Matchkrönika: Lazio till Champions League!
Fantastiska, underbara, oemotståndliga Lazio kommer tillbaka efter ett underläge i halvtid och slår Dinamo Bukarest med 3-1. Nästa stopp: Champions League.
Småkylig augustikväll, mitt i veckan. Allt är lugnt, allt är som det ska.
Om inte.
Om inte Lazio, detta himmelsblåa Lazio, ännu en gång visar oss vad som menas med begreppet ”hjärta”. Kaos råder, euforin når inga gränser. Fantastiskt.
Efter underläge i halvtid kommer man alltså tillbaka och går vidare till gruppspelet i Champions Leauge efter sammanlagt 4-2 mot Dinamo Bukarest. Hur var det möjligt? Allt som såg så dystert ut - Carrizo, Torino, skadorna och så vidare. Otroligt.
Jag skulle kunna belysa spelet och målchanserna, men istället väljer jag att lyfta fram följande insatser:
Ung, utommänsklig och utopisk: Lorenzo De Silvestri. Visserligen finns den typiska skaran som ropar ”den nya Maradona” eller ”nästa Zidane” så fort en ung talang dyker upp, men ta mina ord på allvar: De Silvestri är väldigt ovanlig.
En nittonåring som visar en sådan mognad i sitt spel gör honom utan tvekan till en eftertraktad pärla bland Italiens U21-talanger. Förlorade han en enda duell?
För övrigt var Scaloni ändå frisk och byttes in efter Stendardos skada, vilket gör att man kan undra om inte Lorenzo redan nu tagit hand om högerbacksplatsen - inte ens en vecka in på den nya säsongen. En förlängning av kontraktet och denna mercato är fulländad, oavsett hur många fransmän med kroniska muskelsjukdomar som Lotito köper in.
Idealisk, identitetsskapande och inspirerande: Sanchez Emilson Cribari. Ja, vad ska man säga. Han befann sig i en fullkomlig kris för endast två veckor sedan då han bröt käken och på köpet nästan blev blind. Hoppar dock in både mot Torino och nu mot Dinamo Bukarest för att med ett deformerat kranium (och med en ansiktsmask värre än den Mihajlovic bar för några år sedan) ge ett intryck som varken jag eller Svenska Akademins ordlista kan finna ett ord för att beskriva.
Om tårarna på slutet berodde på glädje eller smärta låter jag förbli osagt, men oavsett vad som händer i framtiden är han just nu en utpräglad lazialé. Fenomenalt.
Kaxig, kreativ och kammad frisyr: Simone Del Nero. Redan innan matchen stank det ”flopp” om den stereotype italienaren men i rätt tid kliver han fram och visar att Mauri inte är oersättlig.
Försöker styra spelet, vilket han gör rätt i med tanke på den position han har, och är inte heller rädd att våga. Och misslyckas. För några misslyckanden blev det, men ingenting som inte överskuggas av det faktum att han ordnar den straff som skulle vara början av Lazios väg tillbaka. Inte heller att förglömma är de småfräcka överstegsfinterna som föranledde Pandevs ledningsmål.
“Det här är en dröm – en obeskrivlig glädje. Att tänka sig att jag vid den här tidpunkten förra året spelade i Serie B framför 2000 supportrar. Nu kan jag knappt vänta på Champions League. Jag vill att vi lottas mot Barcelona så att vi kan krossa dem!”
Kort sagt en insats som ger hopp.
Fantasifulla, fascinerande och fulländade: radarparet Tommaso Rocchi och Goran Pandev. Äntligen, äntligen, äntligen vaknar Rocchi till. Är något hetare än sin anfallspartner men står tillsammans med honom för tre underbara mål.
”Inte Rocchi, inte Rocchi, inte Rocchi” bad jag för mig själv när han tog sats för att med en, för att vara ärlig, usel straff visa vägen tillbaka. Tur det.
Och Pandev är Pandev. Han kan gå långa perioder utan att göra någonting men när det väl händer så händer det.
Adriano?
“Om Adriano vill komma hit måste han göra det med rätt attityd – samma som dessa spelare har”
Jag håller med Rossi. Jag ser verkligen ingen idé att bryta upp det här anfallet som nu tagit oss till den finaste av turneringar. Vill Adriano komma får han mer än väl göra det, men han lär få räkna med att nöta bänk - utan att klaga.
Den Explosive, Den Ende, Den Elegante: Allenatore Delio Rossi. Han gör det igen! Såg nervös ut med sin uppknäppta skjorta och lösa slips under matchen mot Torino, men verkar ha varit fullt medveten om att det var denna match som gällde.
Efter en sjätteplats för två år sedan, tredje plats i fjol och nu inlett sin tredje säsong med att kvalificera sitt älskade lag till Champions League kan man konstatera att framgångssagan härmed fortsätter. Sa under sin första säsong att han ville bli Lazios motsvarighet till Alex Ferguson. Du är på god väg Delio, på god väg...
Det vi nu frågar oss är vad som sades i halvtid?
"Det Rossi i halvtid sa att vi skulle göra var att vara lugna då vi är det bättre laget”
Nja, jag vet inte Goran. Någonting verkar saknas.
Det spelar hursomhelst ingen roll om man ställer upp i Champions League med nuvarande trupp…
Det spelar hursomhelst ingen roll om man ställs mot de allra bästa lagen…
Det spelar hursomhelst ingen roll om man genomför ett sämre ligaspel i år…
… för Lazio har redan visat sina kvalitéer – Hjärta, karaktär och mod.
Och vad har vi lazialí att lära oss av allt det här?
NON MOLLARE MAI
Målskyttar: Bratu 26 (D), Rocchi 47, 67 (L), Pandev 54 (L)
Dinamo Bukarest: Lobont; Blay, Nastase, Stefan, Pulhac; Cristea, Margaritescu (Niculescu 59), Ropotan, Oprita (Chiacu 59); Bratu, Danciulescu (Munteanu 72)
Lazio: Ballotta; De Silvestri, Stendardo (Scaloni 34), Cribari, Zauri; Mudingayi, Ledesma, Manfredini; Del Nero (Belleri 86); Rocchi, Pandev (Tare 90)
Domare: Mejuto Gonzalez (Spa)
Samtliga citat hämtade från Channel4.com
Övrigt från matchen:
Del Nero blir fälld i straffområdet
Minuterna innan matchen (och första minuten av den)
