Gästkrönika: Juventus – kärlek som består
Jag vet att jag inte är ensam om att ha flera minnen, både positiva och negativa, kring Juventus. De positiva är dock de som satt djupast spår och på något sätt bäddat in lagets prestationer genom åren. Man minns med en tår de gyllene stunder som storheter som Vialli, Ravanelli och Baggio trollband oss ynglingar med framför TV:n för snart 15 år sedan.
För det var så det hela började. Något som kallades Tipsextra och på senare år även Tipslördag upptog många lördagar av mina då 14-15 år på jorden. Vi var en kompiskrets på sex personer, alla med varsitt favoritlag i engelska Premier League. Alla utom jag ska tilläggas, men det var kul att följa de andras exalterade reaktioner då deras lag gjorde mål och för all del även då det släpptes in mål. Sen var det det där spännande momentet med att tippa, skulle det vara just jag som fick 11 rätt, eller kanske rent av 12 rätt och kamma in storkovan på 468 kronor.
Något år gick och jag kände att jag behövde en identitet, ett lag all hålla på och som förhöjde stämningen ytterligare. Leeds United tog jag, i en ren och skär slumpartad process. Wow, ett lag att älska i med- och motgång! Jag lärde mig namn och speltaktiker. Nu var det inte bara tippningen och glädjen över att se de andras reaktioner när deras lag sumpade sig som var viktiga, nu fick man även känna den glädje som ett Leeds-mål i allmänhet och snygga Leeds-mål i synnerhet tillförde. En helt ny dimension.
Sen startade TV3 en satsning på något så sällsynt som italiensk ligafotboll, Uno Kryss Due, med Thomas Nordahl som ankare. Pausunderhållningen gick ut på att följa Thomas Nordahl på hans resa i de olika städerna i Italien samtidigt som han åt god mat och intervjuade fotbollsstjärnor. Denna sändning gick ju på söndagar och vips hade vår kompiskrets hela helgen att fördriva med fotboll och tippningar. De andra hade redan en förkärlek även för vissa italienska lag, bl.a. Inter och Milan. Men åter igen, inte jag…ännu. En söndag spelade Juventus hemma mot Fiorentina och eftersom ingen annan hade Juventus som favoritlag och dessutom hade fixstjärnan Roberto Baggio i laget så valde jag det som min italienska motsvarighet till Leeds United.
Baggio var Gud, ingen kunde hantera en boll som honom, och Vialli med sin kala hjässa gjorde underbara mål tillsammans med den vithårige Ravanelli. Jag minns hur dess spelare och spelstil omgav mig med ett rus av välmående och började så sakteliga känna en tillhörighet större än den för Leeds. Juventus spelade i toppen av Serie A och spelade Champions League-matcher, allt det som inte Leeds gjorde. Av dessa skäl och det faktum att de andra i min tipparkrets valde att helhjärtat ägna sig åt sina ordinarie favoritlag i Premier League eftersom de ansåg att det var för mycket filmningar i Serie A, kom det sig att jag skrotade Leeds för att följa laget i mitt hjärta Juventus. Man kan ju inte ha två favoritlag.
När sedan vår framtide ”Il Capitano”, allas vår ikon Alessandro Del Piero, gjorde ett par spektakulära inhopp i skuggan av den store Baggio var kärleken total. Juventus skördade framgångar och spelade ut de Engelska lagen efter noter i Champion League. De andra kamraterna störde sig på filmningar och divalater, jag såg bara skönhet och strålande bollteknik blandat med de mest spektakulära målen jag någonsin sett. Vem minns inte matchen mot Fiorentina när Alex stormar in mot mål efter ett inlägg, vräker sig fram och på volley tippar bollen över målvakten. Ett sanslöst mål signerat Del Piero och Juventus.
Åren gick och sällskapet runt tipslapparna löstes upp. Jag gjorde flera resor till Italien för att se mitt älskade lag och slutade spela stryktips. Mitt sinne krävde bara en sak, att få se Juventus spela. Dessutom kunde jag bara koncentrera mig på matchen så jag kunde lika gärna köpa en lott eftersom jag ändå inte följde ”plingarna i rutan”. Jag skaffade så småningom även en tatuering med Juventus emblem för att verkligen etsa in min kärlek.
På senare år kom slutligen Juventus att spela i Serie B. Katastrofen var ett faktum. Därefter följde ett år av psykningar och hårda ord från mina gamla tipskompisar de få gånger vi träffades. Jag höll krampaktigt fast vid mitt lag och förklarade gång på gång att Juventus som lag inte gjort något fel, utan att dess ledning och styrelse är de som skall straffas. Buffon och killarna har bara spelat fotboll utan vetskap om mutor och liknande. Inte skall LAGET straffas. Dessutom var fler lag inblandade, men de var det ingen som talade om. Året därpå gick de upp i Serie A igen och ingen är gladare än mig för det.
Att älska ett lag innebär även att minnas det förflutna och med det sagt vill jag bara nämna att Vialli, Ravanelli och Baggio var namnen på dem som gjorde mig till 100% Juventino under ett par kalla vintrar på det tidiga 90-talet.
Forza Juve!
