Galna presidenter
För att bli president i ett Italienskt fotbollslag är det en merit om du av din omgivning betecknas som stolle.
- Han sa att han inte ville ha utbrända spelare.
Så förklarade nyligen Lazioikonen Alessandro Nesta varför samtalen mellan honom och den ljusblåa klubben i Rom avslutades. Nesta uppgavs vilja återvända till sin moderklubb för att där avsluta karriären och samtidigt se sin dotter växa upp i hemstaden. Med ”han” menas Lazios president Claudio Lotito.
Lotito som ur ett ekonomiskt och till viss del även ett sportsligt perspektiv gjort underverk med klubben Lazio, är känd för sin sociala inkompetens. Att kalla Nesta (som hur mycket han försöker dölja det, fortfarande längtar tillbaka till Lazio) för utbränd är, milt uttryckt, inget genidrag.
Lotito denna stollarnas stolle i Italienskt fotbollspresidentskap, ryktas gå omkring med dolda bandspelare och spela in alla samtal, ha dolda kameror på sitt rum samt ha en förkärlek till att offentligt skälla ut sin personal.
Vad som är oerhört intressant är att han inte är ensam. I Italiensk fotboll verkar nämligen var och varannan president drivas av ett visst mått av galenskap.
Herr Zamparini i Palermo är ett praktexempel. Mannen som sa ”jag har inte bestämt mig, det kanske jag har gjort efter jag ätit upp glassen” på frågan när han skulle sparka förre tränaren Guidolin har en bakgrund som hästhandlare och köpte klubben av en viss Sensi, president i Roma.
Franco Sensi gav alla toppdomare Rolex-klockor för mellan 100 000 och 500 000 kronor i skandalen ”Watchgate” år 2000, Sensi motiverade det hela med:
- De får väl lämna tillbaka dem om de inte passar. (Många av domarna sålde klockorna vidare och tjänade sig en bra hacka).
Sensi ansåg 2002 att domarna misskrediterade Roma. En annan som samma år sa samma sak var Luciano Gaucci, en korpulent president som ägde en massa klubbar, men som mest är ihågkommen för sin tid i Perugia då han dels i misstänkt berusat tillstånd förbjöd koreanen Ahn Jung-hwan att återvända till klubben efter att denne slagit ut Italien i VM-turneringen i Sydkorea och som veckan efter ville värva Viktoria Svensson.
Gaucci försökte även lägga vantarna på klubben Napoli som under en tid drev som ett skepp utan styrman, förre styrman och tillika president Corbelli hade nämligen åkt fast för att sålt falska konstverk via sin tv-kanal.
I detta sammanhang ter sig Silvio Berlusconi som helt normal, trots det faktum att han under Milans final i Champions League inte verkade kunna sluta le, vilket såg ut att bero på att han lyft sig så många gånger att han helt enkelt inte kan. Leendet kommer bli hans dödsmask.
Det finns hur många andra exempel som helst. Tanzis styre över Parma, Cecchi Gori som drev Fiorentina till ruinen och sig själv in i narkotikamissburk eller det faktum att Luciano Moggi numera åker runt i Italien och föreläser om den konspiration han anses han har utsatts för och som vi andra mer normala känner under namnet Calciopoli.
Det är på detta hav av dårar den italienska fotbollen seglar. Det är ur denna stollarnas flod en förändring till det bättre vad det gäller läktare, våld och ekonomi ska mynna ut.
Någon mer än jag som känner sig lite tveksam?
