Matchkrönika: En godkänd comeback i fotbollens finrum
Champions League. Lazio. Äventyret har börjat och Lazio lyckades få med sig en poäng hem till Formello efter ett sent kvitteringsmål av Capitano.
Fotboll är ibland det mest underbara som finns, ibland det värsta.
Som tifosi finns det vissa dagar som innehåller glädje, andra sorg, ilska eller nervositet.
Förresten, stryk nervositet.
För en laziale innehåller varje matchdag nervositet, "säkra" vinster eller förluster existerar inte om man håller på ljusblåa laget.
Jag är nog inte ensam om att ha haft problem med att sköta mitt jobb under tisdagen.
Tankarna var på ett helt annat håll. Fumliga händer, extremt många telefonsamtal och problem med att ta beslut. Jag var helt enkelt sjukt nervös. Jag mådde fan dåligt.
I mitt huvud fanns bara en sak, en mening;
"Mitt Lazio skall spela Champions League, Lazio skall spela Champions League!"
Att Lazio spelar i fotbollens finrum bara några år efter spelarflykter, ett ständigt pågående kaos i ledningen och uppror i Curvan är fantastiskt och beundransvärt.
Ett mål som för en säsong sedan sågs som nästan skrattretande förvandlades till verklighet och igår blev målet förverkligat.
Klubben har lidit och blodet har forsat från ådrorna. Supportrarna har skrikit, demonstrerat och bitit på naglarna. Lazio har inte mått bra.
Det som räddat klubben är enkelt.
Societa Sportiva Lazio, ledning, spelare men framförallt vi tifosi, har aldrig låtit
hjärtat slutat slå. De enastående indvider och hjärtan som finns och omger Lazio, vi svenska laziali inräknat, har sett till att Lazio alltid haft tillräckligt mycket blod i ådrorna för att klubben skall leva vidare, hur mycket blod vi än har tappat.
Vi skall vara grymt stolta över det Lazio som mot alla odds överlevt och tagit sig till Champions League!
Därför är det konstigt att man är så nervös.
Varför njuter man inte och sen får det gå som det går i matcherna?
Varför uttalar sig Del Nero så idiotiskt som han gör efter att Lazio tagit sig vidare mot ett mediokert rumänskt lag som jag nästan glömt namnet på?
Jo, för att Lazio är en förening fylld med vilja.
Hela Lazio är fyllt av krigare!
Jag är mycket medveten att detta var en inledning i det saftigaste lagret, men är det någon match som kräver uppmärksamhet och tid för reflektion och eftertanke så var det just denna.
Så till matchen, första matchen av sex i gruppspelet.
Det på förhand sämsta motståndet i gruppen, Olympiakos, stod uppställda på andra planhalvan. Det är inte bara Lazio som har problem vid sidan av planen, så matchen spelades inför tomma läktare.
Lazio ställde upp med, enligt mig, en lite konstig startelva.
Balotta är inte en målvakt för Lazio, längre. Han kan få vara tredje eller andra målvakt, men jag darrar så fort ett skott eller inlägg kommer i närheten av målet. Det känns som han gör det själv också, vilket får ses som det största problemet.
Att Mauri fick starta var en liten bomb, då han inte spelat en fotbollsmatch på ett bra tag.
Lazio spelade väl ganska bra till en början men utan att förvalta någon av de många halvchanser som döck upp. Sämst på detta var Pandev, som dribblade när han skulle skjuta och tog tid på sig med allt som han förtog sig. Det gick för sakta i princip hela tiden.
Kantspelet existerade inte då den normalt offensive ynglingen De Silvestri hade fått klara defensiva instruktioner. Cribari dominerade där bak och Stendardo skötte sig på ett bra sätt. Behållningen för mig var Zauri. Han mötte Lua Lua i ett par löpdueller, och jag log varje gång. Lua Lua mot Zauri är snabbhet och fysik mot ren intelligens.
Det var fantastiskt att se hur Zauri alltid var steget före i de dueller som uppstod.
Allra roligast var när han bara tog ett par steg framför Lua Lua och sen kände en liten knuff och föll. Lazios boll.
1-0 till Olympiakos.
Jag hann precis få igång den totalt värdelösa streamen av matchen innan Lua Lua hittade en fri Galleti som rundade Balotta och gav grekerna ledningen.
Mauri, som verkligen var dålig, blev utbytt mot en Del Nero som saknar verklighetsuppfattning.
Även den fruktansvärt dåliga Manfredini blev utbytt mot min favorit Mutarelli.
Jag upptäckte en sak bland mina hackningar på streamen, nämligen att varje gång det hackade och Manfredini fick bollen så befann den sig antingen i Olympiakos ägo eller längre ner i planen efteråt. Jag trodde det hade släppt för vårat Chievo-köp efter förra säsongen, men det var ju att hoppas på för mycket.
Fy fan vad trött jag är på att se han i Lazios färger!
Ledesma, våran tilltänkta spelmotor, slog bort en massa passningar efter Olympiakos mål och Lazio skapade inte mycket av värde innan vår Capitano klev fram och hittade stolproten och Lazio hade en poäng. En poäng som kunde blivit tre när Pandev kom fri men misslyckades med att hitta rätt bakom gråe Nikopolidis i Olympiakos mål.
En poäng är fullt godkänt i en ganska svår bortamatch. Våra på förhand värsta motståndare i kampen om andraplatsen, Werder Bremen, förlorade som väntat mot
Real Madrid(gött, där satt tippet!) så poängen var väldigt viktig.
Nu ser jag framemot nästa match, på ett ljusblått Stadio Olympico där Lazio tar nästa steg i ett fantastiskt äventyr.
Real Madrid, smaka på den Laziali!
Det kommer vara så vackert!
Och nervöst...
Avanti Lazio!
Olympiakos-Lazio 1-1
Mål:
Olympiakos:Galletti
Lazio: Zauri
Olympiakos: Nikopolidis; Patsatzoglou (Kovacevic 79), Antzas, Zewlakow, Domi; Torossidis, Ledesma, Stoltidis; Galletti, P Djordjevic; LuaLua
Lazio: Ballotta; De Silvestri (Scaloni 80), Stendardo, Cribari, Zauri; Mudingayi, Ledesma, Manfredini (Del Nero 70); Mauri (Mutarelli 61); Pandev, Rocchi
Domare: Braamhaar (Hol)
