Den moderna tidens avskum
Denna artikeln handlar inte på något vis om vare sig Juventus eller italiensk fotboll. Den handlar uteslutande om personer helt utan vare sig moral, etik eller medkänsla: Sensationsjournalister, ni är inte värda ett skit i mina ögon.
Under min tid som student har jag sällan, eller aldrig, upphört att förvånas av den bevakning olika händelser i samhället får i media. Så fort man bara kan hittar ett foto som ser tillräckligt ondskefullt ut publicerar man gladeligen ett kort på en person som är misstänkt för något allvarligt brott. I vissa fall, då det rör sig om personer som på något sätt kan vara till fara för allmänheten är det befogat. Allt som oftast fyller det dock inte någon egentlig mening.
Under den allra största delen av den svenska mediehistorian har svensk press haft en stor integritet. Man har var sakliga, objektiva och stolta. Tumregeln har varit att inte publicera vare sig bilder eller namn på personer som ännu inte är dömda för det brott de misstänks för. Om någon person ändå har velat ta reda på vem det handlar om har det stått var och en fritt då dessa handlingar i det öppna samhälle vi lever i är offentliga.
Tyvärr verkar detta synsätt, denna yrkesstolthet, vara totalt bortspolad. Det är inte sällan, när man läser en artikel om någon olycka som har inträffat, som läsaren direkt matas med en kommentar från någon inblandad. Ibland är det t.o.m. en gråtande mor som just har förlorat sin son eller dotter som frågas ut: ”hur känns det nu, vad var det som hände?”. Människor i chock fäller uttalanden som de knappast ens själva är medvetna om. Kan man inte lämna dessa människor ifred?
Idag har det då hänt igen. Varför jag förvånas? Inte en aning, jag borde inte göra det. I helgen som gick omkom en ung kvinna i Jönköping. Idag gjorde Aftonbladet händelsen till sin huvudnyhet: ”Förre landslagsstjärnan Håkan Milds syster mördad”.
När medier väljer att gå ut med namn och bilder på personer som är inblandade i denna typ av tragiska händelser hänvisar de nästan alltid till ”allmänintresset”. Vilket är allmänintresset i att den omkomna personen i detta fall är Håkan Milds syster? På vilket sätt spelar detta någon som helst roll i det som har skett? Ni fyra ”journalister” som står bakom den artikel som just nu ligger uppe på Aftonbladet.se, Ebba von Essen, Linda Hjerten, Petra Thoren och Susanna Vidlund, är ni nöjda med er själva? Tänker ni ”fy fan vilken bra artikel vi fick ihop, det är verkligen något som allmänheten måste få kännedom om, nu kan vi klappa varandra på axlarna och vara stolta över alla lösnummer tidningen kommer att sälja”?
Många är de personer som under dagen har skickat e-post till såväl de nämnda skribenterna samt Aftonbladets redaktörer. Ett svar som många verkar ha fått är följande:
"Hej!
Jag förstår din reaktion och jag kan bara säga att detta är inget som jag är stolt över och i dag är en mörk dag.
Jag framförde i går familjen Milds synpunkter till cheferna på tidningen i går, men beslutet att publicera fattades ändå.
Mvh Petra Thorén"
För att dra en något överilad liknelse kommer jag att tänka på vad de många tyska soldater som under andra världskriget gjorde sig skyldiga till massmord i de tyska koncentrationslägren sade: ”Jag skäms oerhört, men jag följde bara order…”.
”Jag framförde igår familjen Milds synpunkter till cheferna på tidningen igår, men beslutet att publicera fattades ändå…”, ja men herregud, då har du ju inget ansvar som medmänniska, det var ju chefernas beslut…
Petra, för dig är det ingen mörk dag, för dig hoppas jag sannerligen att det är en skammens dag. Det övertramp du och dina medskribenter, samt den tidning du arbetar för, gör är fruktansvärt.
I skrivande stund har även Expressen gått ut med namn och bilder. Såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet har dock hållit sig goda och valt att inte göra så. All heder till dem.
Jag vill slutligen sända mina djupaste kondoleanser till familjen Mild.
