Casa Lazio
Vad handlar veckans krönika om? Jo, om Champions League såklart.
Många har redan presenterat sina tankar om Real Madrid-matchen, men även jag måste ta upp det som så starkt har präglat den senaste veckan.
Det är liksom oundvikligt. Sällan har en match som inte varit ett derby känts så emotionellt betydelsefull.
För undertecknads del började det dock inte särskilt bra. Det började rättare sagt med ett felmeddelande och en svart tv-ruta.
Merda! Jag svor mig förbannad över Tele2 Vision och först tio minuter in i matchen, och efter ett argt samtal till en stackare på företagets kundtjänst, uppenbarade sig ett välfyllt Stadio Olimpico framför ögonen på mig.
Vad som var fel? Jag, det tekniska vidundret, hade vänt kortet till digital-tv-boxen upp och ner.
I matchen stod det redan 1-0. En besvikelse såklart – men långt ifrån knäckande. Och återupprättelsen skulle, som alla vid det här laget vet, komma.
Stolthet. Det ordet sammanfattar mina känslor under och efter matchen väl.
Stolthet över att se laget med Mudingayi i spetsen visa en fantastisk och klanderfri inställning genom att springa som galningar, ständigt täcka ytor, hjälpa varandra på ett briljant sätt och för att hämta upp två underlägen mot Real Madrid.
Stolthet över att se sitt älskade i Lazio i cupen alla vill spela.
Stolthet över att se och höra 65 000 laziali sluta upp och skapa ett mäktigt dånande Stadio Olimpico. Obetalbart.
Även i Delio Rossis ögon sken stoltheten och han såg ut att älska varje sekund av matchen.
Inte ens Tomas Nordahls utläggning om att ”Lotito har fått supportrarna med sig” fick mig att distraheras.
I svallvågorna av matchen hoppas jag att spelarna kan suga in allt det positiva som onsdagsmötet innebar. Att man kan rida vidare på den våg av samspel och kämpaanda som visades upp.
För det ska inte förnekas: säsongsinledningen har inte gått helt enligt planerna. Inte för att jag på något sätt förväntar mig en ny succésäsong likt den förra – inte ens i närheten av något sådant – men det har stundtals sett märkbart lojt ut i ligan.
Det ska aldrig krävas Champions League-matcher för att spelarna ska kunna tända till och att släppa fokus på Serie A är en dödssynd. Det har straffat sig förr.
Men visar laget upp samma inställning mot Milan som mot Madrid, är jag övertygad om att höstens andra trepoängare kommer att vara inkasserad imorgon kväll.
Veckans topp tre
1. Champions League.
Lazio i cupen för de allra största. 65 000 på Olimpico. 2-2 mot Real Madrid. Det är inte en osannolik dröm, det är på riktigt.
2. Aleksandar Kolarovs 40-metersmål.
Mihajlovic in disguise? Ända sedan Miha lämnade har jag saknat en riktigt, riktigt bra frisparksskytt. När det under sommaren stod klart att Kolarov hade knutits till klubben surrades det om att han var en spelare med en vass frisparksfot. Häromveckan råkade han skjuta sönder Siviglias fingrar på träningen och senast mot Reggina det fantastiska målet - visserligen ingen frispark, men det gav en tydlig fingervisning om potentialen i killens vänsterslägga.
3. ”Jag älskar den här publiken”
”Det var ett vackert Lazio, i kväll spelade vi som vi kan göra. Vi kunde ha vunnit, men vi är nöjda, nu måste vi försöka göra lite mer i ligaspelet. Jag älskar den här publiken”
En lyrisk Mudingayi efter Madridmatchen.
Avslutningsvis skulle jag vilja rikta ett stort tack till Johan och David för deras engagemang, stöd, synpunkter och hjälp under åren på Lazioredaktionen. Tack, grabbar!
