Inför Napoli – Juventus - Klassikermöte i Neapel.
Juventus har börjat sin återkomst i Serie A på sedvanligt manér. Segrarna kommer, en efter en. Spelet är inte alltid bländande, men vad gör väl det så länge som poängen trillar in. Napoli har även de inlett säsongen alldeles ypperligt. Förra omgångens match mot Roma är redan en klassiker.
Förra året var dessa båda lag favorittippade i Serie B. Nu verkar det som om de på allvar återigen kan vara med och ställa till det för övriga toppkonkurrenter. Skillnaden är att det inte längre är i Serie B. De två storheterna är tillbaka där de hör hemma, i toppen.
I Juve-lägret är nog det mesta som det brukar. Man har lyckats svetsa samman ett tämligen homogent lag där spelarna i första hand gör allt för laget och i andra hand något för sig själv. Ingen spelare har gjort en ”Adriano”, eller en ”Ronaldinho” om man så vill, trots att ett par av spelarna egentligen sannerligen torde ha anledningar att titta djupt i glaset i jakt efter svar på sina frågor. Varför får inte Tiago ens chansen? Hur länge kan man ha kvar en supertalang som Palladino om man endast kan erbjuda honom sporadiska inhopp?
Portugisen Tiago kom till Juventus som en stor frälsare. Han skulle fylla luckan på mitten som lagets stora härförare, han skulle bidraga med klass och glamour till ett lag som på senare tid mest har gjort sig känt för att ständigt ställa upp med två defensiva innermittfältare. Tiago, en drömspelare enligt Ranieri, en tvåvägsspelare som kommer att hjälpa till i defensiven samtidigt som han kommer att fördela bollarna framåt. Som det ser ut just nu befinner han sig efter såväl Zanetti som Nocerino och Almiron i hackordningen. Han måste verkligen ha gjort sig i onåd hos Claudio ”Thinkerman” Ranieri. Det återstår att se om han är kvar när ligan drar igång efter juluppehållet eller ej.
Napoli är på många sätt ett helt annat lagbygge än Juventus. Man har ett flertal unga hungriga talanger som i match efter match får speltid. Det har man även blandat med en hel del riktiga rävar som sannerligen vet hur Il Calcio skall spelas. Den spelare som har imponerat allra mest på mig är ingen mindre än den eviga Juventus-inhopparen Zalayeta.
Marcello Zalayeta måste vara en perfekt spelare att ha i sitt lag. Under hela hans tid i Juventus hörde (eller läste) jag inte ett ont ord om honom. Han uttalade sig heller aldrig negativt om sin situation i klubben. Kanske var det så enkelt att han var väldigt nöjd med att få hoppa in och göra sig ett namn som Spanien-dödaren nummer ett. När jag år 2005 bevittnade Juventus slå ut Real Madrid ur Champions League på Delle Alpi lovade min bror mig vid ställningen 1-0 att ”om det är någon som skall sänka divorna är det Zalayeta, så poetisk är sanningen”. Så rätt han fick. Sällan har ett vristskott känts mer givet, mer förlösande eller mer fantastiskt. Nu spelar denna hjälte i Napoli, och han gör det mycket bra. Tillsammans med bland andra Lavezzi kommer han att ge Legrottaglie och co. i försvaret en jobbig dag på jobbet.
Nedved, som precis som alltid, blev så där läskigt arg på domaren (inte ofta han får kort för det dock) är avstängd. Tänk om motståndarna skulle bli lika rosenrasande varje gång Neddy själv trillar, då skulle man få blåsa av matchen i förtid. Det finns väl någon regel som säger att man måste ha ett visst antal spelare kvar på planen för att kunna fortsätta? Nåja, Neddy får pallra sig iväg på någon slags anger management istället för att dra på sig blåstället mot Napoli. Enligt förhandstipsen är det Palladino som fyller hans lucka. I övrigt verkar det vara samma lag som senast.
Buffon, mannen som vill bli lika stor som Del Piero i Juventus, startar givetvis i målet med andra ord. Precis som Mikael skrev i sin betygsättning så är det inte ofta man ser Buffon göra riktiga tokräddningar. Han behöver sällan det då han är så mycket före i situationen att de aldrig blir riktigt farliga. Det är det som skiljer Buffon från t.ex. Casillas med flera. Framför honom står, från vänster, Molinaro, Chiellini, Legrottaglie och Grygera. Att se Legro domdera och bestämma i sin backlinje är en ren fröjd. Jag älskar sannsagor där den utslagne reser sig på nio och vinner matchen till slut. Snälla Legro: vinn matchen.
På mittfältet får alltså Palladino antagligen starta till vänster. I mitten huserar Zanetti tillsammans med Nocerino. På högerflanken återfinns ”Brazzo” Salihamidzic. Trezeguet får återigen chansen att se så där äckligt glad ut som bara han kan göra efter att ha satt t.ex. 4-0. Maken till glädje är svår att hitta enligt mig. Bredvid ”Trezegol” startar ingen mindre än Alessandro Del Piero.
För varje match som går, för varje gång man ser honom i TV-rutan eller på någon bild på Internet, så blir han bara större och större. När folk, tyckare, experter och besserwissers talar illa om honom blir jag uppriktigt ledsen. Varje gång han får den typen av kritik känns ett Juventus utan honom allt närmre. Den dagen kommer att komma, men om han spelar som mot Genoa dröjer det ett tag till ännu.
Del Piero ÄR större än både Maldini och Totti, om någon tvekade.
