Gästkrönika: Fotbollens fula ankunge
Juventus har just nu hamnat i en ytterst ovanlig situation, en situation där Juve inte längre tippas som potentiell vinnare och varje match är en oviss kamp där ingenting är säkert.
Jag har varit Juvesupporter i ungefär 10 år nu. Jag kan ärligt säga att jag inte är riktigt säker på att det är 10 år. De första åren följde jag alla matcher på text-tv, alla som någon gjort det vet att det inte finns något nervösare sett att följa fotboll, för att inte bita bort naglarna sitter man och gnager på fjärkontrollen och hoppas att nollan vid ”Juventus” ska förvandlas till en blinkande etta, det är ju bara någon minut kvar av matchen och vi behöver tre poäng.
Jag tror att de flesta av oss har blivit lite bortskämda, alla dessa upprepande ligavinster och ständiga favorittips vi har fått genom åren.
Nu är det annorlunda, vi har spelat en säsong i serie B och kommer tillbaka som ett lag som inte tillhör den absoluta toppen i Italien. Det är frustrerande, overkligt och riktigt roligt.
Jag är överlycklig att vi inte fick Milito, Lampard eller Crouch innan säsongen, vi ska inte ta oss tillbaka till toppen genom att köpa till oss en stjärnspelare på varje position, vi ska göra det med stjärnor ifrån det gamla Juve som Del Piero, Buffon, Nedved och Camoranesi och med framtidens stjärnor Chiellini, Criscito, Nocerino och Palladino.
Nocerino har visserligen inte imponerat så enormt i de första matcherna men jag tror fortfarande att han är en av Italiens mest lovade talanger.
Ja, jag gissar att jag är ganska ensam med att tycka att Moggiskandalen är något av det bästa som hänt Juve, även om man ibland kände sig som en rädisa neddränkt i lera på ett potatisfält i Estland när vi i serie B spelade oavgjort mot lag som vi innan trodde var pizzasorter.
I Italien, där matlagning och fotboll är konst, kan väll inget bättre hända än att den eviga fula ankungen glöms bort i ett år för att sedan återvända som en svan, vi som följer den italienska fotbollen har säkerligen en mer utvecklad och bohemisk syn på fotbollen än till exempel phillistine-england. Ni vet de där snubbarna som tror att matcher alltid är mer underhållande om matchen har fler mål och att alla matcher i Italien börjar med att spelarna sätter sig längs mittlinjen och äter risotto milanese tillsammans, för att sedan vid tilläggstid knyta skorna för att försöka göra ett mål, och det tror man tydligen trots att italienska ligan ändå nästan alltid har ett högre målsnitt än den engelska ligan.
Jag tror inte att ha fyra brasilianska spelare med ett efternamn som börjar på ”R” i backlinjen leder till mer underhållande fotboll. Det ska vara svårt att göra mål, att göra mål är en konst som kräver något alldeles extra av en anfallare, kanske var det just av denna anledning som Agnelli gav Del Piero och Baggio namn från konstnärerna Pinturicchio respektive Caravaggio, för er som inte håller med rekommenderar jag uh… ishockey.
Italiens emellanåt defensiva fotboll i VM 2006 var inte på något sätt tråkig, den var vacker. Enligt mig själv vackrare än Brasiliens offensiva fotboll. Om nu att försöka hålla bollen i 90 minuter kan anses vara ”offensivt”.
Juve har nu spelat tre matcher, de två första var resultatmässigt behagliga, men under själva matcherna visade den gamla damen upp ett stundtals tveksamt spel. Det var då vi gick ifrån en nästan perfekt utdelning till absolut ingen alls mot Udinese. Nu har det av någon anledning klagats något enormt på Del Piero i forumet under den senaste tiden trots att det bara har spelats tre omgångar.
Jag tror absolut inte att han är slut, Alex är utan tvekan våran första anfallare, det ironiska med de två ribbträffarna är att han skulle ha varit en hjälte om han träffat bollen en millimeter till höger vid båda tillfällena.
….
Nästa match är Roma. När man kommer ifrån en 0-1-förlust hemma mot Udinese känns en seger mot Roma allt annat än självklar, men det kommer hursomhelst att bli väldigt kul.
Därefter möter vi Reggina, ett sånt där syditalienlag som Juventus vanligtvis enkelt får 6 poäng ifrån varje år, men i år känns det inte lika säkert.
Sedan kommer vi till årets absoluta höjdpunkt, Turinderbyt, ”il derby della mole”.
Det derbyt har ju spelats förr, men det är evigheter sedan och jag har aldrig under min tid som Juvesupporter upplevt ett Turinderby då båda lagen har mötts då de var på ungefär samma nivå. Det här kan bli en oförglömlig match. Om vi ändå hade kvar Maresca.
Och det slutar inte där, veckan därefter så möter vi det där blåbärsfärgade laget som Jesus lämnade för Romarna.
….
Till slut vill jag i förväg be om ursäkt för alla långsökta metaforer och referenser, jag skyller på att jag har druckit för mycket kaffe.
