En dåres tankar
Det finns en sak som jag alltid har förundrats över. Hur kommer det sig att man ibland stött på äldre par som tillsammans levt sida vid sida under decennier utan att ha haft ihjäl varandra? Jag menar i ett sunt förhållande så stöter man på problem, konflikter, åsiktsskillnader och Gud vet vad. Ändå ser man de här paren lite varstans, smått gråhåriga, ibland griniga och vid vissa tillfällen till och med förbaskat otrevliga. Likväl sitter dem där sida vid sida, i gott och ont, dag in och dag ut. Hur kan de stå ut med varandra under så lång tid utan att tröttna?
Jag är förmodligen på tok för ung, dumstridig och oerfaren för att kunna besvara dessa frågor. Men jag har en teori, och det är enkelt mattematik även för en sådan som mig: det kallas lojalitet, tillgivenhet och ömsesidig kärlek. När som helst skulle någon av dessa parter kunna vända klacken till och försöka hitta lyckan någon annanstans men det gör de inte. Lojalitet, var ordet. Lojalitet ända in i döden.
Det här fick mig att tänka på en sak. Juventus. Låt oss ta Pavel Nedved som exempel. Killen är snart fyrtio bast fyllda. Varför inte ta sitt pick och pack och vända sig mot mellanöstern där de feta pengarna finns medan han fortfarande kan kicka till tio? Han måste vara dum. Samma sak gäller Del Piero, länge har han varit eftertraktad av andra klubbar, varför inte ta det lite lugnare och testa på en ny utmaning i en annan klubb innan dojorna åker på hyllan? Eller varför inte ta Juventus som klubb som ett kristallklart exempel? Varför tänker inte Juventus på att sälja någon av de nämnda herrarna medan de fortfarande har ett visst värde ute på marknaden, istället för att vänta tills de pensionerat sig från fotbollen? Del Piero är ändå inte den han var för sju-åtta år sedan och Nedved har inte presterat sen han vann guldbollen. Jo, svaret är enkelt mina vänner. Lojalitet, det kallas lojalitet. När en spelare som Nedved bestämmer sig för att följa med sitt lag till prestigefattiga Serie B, vet man att det är äkta kärlek. När man ser kapten Del Piero som nybliven världsmästare leda sina trupper i nöd och lust, i regn, snö och skur på fattiga planer, vet man att han vigt sitt fotbollsliv åt klubben. Tillgivenhet.
Som Juventus fan idag vet man hur bitterhet smakar. Under ett helt år fick vi supportrar bita i det sura äpplet, samtidigt som vi stod ut med tanken av att minst lika skyldiga lag som oss slapp straff. Men det pratar vi inte om idag, för den tiden ligger långt bakom oss. När som helst hade tusentals fans kunnat byta favoritlag eller helt enkelt smutskasta den egna klubben. Men det gjorde man inte. Visst fanns de som bytte favoritlag samma dag som Zlatan skrev på för Inter, men de verkligt älskande supportrarna stannade kvar. Ömsesidig kärlek.
För några veckor sedan såg jag det irakiska landslaget ro hem det asiatiska mästerskapet. En obetydlig turnering för oss i väst som vi gott och väl kan klara oss utan. Vem bryr sig om ifall Vietnamn lyckas slå Bahrain eller inte? Det gjorde inte ens jag, en inbiten fotbollsälskare och nybliven journaliststudent. Det sket jag i ända tills att jag såg hundratusentals irakier världen över hylla sina hjältar. Irak är trots allt ett land i krig, sorg, missär, fattigdom och elände. Allt det var som bortblåst. Istället skymtade man sammanslutning, gemenskap och en vi anda utan dess like. Kristna, shia och sunnimuslimer sjöng och dansade sida vid sida, hand i hand. I Bagdad dödades 80-tals fans under guldfirandet. Ändå hör man irakiska spelare säga ”vi ska åka till Bagdad för att fira med folket. Döden skrämmer oss inte.” Just i det ögonblicket tänkte jag att klubbfotbollen är värdelös i jämförelse med sådant. Helt värdelös! Sen kom jag att tänka på mina egna hjältar… inte de irakiska då, utan den blonda tjecken... Del Piero, Trezeguet och Buffon…
