Legoknektarna!

För några hundra år sedan när Europas marker skälvade under krigens fasor så var det en grupp som krigade för en viss sida endast för att de betalade bäst. Nu när ett helt annat krig utspelar sig på den gröna mattan så finns samma typ av krigare hos oss - Legoknektarna!

Fotbollen som har hamnat i en ekonomisk fälla som heter duga, då den bygger numera sina varumärken på att förföra oss med gamla sportsliga värdering medans allt mer handlar om en ekonomisk verklighet. Supportrar kräver av sina spelare att vara trofasta och lojala mot klubben, medans allt fler av spelarna och dess agenter frossar i sig i den stora kaka som tv-pengarna har genererat.

I Inter, som varit klubben som spenderat mest pengar tillsammans Milan i Italien (numer betalar Milan lite bättre pengar än Inter, kanske är det så att en hel del går till pension till de gamla gubbarna i backlinjen?!). Klubbens spelare kan därav numer delas in i två läger, de som har känslor för klubben och de som mest är här för plita ner varumärket i CV:et och för att klubben betalar otroliga summor på bankkontot varje vecka.

För när de stora fältherrarna förr i tiden skickade ut sina medborgare i krig så gick en stor del av lönekostnaden till så kallade krigskonsulter - legoknektarna. Fenomenet finns kvar än idag och praktiseras av bland annat i Irak av USA.

Den främste legoknekten av dem alla, kanske i hela serie A som det känns är utan tvekan Vieira. Han var en gång Arsenals flaggskepp och klart viktigaste spelare. Men han lämnade skeppet och flög ner till Italien för att fortsätta kvittera ut sin otroliga lön. När också det skeppet som kallas Juventus gick i sank hoppade han över till Inter. Patrick, har en talang och spelförståelse som är av världsklass, men likväl är hans karriär i Inter endast här för att skaffa sig titlar och pengar. Inget fult med det, om det inte vore för att han inte längre presterar vad prislappen säger. Dessutom, så verkar han gått i krig mot alla och envar i klubben.

En annan legoknekt har aldrig gjort sken av att han kommer vara en klubb trogen. Däremot är han smart nog att förstå att det är bättre att prestera och vara trevlig mot alla än att skapa rubriker vart han än går. Hernan, är ett lysande exempel på en spelare som går dit villkoren är bäst, i vilket skede som helst i sin karriär. Det talande för han är att han klarar av konststycket att klara sig undan svekdebatter och problem när han korsar och tvärsar
på den Italienska och Europeiska kartan. En legoknekt som alltid levererar, men någon staty kommer aldrig resas utanför San Siro till hans ära.

En som blivit lite omvänd men som kom endast som legoknekt var Figo. Att gå från Barcelona till Real kräver sin man, och Figo klarade konststycket med bravur.
När sedan pensionen skulle inkasseras så stog Moratti och ville få dit en av sina favoritspelare till Inter (Moratti lyckas ofta, glöm inte Batistuta och Baggios karriärer i blåsvart). Den dagen han skrev på så var nästan alla frågande om han var värd de pengarna som kontraktet stog på för en spelare som var så mycket på dekis att få klubbar hade vågat satsa på honom. Istället blev Figo en symbol i en ny framgångsaga som fortfarande inte har kulminerat. Fast legoknekt stämpeln, den sitter där nånstans fast med ett litet suddat märke tack vare den kärlek från fansen som gjorde att han valde ett år till på San Siros grönbruna matta istället för något obskyrt oljedöme på Arabiska halvön. Figo är stor och omtyckt men legoknekt likväl.

En annan argentinare vid namn Samuel, sa en gång att han aldrig skulle kunna spela för en annan Italiensk klubb än Roma. Han bröt där mot legoknektarnas största regel, lova aldrig något. Huxflux efter att någon viftat med sedelbuntar i Madrid och en störig tid kom han till Inter för stora pengar bara för att bli placerad på bänken. Finns hjärtat i Inter hos Samuel. Nej. Hade han gått om han fått ett bättre erbjudande någonannanstans - självklart. Det han dock gör, är att håller tyst och presterar. En utmärkt egenskap hos en legoknekt.

Den nye backen Chivu, hade nästan alla skäl att stanna kvar i Roma utom ett. Pengarna. Moratti viftade med en stor bunt pengar, och Chivu kom springande efter ett stort debakel i sommar. Någon som förstår Romas inköpstaktik före Spalleti? Inte jag hursom. De spenderade stora pengar på både Chivu och Cassano men fick skriva stora summor i förlustkolumnen när de lämnade. Chivu kanske bygger sin karriär i Inter, något som ingen av de fyra föregående har gjort. Då är jag redo att tvätta bort legostämpeln på honom. Men nu, så står den där på hans panna och glänser allt medans han försöker prestera.

Till slut kan man säga att så här är dagens fotboll, det är mixen mellan de bästa trotjänarna och legoknektarna som gör ett lag framgångsrikt. Ingen annan klubb i Italien har varit mer framgångsrik när det gäller det här än Inter de sista två säsongerna. Det är fakta att vara stolt för, i en värld som kanske inte alltid ser ut att vara som den borde.

Arrivederci!