Casa Lazio - väntan på en ny bandiera
Säsongens veckoartikel fortsätter, här artikel nummer två.
Alltsedan Sergio Cragnottis Lazioimperium föll i bitar har den ljusblå Romklubben sökt efter en ny identitet. Som supporter har det varit otroligt jobbigt – att inte veta vem att lita på, att inte veta vart skutan är på väg, att ständigt omkullkastas av envisa rykten, att tvingas se profil efter profil lämna Casa Lazio.
Jag minns fortfarande tydligt den där sista augustidagen 2002. Hur det omöjliga hände, hur den segdragna historian som fortgått hela sommaren helt plötsligt var över, hur arg och tom och ledsen och hjälplös man kände sig.
Lazios själ, Alessandro Nesta, var inte längre med oss.
Spelaren som hade representerat Romklubben i sjutton år bar längre inte den ljusblå tröjan. Spelaren som man dessförinnan stolt kunde fastslå var en av oss, som var erkänd som världens bäste back, respekterad över hela fotbollsvärlden, vår bandiera, hopp och tro. Inte längre med oss.
Saknaden är alltjämt stor, varje gång man ser Sandro i Milantröjan gör det ont. Det känns fel. Han ska ju egentligen bära Laziotröjan.
För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev en redaktionskollega en artikel i legendserien om honom:
”När Lazio år 2000, lagom till 100-årsjubileumet av klubben, bärgar sin andra ligatitel någonsin hyllas laget som levande gudar. Men mest älskad av dem alla, det är Nesta. För bland inköpta fotbollsspelare som kostat Sergio Cragnotti hundratals miljoner sticker han ut.
Han är en ren Lazio-produkt.
Han är någon som i laziali kan identifiera sig själva med.
Han är så mycket mer än en gedigen fotbollsspelare.”
Jag har väldigt svårt att se någon ny bandiera kunna axla Nestas mantel fullt ut, precis som Alexander i sina ovanstående rader fastslår var Alessandro ett unikum. En egen stjärnprodukt i ett stjärnlag. Det kan inte bli mycket bättre än så.
Men det spelar inte heller så stor roll, det viktigaste är att man har en bandiera, oavsett om han är världens bäste fotbollsspelare eller ej. Att ha någon att som laziale kunna identifiera sig extra med, känna sig extra stolt över, som kan få en att känna extra förtroende för laget. Att ha någon att förlita sig på när det blåser extra hårda vindar.
Många av er har väl säkerligen redan listat ut vart jag vill komma med det här, och för er som inte listat ut det än:
Lorenzo De Silvestri.
Lazioprodukt. På väg att slå sig in i Lazios startelva. Given i det italienska U19-landslaget. Den här helgen på prov också i U21-landslaget.
Alltsedan rapporter började sippra fram att Lazio hade en extra talangfull yngling i de egna leden har jag hoppats på att vi ska få se en ny bandiera komma fram. Och Lorenzo har utvecklats, avancerat i systemet, fått testa på hur det är i hetluften, tagit chansen, och nu är vi här.
Storklubbar runt om i Europa har ryckt i honom, Claudio Lotito har haft svårt att komma överens med De Silvestris agent om en kontraktsförlängning, historien har hållit på att upprepa sig ånyo när det gäller borttappade talanger, supportrar har svurit och slitit av sig håret – men nu framgår det i rapporter att Lotito och De Silvestri har kommit överens, att ett färdigt kontrakt ligger på bordet i Villa Sebastiano i väntan på att Lorenzo ska komma hem från landskampen.
Än är det inte klart, än ska man inte glädja sig alltför mycket, men jag kan inte motstå frestelsen att ändå dra till med ett nöjt leende.
Lorenzo De Silvestri är ännu ingen storspelare, kanske kommer han inte heller att bli det. Som högerback är han ingen Massimo Oddo, och kommer nog inte det att bli heller. Men det spelar ingen roll, för De Silvestri kommer om han stannar och fortsätter att utvecklas ikläda sig rollen som bandiera, vår Lazioikon, den som förkroppsligar lazialitá. Och det räcker mycket mer än väl för mig.
Tålamodet tryter mer och mer för varje dag som skaran i laziali är utan en ”flaggbärare”, tomrummet som Alessandro Nesta lämnade efter sig är ännu inte fyllt, men med Lorenzo De Silvestri finns det hopp om en ny era med en ny ledargetsalt.
Vi supportrar är redo att lyfta fram honom, glädjas med honom i framgång och stötta honom i motgång. Nu är allt i Delio Rossis händer, att ge ynglingen chansen, och hoppas att han fortsätter ta den som han har gjort hittills.
Då kommer han definitivt att bli vår efterlängtade bandiera.
:: :: ::
Borttappat bandieramaterial:
Paolo Di Canio
En del tycker att Claudio Lotito gjorde ett misstag när han inte erbjöd Paoletto ett nytt kontrakt häromåret, men det riktiga misstaget gjordes mycket tidigare än så. När Paolo fortfarande var yngling debuterade han i Lazio med dunder och brak, Laziosupportrarna såg en ny publikfavorit, Laziopresidenten såg en potentiellt saftig transfersumma. Presidenten manipulerade fansen mot Di Canio, tvingade in honom i ett hörn där en försäljning var den enda utvägen. Och på den vägen är det.
Andrea Russotto
Före detta vapendragare till Lorenzo De Silvestri som i princip negligerades av den förra Lazioledningen med Ugo Longo i spetsen. Var på den tiden den största talangen i sin årskull och bara Gud vad han skulle kunna uträtta för mirakel i dagens Lazio om han hade tagits hand om på det sättet som han förtjänade. Tyvärr anlände Claudio Lotito precis när det var för sent, Russotto var bortom räddning.
