Revanschens tid nalkas – Mowgli står stadigt
På onsdag inleder Roma ett nytt äventyr runt om i Europa. Vad passar då bättre än en krönika med revanschlusta i fokus av en lysande krönikör i Magnus Sundberg?
Pizzan var plötsligt äcklig, matlusten hade blivit till ångestsvallande magknip och mitt ansiktsuttryck såg förmodligen lika sympatiskt ut som en argsint kinesisk krigsherre. Ett fotbollsmässigt (och tillika emotionellt) helvete hade öppnat sig och gett ifrån sig 7-1. Då tänkte jag på revansch. Jag tänker på revansch nu.
Det finns vaniljdagar (med karamellströssel) då livet verkligen är underbart. Sen finns det dagar då man känner att man bara vill slänga allt i en känslopackad kompost och återvinna alltihop; börja om på nytt. Matchen Lyon-Roma var tveklöst en vaniljdag. Man Utd-Roma var en kompostdag utan dess like.
Vi börjar med en vaniljdag. När Roma slog Lyon gick jag till jobbet med en tröja där jag skrivit: ”Lyon-Roma 0-2, Roma e il luce!” Stoltheten var vild och skulle uppmålas. Jag kände mig som Homer i ett fiktivt godisland. Jag vann vadet mot en dåvarande chef och blev därmed bjuden på lunch (kebabrulle). Jag kom, jag såg, jag segrade och jag åt.
Roma hade vunnit med 2-1 och imponerat på hemmaplan. Men man borde gjort fler mål, och man borde framförallt, inte ha släppt in ett mål på hemmaplan. Det skulle inte spela så stor roll visade det sig.
Inför matchen i Manchester var jag givetvis nervös men förhoppningsfull. Jag trodde på 0-0 och drömde om att det blev lika (slutresultatet kommer jag inte ihåg). Jag hade lika fel som Chamberlain hade när han kom viftande med sitt fredsavtal. Tyskland angrep ändå. Man Utd angrep likt en argsint bisvärm som just fått sin drottning bortrövad.
Allt gick fel. Kollapsen var total. Jag var arg, besviken, tyst som en guldfisk och otröstlig. Allt jag ville var att se framåt, se Roma möta laget med djävulsmärket igen och vinna vackert. Roma behöver inte vänta i år på att få sin revansch. Man kan ta den snart. En sådan möjlighet är få förunnat.
Men jag blickar inte mot Manchester med en hatisk ormblick och innehar ingen demonlik önskan att skicka klubbens spelare på tågsemester genom Sibirien i vintertid. Sätt en pälsmössa på en tjurig Ronaldo, ge Scholes en bok om Uralbergen, sno Ferdinands iPod och släng lite torkat söndersaltat kött till Giggs så har du en deprimerande skara på en evighetslång tråkighetstripp.
Jag vill bara att Roma ska visa att upp sitt rättmätiga jag. Man uppträdde ju för tusan som Mowgli i storstaden. Det var tafatt och ostrukturerat. Hemma är bäst. Men man måste kunna uppföra sig borta också.
Revansch är ett intressant begrepp. Jag är ute efter upprättelse och ingen hämnd. Det är viktigt att förstå skillnaden. Är du den bedrövande mannen som envist och strategiskt kämpar för att återfå sin ställning eller är du skuggvarelsen med dolken som lurar i gränden?
Spelarna i Roma är övertygade om att mardrömmen i Manchester aldrig hade kunnat inträffa igen om de så spelat matchen tusen gånger om. Jag tror dem. Nu är det upp till dem att bevisa den slutsatsen och kämpa för sina färger, kämpa för fansen och kämpa för sig själva –
likt en berömmelsetörstande riddare. Mowgli kan svinga sig i sina lianer hemma men borta måste han stå på fast mark. Fast han får givetvis dansa när han går.
