnas klack inflikar Roberto kaxigt. Jag vet att vi vinner, Ronaldo är gammal och tjock. Vi har Zlatan och Adriano!
Äntligen inne på arenan, trångt, högljutt och med den omisskännliga söta doften av marijuana på läktarna gör Gabriele, 28 korstecknet innan han sätter sig. Sedan ger han sin granne klädd i Milans rödsvarta tröja en ond blick, bäst för dig att den fete inte gör mål muttrar han. Dags för avspark. Ronaldo visslas ut av majoriteten av publiken och får motta diverse målande beskrivningar av sig själv och sin mamma som inte lämpar sig för tryck. Första halvlek bjuder inte på någon större underhållning. Ett par, tre bra chanser missas av Inter innan kallduschen kommer. Ronaldo som sett stillastående ut och som effektivt plockats ner av försvararna får bollen strax utanför straffområdet och gör retfullt enkelt och vackert 0-1 i den 40:e minuten. För en sekund är chocken total på läktarna. Sedan haglar svordomarna över Ronaldo än en gång. Gabriele tänder en cigarett och ger milanistan bredvid en blick som skulle kunna döda då denne firat färdigt. Att Ronaldo, den förr så älskade gör målet, svider enormt.
Vem som helst förutom Ronaldo hade varit ok, jag hade till och med kunnat acceptera en förlust. Bara inte Judas gjort målet mot oss, säger han trött och sätter sig igen för starten av den andra halvleken.
Den andra halvleken drar igång och i den 10:e minuten får Gabriele och resten av interfansen jubla, Ibrahimovic hittar Cruz som nätar säkert.
Äntligen! Hade vi missat den där också hade jag... skrattar Gabriele och vänder sig sedan till grannen och säger att matchen nu är avgjord. Inter kommer att vinna.
Gabriele och Roberto får rätt, för i den 30:e minuten i andra halvlek fullkomligt exploderar San Siros intersektion. Cruz hittar Ibra i straffområdet och svensken sätter dit den, 2-1 till Inter och festen kan börja. Efter matchen tackar Gabriele sin antagonist för sällskapet, bjuder på en cigarett och följer sedan lämmeltåget av segerrusiga interfans på väg till tunnelbanan. Denna somriga vårdag i Milano gick fotbollen segrande ur kampen mot våldet och hatet på arenorna. En nystart för italiensk fotboll, och för Italiens mest otursförföljda klubb och fans.
