Juventus – Livorno 5-1, Juve tillbaks med besked!
Ordningen är återställd. Den 25:e augusti 2007 skrevs ett nytt stycke svartvit historia. Det var dagen då Juventus visade världen att de är tillbaka där de hör hemma, på toppen av Serie A! Livorno fick bli det ofrivilliga offerlammet sedan Iaquinta och Trezeguet satt fem mål bakom duktige Amelia. Vi är tillbaka!
Det var med en speciell känsla som undertecknad bänkade sig framför TV:n för att se Juventus premiärmatch i Serie A. Det var många funderingar som vandrade fram och tillbaks i skallen. Skulle vi klara av pressen som matchen innebar, alla räknade med svartvit vinst? Skulle vår darriga och skadedrabbade backlinje hålla mot ett på pappret hyfsat anfall? Frånsett matchen mot Roma så hade våra anfallare svårt att omsätta spelövertag i mål på försäsongen; hur skulle målproduktionen se ut i ligastarten?
Ja, det var mycket som man brottades med, men lyckligtvis hade Ranieri och hans mannar ett bra svar på alla punkter. Juventus vann överlägset, även om Livornos tafatthet var en bidragande faktor till de två sista målen.
Första halvlek
Ranieri valde att starta men Salihamidzic istället för förhandstippade Zebina på högerbackspositionen, medan Nocerino spelade till höger om Zanetti och Almiron i innermittfältet. Criscito blev dessutom klar för spel i sista stund. I övrigt såg laget ut som väntat. Vi spelade med en liknande formation i vänskapsmatchen mot Roma, där vi lyckades vända 0-2 underläge till 5-2 vinst. I den matchen fick vi en helt annan stabilitet när Ranieri ändrade till denna uppställning, och kanske hade han det i åtanke inför gårdagens match.
Juventus började matchen i osedvanligt högt tempo, zebrorna skulle ta kommando från start. Vi hade två tidigare chanser från Trezeguet och Andrade, men kanske inget som krävde någon stor ansträngning av Amelia. Första kvalificerade målchansen stod Trezeguet för i 25:e minuten. Efter en fin räd av Chiellini på sin kant hamnade bollen hos Trezeguet i straffområdet - det krävdes en benparad Amelia för att hålla bollen utanför, även om fransosen inte placerat bollen något vidare bra.
Del Piero hade en misstänkt straffsituation som blåstes bort (var i paritet med tröjdragningen på Iaquinta). Domaren friade korrekt, men stunden senare bortsåg han från en solklar hands på Livornos Galante i straffområdet. Dessa bilder verkar inte visas på diverse motståndarfans Tv-apparater - de nämns förvånansvärt sällan av dem i alla fall?
Livorno var inställda på riskminimering men hade en och annan kontring, dock inget som skrämde Gigi. För Juves del började det blir lite irriterat spel, och man var rädd att laget skulle springa sig trötta mentalt utav att inte få utdelning. I 29:e fick vi istället se en bekant sekvens. Del Piero kombinerar med Nedved för en kort hörnvariant. Nedved passar tillbaka till Alé, som serverar en klockren boll till en omarkerad Trezeguet. Fransosen var inte nådig och Livorno straffades hårt för den tappade markeringen. Det stod 1-0, och Trezeguets ansikte exploderade i den där typiska måleufori som bara han kan utstråla (ok, Pippo är rätt nära också).
Efter målet kändes det som att Juve tryckte ner gaspedalen ytterligare ett snäpp – Trezeguets mål gav laget ny entusiasm och man ångade på tills halvtidssignalen. Innan signalen tvingade Chiellini och Del Piero fram varsin räddning av Amelia. Kaptenen var kanske närmast med sin frispark från lång distans, Amelia fick sträcka sig långt till krysset för att peta ut bollen. Landslagets reservkeeper var för övrigt Livornos bästa spelare i första – utan honom i mål hade det förmodligen stått mer än 1-0.
Andra halvlek
Ranieri började med samma uppsättning spelare i andra halvlek, och det var ungefär samma matchbild som i början på första. Almiron hade ett par möjligheter tidigt men skotten var på tok för långt från målramen. Livorno tog tidigt i andra in Diego Tristan till förmån för Tavano som sett blek ut. Tristan var under sin tid i Deportivo ett stort irritationsmoment för Juventus, men lyckligtvis upprepade han inte de takterna.
Livorno hade nu börjat komma in i spelet och pressade allt högre. Galante och Andrade brottades i Juves straffområd om en boll som var på väg långt över kortsidan. Livornospelarna ville ha straff för tröjdragning, men domaren valde antagligen att fria då bollen inte var i närheten och bägge drog i varandra.
Det tog ca 70 minuter innan Livorna lyckades skrapa ihop sin första riktigt vassa chans. Rossini fick läge att nicka helt omarkerat i straffområdet. Hans långa tofs måste ha skapat lite obalans vid nicktillfälle,t för bollen flög en bit över målramen. Den missen skulle bokstavligen straffa sig någon minut senare.
Huvudpersonen skulle bli Iaquinta som nyligen byttes in mot Del Piero. Nedved låg bakom det mesta i svartvit anfallsväg och spelade in en boll mot Iaquinta som stod felvänd med en Livornoback tätt i ryggen. Backen håller i Iaquitas tröja när den långe italienaren skall sträcka sig för att nå bollen, men förmodligen ramlar han mer på grund av obalans än att han dras i tröjan. Tveksam straff, i ett läge där Livorno fortfarande hade ”häng” i matchen. Iaquinta konverterade den egna straffen till mål, fastän Amelia var nära på att peta ut. 2-0, och Iaquintas glädje över det första officiella målet gick inte att ta miste på.
Efter 2-0 gick det utför för Amaranto – Ranieri satte in lite friska ben i form av Zebina för Brazzo i minut 70, och strax därefter gjorde Tiago Serie A debut då han tog Almirons plats. Ett Juventus under Capello hade säkert spelat runt bollen i sidled sista tio, men för dagen verkade spelarna ha fått mersmak för mål. Cirka fem minuter innan stoptid drev Nedved inåt mitten från sin vänsterkant. Tjecken fick läge att dra iväg ett av sina patenterade monsterskott, men denna gång stod Iaquinta i vägen. Turligt nog för Juventus så vek bollen av från sin bana, och ställde den stackars Amelia. 3-0 stod det och vi hade Iaquintas andra mål för dagen, även om det mest var Nedveds mål.
Det lilla hopp som Livorno hade kvar var nu helt bortblåst. Juventus gjorde två mål till i matchen, där den första kom till efter en fin framspelning av Iaquinta i kombination med en klockren mottagning av Trezeguet. Fransosen första touch ställer backen, men lägger även upp honom för ett klockrent avslut. Trezeguet var verkligen sitt gamla jag igår. I 94:e minuten fick Livornos Loviso för sig att spräcka Gigis nolla och snygga till siffrorna. Slutresultat fastställdes till 5-1 för de mesta mästarna!
***
Det fanns mycket positivt att ta med sig från matchen. Vi ser ut att ha lyft tempot i spelet ytterligare jämfört med tidigare säsonger. Backlinjen skötte sig i princip felfritt, men frågan är hur hårt den prövades av Livornos ickeexisterande anfallsspel? Nedved var ettrig och taggad; den mannens revanschlusta skulle jag inte vilja vara ett offer för. Hur väl Nedved lyckas hålla sig i form och hel i år kommer att vara direkt avgörande för vårt spel. Det sista men kanske viktigaste var att våra anfallare kommit igång ordentligt. Iaquinta och Trezeguet gör två respektive tre mål, det enda som saknades var att il Capitanos frisparkskanon gått in.
Juventus vinner stort, även om siffrorna kanske var lite väl smickrande och vi har mycket svårare motstånd än Livorno att vänta. Somliga (ni vet vilka ni är) lipar fusk på grund av straffen, men väljer samtidigt att bortse från de domslut och straffen som vi inte fick. Den ”storyn” har jag hört innan tack! Udinese tar poäng i Milano igen, medan Juventus toppar tabellen. Ordningen var som sagt återställd!
Forza Juve!
Uppställningar
Juventus: Buffon; Salihamidzic (Zebina 73), Andrade, Criscito, Chiellini; Nocerino, Zanetti, Almiron (Tiago 79), Nedved; Del Piero (Iaquinta 60), Trezeguet
Livorno: Amelia; Grandoni, Knezevic, Galante, Pasquale; A Filippini, Loviso, Pulzetti, E Filippini (Volpe 56); Rossini (Diamanti 73), Tavano (Tristan 53)
Domare: Gava
