Pinturricchios fjärde prins
Idag finns sju hugade aspiranter till tronen som Juventus hemmagjorda konung, vissa mer lämpade och mer sannolika än andra. Man behöver ju nödvändigtvis inte vara bäst för att bli populärast...
Prins nummer fyra: Claudio Marchisio, 21 år, bördig från Turin.
Slaget som innebar serie B-spel innebar att (bokstavligen) tunga gubbar som Emerson och Vieira inte längre hade något i Juventus att göra. Gamla beprövade gubbar som Giannichedda och Zanetti var förhållandevis stora namn och Paro hade spel i serie A i ben och hjärna. Vem skulle få den fjärde platsen? Det blev en uppfödd juventino med flera Primaveratitlar för klubben med sig i bagaget: Claudio Marchisio.
När skadorna på de ärrade herrarna framför honom i rangordningen började göra sig påminda fanns inget annat för tränare Deschamps att göra än att ge Marchisio chansen. Och han tog den. Trots sin ungdom och totala avsaknad av A-lagsfotboll spelade han som om han aldrig gjort annat. I par med Matteo Paro dominerade han serie B:s mittfält och blev en fundamental del av det Juve som sprang rakt upp i serie A. Marchisio var ingen utfyllnad längre.
Under sommaren när truppen sedan skulle förgyllas med tunga namn fick Marchisio ändå snällt flytta på sig. Empoli tog emot honom och Cagni har låtit honom starta i hälften av ligamatcherna hittills. Han har dessutom en fast plats i det italienska U21-landslaget, en plats han roffade åt sig med sitt imponerande spel under fjolårssäsongen.
Bristen på rutin märks inte alls. Mogenheten syns främst i spelet med boll. Han blir inte rädd för lite press och räds inte en snäv djupledsboll. När han blir äldre och får mer respekt och fötroende från sina lagkamrater kan han växa ut till en mycket kapabel spelfördelare. Man kallas inte "Juves De Rossi" utan anledning.
Med tanke på hur det ser ut idag med den gäckande skuggan Tiago vars värde minskar för varje dag som går undrar man om det inte varit smartare att behålla en hemmagjord Marchisio istället. Det är förstås lätt att vara efterklok och förhoppningsvis finns det en tid och en plats i Juventus även för Marchsio.
Är det inte kittlande att tänka sig duon Marchisio-Nocerino som något att luta sig mot om ett par år?
