Matchkrönika: x + x + x = 3x

Oavgjort. Igen.

Ångestfylld. Fantasilös. Tafatt. Viljelös. Klumpig. Självmordsbenägen. Trist. Urusel. Överbetald. Oroväckande. Hemsk.
   Ungefär så kan kvällens mållösa insats mot Empoli sammanfattas. Mot Torino sades det klart och tydligt att tankarna var riktade på den avgörande kvalmatchen, mot Sampdoria var spelarna trötta och nu verkade det som om att fokus låg på den inledande matchen i Champions League.
   Visst kommer det bli tufft att denna säsong satsa på två fronter, men börjar inte det här mer och mer likna ett skämt? 

Kommer ni ihåg Inter 04/05? Ja, precis, den upplagan som spelade 18 oavgjorda matcher på en säsong. Nu ska vi inte gå händelserna i förväg, men det här ser ju minst sagt intressant ut – ur ett negativt perspektiv. 
   Mäktiga Lazio har hittills inte kunnat prestera på normal nivå och detta har alltså resulterat i den tredje raka oavgjorda matchen i årets Serie A.

Orsak 1: Tunn, skadedrabbat och rent generellt en patetisk trupp. Redan innan kalaset drogs igång kändes det som om att halva laget hade sträckt ljumskarna eller brutit ett och annat ben. 
Lösning 1: Majstorovic? Trabelsi? Ze Maria? Ja, varför inte, spelare på 30+ verkar ju fungera för Milan. 

Orsak 2: Utmattning och brist på motivation. Vi har hört ramsan flera gånger, men vi kör den en gång till: Pandev är ute och cyklar någonstans bakom motståndarnas försvar, Rocchi skjuter från omöjliga vinklar, Mudingayi sparkar ner allt som rör sig, Ledesmas höger är lika bra som min farmors vänster
   Sen verkar blotta tanken på Champions League ha gjort hundraprocentig insats och ligan oförenliga, och då går det som det går.
Lösning 2: Disciplin? Häromveckan analyserades temat bandiera i Casa Lazio och kanske är det där skon klämmer - ”Spelarna visar ingen moral och vilja” har det skrikits ända sen Di Canio lämnade skutan.
   Eller ligger kanske ansvaret på Delio Rossi, även om han allt oftare lämnar omklädningsrummen inför andra halvlek med rött ansikte och halvknuten slips.
   Och jag utgår ifrån att han under de femton minuterna gått igenom vad som bör förbättras och inget annat. 

Och mitt i allt surrar rykten om att Lotito ska flytta laget ut ur Rom.
   Jag tror följande: Hur tanklös och idiotisk presidenten än är vet han hur han ska sköta klubbens affärer. Han vet hur man suger ut så mycket pengar som möjligt från involverade parter och hur han på så vis kan få pengarna att rulla in så snabbt som möjligt.
   Ingen bör förvånas över ovanstående uppgifter.
   När man nu tar över en fotbollsklubb (eller vilket annat företag som helst) med några miljarder i skulder gör man det med någon slags plan eller strategi i åtanke. Vilka fördelar finns som jag kan dra nytta av? Är det möjligt att tackla de hinder som lär uppstå utan att behöva kasta in handduken? 
  
Avbetalningsplanen (och sättet han fick igenom den) var nog sen tidigare inplanerad. Likaså en stabil tränarpost, som inte skulle behöva förnyas varje säsong. Det är någonstans där Stadio delle Aquile kommer in i bilden.
   Bland många lag i Europa har en egen arena med tillhörande restauranger, biografer, museer och parkeringsplatser visat sig vara en lönsam affär. Inte bara en ekonomisk knuff i rätt riktning, utan snarare en stabil grund där inkomsten har kommit att ligga på en hög och stabil nivå. Just det är vad Lotito har högst på sin julklappslista.
   Okej.
   Då kommer problemet: Staden Rom verkar inte direkt vara överförtjust och Lotito verkar mer än villig att dra projektet till en håla söderut.
   En fraktion av supportrarna tycker att det är en bra idé.
   En fraktion av supportrarna tycker likadant, men bara om det blir av i Rom.
   En fraktion av supportrarna, med vad som ser ut att vara gamle hjälten Signori i täten, vill över huvudtaget inte lämna Olimpico.
   Samtidigt verkar den ekonomiska faktorn vara av betydelse – exakt hur nödvändig är en eventuell flytt? Lazio dansar ju fortfarande på gränsen mellan överlevnad och konkurs medan det kanske inte riktigt är rätt tillfälle att irritera supportrarna ytterligare… 

Men låt oss för all del inte komma för långt ifrån verkligheten, för kvällens match bjöd på en del goda aspekter. Av 93 minuter var knappt tio godkända för Lazios del – början av första och andra halvlek där Del Nero respektive Meghni tillfälligt tände till.
   Annars gjorde Muslera sin första match i den ljusblåa dressen men trots att han aldrig testades på allvar darrade han till. Dock ingenting att hänga upp sig på, det var ju ändå pojkens debut.

Återstår att se om den tempofattiga tillställningen betalar av sig nästa vecka, då fotbollseuropa äntligen får se SS Lazio igen.

Och sist men inte minst: Ledesma var långt, långt under par.

SFL! 


Lazio: Muslera; Behrami, Stendardo, Cribari, Zauri; Mudingayi, Ledesma, Mutarelli; Del Nero (Meghni 46); Pandev (Makinwa 70), Rocchi (Tare 78) 
Empoli: Balli; Raggi, Vanigli, Marzoratti; Buscè, Giacomazzi, Marchisio, Moro, Tosto; Vannucchi (Giovinco 78); Saudati (Volpato 75) 
Domare: De Marco

Saminos2007-09-16 00:17:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party