Resekrönika: Gåshud
Vet inte riktigt var jag befann mig när Goran Pandev kvitterade till 1-1, men att det inte var på denna planet, är ett som är säkert.
Curva Nord bjöd på ett mäktigt mosaiktifo och sjöng fram sitt lag till en 5-1-seger. Simone Inzaghi gjorde fyra mål och missade en straff.
Lazio var en av de rikaste föreningarna i Europa och president Sergio Cragnotti hade placerat oss på Europakartan. Stadio Olimpico var välfylld, precis som den var vid varje hemmamatch. Sven-Göran Eriksson var tränare och Alessandro Nesta vår symbol.
Tittar upp på väggen och ser biljetten hänga kvar. Solljuset har dagligen bearbetet den trycksvarta som stämplats på biljetten och idag är den nästan helt försvunnen.
Kvar finns bara diffusa konturer av vad som en gång var så tydligt.
Fast den sitter kvar där, trots allt. Som ett minne av en svunnen tid.
Lazio mot Marseille, våren 2000. Min andra match på plats i Rom.
När jag på tisdagskvällen tar mina första steg på romersk mark känns det precis som för sju år sedan. Jag är fylld av förväntan och längtan. För första gången på år och dagar är jag inte nervös.
Pubarna och cafèerna som inte har storbilds-TV ligger alla öde. Roma spelar mot Manchester United i England och matchen fungerar som den ultimata dammsugaren.
Hos oss Laziali råder lugnet före stormen. Allt känns så förbannat overkligt. Sitter med en Peroni i näven och diskuterar laguppställningar och scenarion mot Real Madrid.
Mot Real Madrid.
Biljetterna har gått som smör i solsken och de enda som finns kvar är kostymplatserna på Monte Mario. Jag har skrivit det tidigare men det tål att uppepas: den här matchen fanns egentligen inte. Att vi överhuvudtaget fick chansen att spela mot Real Madrid skall inte finnas på kartan.
Vi åker tidigt ut till stadion. Vill känna atmosfären, känna den glädje som genomsyrar det ljusblåa Rom denna dag. Paolo spelar Laziolåtar på maxvolym medan han alldeles för snabbt rullar fram längst Roms gator med sin inlånade Audi.
I baksätet är det allsång. Man ler. Vad kan man annars göra? Man ler, precis som tidningsförsäljerskan i Porta Pia som skänkte oss Laziotidningar. Eller som baristan jag träffar dagen efter i den lokala baren.
Bilar passerar, ser våra halsdukar och sticker ut sina huvuden för att skrika barnförbjudna ord.
Vad kan man göra? Inombords ler man bara.
Stadion är välfylld redan en timme före avspark. Ultras Sur droppar in på Distinti Sud och landar till slut runt 500 till antalet.
Men inte ens Real-supportrarna kan förstöra stämningen. Det finns en stark vänskap till de vita från Madrid. Alla är enade. Som att ingenting kan gå fel.
Det hela når sin klimax när Non Mollare Mai dånar ut i högtalarna och följs upp av den så grymt emetionellt laddade CL-hymnen. Sen brakar det kraftfullaste "Alè Forza Lazio Alè" jag någonsin hört ut på Stadio Olimpico.
Så förbannat jävla mäktigt att jag bokstavligt talat känner håret resa sig i nacken.
I tidigare derbyn har jag stått i de nordliga sektionerna - och kan därför inte rättvist uttala mig om stämningen vid de tillfällena - men jag är nästan övertygad om att den var lika bra nu.
Ord räcker inte. Den måste upplevas.
Lazio kunde inte förlöra en kväll som den där. Det gick bara inte. Att Real gjorde mål var liksom bara en parantes. Daniel sa det bäst:
"Vi visste ju att Real skulle göra mål. Så det är fortfarande upp till oss att göra mål på dom."
Vet inte riktigt var jag befann mig när Goran Pandev kvitterade till 1-1, men att det inte var på denna planet, är ett som är säkert. Glädjevrålet symboliserade så mycket mer än bara det faktum att matchen var utjämnad. Jag tror ni vet vad jag menar.
Kvitteringsmålet kom mer som en lättnad. Som att bussen äntligen kommer en kylig decemberkväll. Som att man hittar bilnycklarna efter två timmars sökande. En enorm tillfredsställelse, men också en ren och genuin glädje.
Så länge man väntat på just den stunden.
Och så fortsatte festen. 65.000 hoppade och meddelande att han som inte gjorde det, höll på Roma. Vi sjöng om hur örnen flyger över gröna ängar och hur Er Maestro vakar över oss. Vi påminde Fabio Cannavaro om vad vi tycker om fega tacklingar och vi jublade som små barn på julafton när slutsignalen ljöd.
Hes som en nyvaken rökare klev man ut i den romerska natten. En öl har nog aldrig smakat så bra. Bar-rundan slutade på en halvsunkig pub runt 3-snåret.
Lycklig som få.
Festen fulländad.
* * *
Cristopher Kviborg, Real-supporter och Lazio-sympatisatör, var med på resan för FAN-TVs räkning. Håll ögonen öppna efter helgen. Hans reportage kan bli riktigt sevärt, i vilket han bland mycket annat intervjuar allas vår "Ermetico".
* * *
Med denna text vill jag också passa på att tacka för den tid som varit. Jag och David lämnar nu över stafettpinnen till en förhoppningsvis lika motiverad och passionerad Lazioredaktion. Studier och jobb kommer i vägen och ibland måste man prioritera. Jag kommer dock, om den framtida redaktionen så önskar, att finnas kvar som inhoppande gästkrönikör.
Så, tack för den tid som varit. Nu tar vi nya tag. Precis som vi alltid har gjort, oavsett hur mörkt och jävligt det sett ut.
SEMPRE FORZA LAZIO!
