Gästkrönika: Inters problem i Champions League
Inters andra match i Champions League i år blev en komfortabel seger mot ett uddlöst PSV. Visst gläds jag åt vinsten och även om jag är tämligen säker på att Inter tar sig vidare från gruppen så kommer det att krävas bra mycket mer om denna upplaga av Inter ska ha något med finalen i vår att göra.
Låt mig börja med det positiva för just i den här matchen fanns det inte mycket att anmärka på. Inter kontrollerade händelserna ute plan relativt smärtfritt och vi fick även ett tidigt ledningsmål. Sedan kom ett två noll mål där det kommer debatteras flitigt runt om i Europa huruvida målskytten ämnade få sin nick mot väntande lagkamrat i boxen, eller medvetet nickade in den i bortre. Mitt högst subjektiva tips är dock att det från början var tänkt som en passning – sedan är andra välkomna att tycka annorlunda om de vill.
Stora plus vill jag även ge till både Il Capitano och Walter Samuel. Den senare visar enligt mig prov på styrka och pondus i sina ageranden och blir bara bättre ju mer speltid han får. Så fort hans namn dyker upp i text eller hos kommentatorer så är det samma gamla visa om ”den där världsbacken från Roma som misslyckades i Real Madrid”. Väldigt få utav de som inte följer Inter minns att han faktiskt höll Marco Materazzi utanför laget under hela våren 2006. Sedan kom det ett VM-slutspel och därefter var inget sig likt när det handlade om Materazzi.
Jag blir även lika ledsen varje gång jag tvingas se att Javier Zanetti inte får spela i sin vanliga position till höger. De insatser som han gjort för Inter genom åren och det spel han visade upp nu mot PSV var bevis nog för mig – han är fortfarande den mest kompletta spelaren på sin position i Inter. Även om han gör bra insatser i mitten så är det ute på sin högerkant han kommer bäst till rätta. Jag tror dessutom att det är där han trivs bäst. I mina ögon är konkurrensen han och Maicon emellan löst enbart på grund av att Il Capitano även förmår att spela lite varstans i laget.
* * * * *
Nu till det negativa och det är enligt mig en hel del när det kommer till Inters Champions Leaguespel faktiskt. Förutom det faktum att tre av våra fyra senaste uttåg skett efter bortamålsregeln kan man ifrågasätta varför ett lag som i ligan många gånger spelar så offensiv och vacker fotboll ofta har så svårt att föra matcher i Europa. Matchen mot Fenerbache var inte på något sätt ett undantag och man kan diskutera hur länge man vill att Inter hade tre försvarare borta den matchen. Det var definitivt inte brister i försvaret som gjorde att vi förlorade den matchen, det var bristen på anfallsspel. Fjolårets inledning var mardrömslik och redan då började jag ifrågasätta varför vi har så svårt i CL när det ofta går så lätt i Serie A.
Sedan Juan Sebastian Veron lämnade oss har vi stått utan en ordentlig kreatör på mitten. En spelare som slår de avgörande bollarna, som kan hota med ett riktigt tungt skott och som kräver uppmärksamhet från motståndarmittfältet. I dagens Inter saknas en sådan och vårt innermittfält består allt som oftast av Cambiasso och Dacourt. Cambiasso är en underbar tvåvägsspelare men är i första hand en tillgång defensivt. När han och Veron kamperade ihop i mitten hade Inter i mitt tycke ett av Europas mest kompletta mittfält. Nu tillsammans med Dacourt, eller för den delen den ständigt skadade Vieira som får speltid lite nu och då, har vi ett centralt mittfält vars främsta uppgift är att förstöra för motståndarna. Inget ont i det, förutom det går ut över anfallsspelet.
I ligan går det hur bra som helst mot sämre motståndare för då kan killar som Figo samt, en för tillfället helt ur form, Stankovic göra sina offensiva finesser i ett mycket lägre tempo. I CL går det bra mycket fortare men allt som oftast lämnas Inters offensiv till Ibrahimovic och Crespo. Denna taktik är dessvärre otäckt lik Juventus för ett par år sedan som med Vieira och Emerson på mitten lämnade i stort sett allt offensivt åt Trez och Ibra i tron att de skulle bjuda på trollnummer. I många fall går det alldeles utmärkt, men i väldigt många fall ute i Europa går det inte alls. Nu kanske det känns som fel tillfälle att påpeka detta såhär efter en vinst men den här gången löstes det på grund av två individuella prestationer. Mot Fenerbache saknades dessa och då förlorade Inter. Ska det hela behöva vara så enkelt att om våra anfallare har en dålig dag – ja då förlorar vi?
Det jag menar med min kritiska inställning är att det krävs någonting nytt och mer irrationellt för att Inter ska överleva utslagsmatcherna. Bortmatcherna mot Villareal och Valencia var skrämmande ångestladdade och det förvånar mig än idag hur Inter knappt skapade en enda målchans i bortamatcherna mot dessa lag. (Ja jag är medveten om att Veron spelade mot Villareal och Ja jag är medveten om att det var han som tappade markeringen vid målet). Borta mot Fenerbache senast när anfallsspelet knappt existerade väntade Mancini till den 72:a minuten innan han satte in Crespo mot den förvirrade Suazo. Att hans nästa genidrag var att byta in Figo gjorde mig nästan gråtfärdig. Nog för att Figo ofta får till bra aktioner men den matchen visade också Inters problem. Figo såg ut att vara tröttare än de som spelat hela matchen och ville ha frispark efter precis varenda duell. Det blev uppenbart som natt och dag hur stor skillnaden är mellan Sampdoria och Empoli kontra snabbspelande lag i Europa. Här får man inte lika många billiga frisparkar som i ligan och det funkar inte att drälla med bollen på det viset som Figo gjorde.
Jag hoppas givetvis att jag har fel men det skulle förvåna mig mycket om Inter går särskilt mycket längre i Champions League kommande vår än vad man gjorde nu i våras. Kreativiteten på mitten lyser med sin frånvaro och man kan inte lämna över ansvaret på en Luis Figo som verkligen inte blir yngre för varje dag som går. Nog för att han är omtyckt och för att det håller i ligan men det krävs något bra mycket mer fartfyllt och irrationellt om Inter inte ska gå i samma fälla som man gjort tidigare säsonger. Det är alldeles för lättläst att lämna allt offensivt ansvar åt två anfallare och matcherna mot Valencia och Fenerbache har på ett oroväckande sätt visat hur bristen på kreativitet kan få konsekvenser för målproduktionen.
Framtiden får utvisa – fram till dess njuter vi av de här tre poängen!
Io Sono Interista
Oscar Lindgren
