Gästkrönika: En analys av Claudio Lotito
Forumbekantingen Jesper "Nobile" Lindberg ger sin bild av Claudio Lotito som president för SS Lazio.
Claudio Lotito räddade Lazio. På ruinens brant red han in som riddaren på den vita hingsten och undvek en förödande konkurs för klubben. På den tiden var han, om man får lov att säga, en älskad och respekterad man i Roms ljusblåa kvarter. En man vi såg upp till och hyste stora förhoppningar om att han skulle leda Lazio tillbaka till toppen, där vi hör hemma.
Det är bara att söka bland artiklar från tiden då han klev in som president, och läsa om den framtidstro som spirade bland Lazios skribenter på Svenskafans.
Åren har gått och Lazio har bestått med Lotito vid rodret.
Vi har firat två magnifika och förkrossande derbyvinster och gjort det omöjliga, tagit oss till den finaste av alla turneringar.
Gott så.
Claudio Lotito är en mångfacetterad figur med både bra och dåliga sidor. Att bara spy galla över honom är enkelt, vilket jag ska återkomma till, men i all rättvisa ska jag även försöka påvisa de positiva egenskaper som han faktiskt besitter.
Lotito jobbar hårt för klubben. Förmodligen är han den president i Serie A som jobbar absolut hårdast.
Vi slåss på tre fronter sportsligt sett, vi har ett grandiost skuldberg som ska saneras, vi har sviktande publiksiffror, vi har en supporterskara som numera är väldigt splittrad, vi har en lövtunn trupp som i år dessutom varit extremt skadedrabbad och vi har även ligans förmodligen sämsta målvaktspar.
Ett par av dessa punkter är han givetvis ytterst ansvarig för, men sett till hela bilden kan jag förstå att Claudio Lotito sover dåligt om nätterna.
Truppen, ja. Även om vi misslyckats kapitalt under sommarens mercato ska Lotito ha ett erkännande för ett par spelare som ganska oväntat blivit succéer i Lazio. Mutarelli är den förste jag tänker på. Kom gratis från Palermo, jobbar alltid kopiöst och viker aldrig ner sig. I sin roll är han i mina ögon topp 5 i Serie A.
Att signera Mauri och Cribari var helt rätt, värvningen av Ledesma har jag själv ofta ifrågasatt men utan honom är vi ett klart sämre lag, vilket vi ser nu när han befinner sig i sjukstugan.
Diakité och Kolarov är idag inga stjärnor, men jag ser stor potential i båda två.
Den allra främsta värvningen Lotito gjort är dock självklart Delio Rossi. Jag har svårt att tänka mig en bättre tränare för Lazio och en mer sympatisk människa i sin framtoning.
Lotito är en modig president. Han vågar ta beslut i denna svåra tid för klubben och stå upp för dem, på gott och ont. Han har en stark vilja och är en stentuff förhandlare.
Tiden då andra klubbar utnyttjade oss är över, då vår president inte låter någon dra ekonomiska fördelar av Lazio utan sätter hårt mot hårt. Det ska han ha respekt för.
Han inser även att det inte går att tumma på ekonomin, utan klubbens överlevnad måste gå före tunga nyförvärv.
Claudio Lotito är även en visionär. Att äga sin egen arena har onekligen sina fördelar och utvecklingen går obönhörligt åt det hållet även i Italien.
Även om jag drömmer om ett framtida scenario där vi stannar på Olimpico med 55000 åskådare varje match lär det nog förbli en dröm, och med ett snitt på 25000 får vi nog inse att det är lika bra att flytta till en mindre arena.
Stadio delle Aquile, var den nu kommer att placeras, eller en renoverad Stadio Flaminio i Lazios ägo är båda bättre alternativ än ett skamligt tomt Olimpico. Så länge vi inte flyttar ut på vischan och sviker vår historia, och går en tragisk död till mötes ute i Valmontone.
Men varje mynt har två sidor.
Det jag personligen irriterat mig mest på med denne excentriske man är hans totala brist på respekt gentemot vår historia och kultur. Gentemot våra ikoner som Paolo Di Canio, Angelo Peruzzi och nu senast Alessandro Nesta.
Man går inte och säger sådana saker om spelare som betytt så kopiöst mycket för klubben, det tyder på att någonting inte står rätt till i Lotitos huvud.
Och det stannar inte där.
Behandlingen av talangförädlaren Volfango Patarca är ett annat exempel på hur Lotito spottar eldsjälar i ansiktet och anser sig vara mer värd än den sammanhållning och tradition som präglat klubben sedan starten för snart 108 år sedan.
Claudios egoism är svår att överträffa och ibland får jag en känsla av att det är betydligt viktigare att han får synas och höras i olika medier än att klubben benämns med positiva ordalag.
Bara en sådan grej att egenhändigt sätta upp banderoller på Tribuna Tevere med texten “Orgoglioso di Lotito - Forza Lazio” vilket ungefär betyder “Lotitos stolthet - Heja Lazio” känns faktiskt på en så låg nivå att man undrar om det verkligen är sant. Har karln mindervärdeskomplex eller storhetsvansinne?
“Lotito vattene” i curvan. “Grande Lotito” på Tevere inför TV-kamerorna och hela världen.
Han är inte dum i det avseendet.
Jag har vad jag kan minnas aldrig någonsin hört eller läst om att Lotito erkänt att han gjort någonting dåligt.
Att han alls har misslyckats med en endaste liten detalj. Rätta mig gärna om jag skulle ha missat det, men det känns som att han inte besitter den ödmjukheten.
Varför jublar aldrig vår käre president när vi gör mål? När vi vinner matcher? När vi ibland under matcherna spelar fotboll av europeisk toppklass?
Jag kräver inte att Lotito ska agera hejaklacksledare, men har man ett hjärta för sitt lag och sin klubb blir man lycklig av att se ett mål eller en vinst. Han rör inte en min, någonsin.
Och ändå ska han enligt egen utsago vara lazialé sen barnsben.
En laziale sen barnsben känner starkt för vår historia, vår kultur, våra fans, våra legender, stämningen på läktarna och de hundratals ledare och funktionärer som brinner för sina uppgifter inom klubben. Det gör inte Claudio Lotito. Han inför enligt rapporter ett angiverisystem och buggar spelarna i omklädningsrummet istället.
Var är ungdomssatsningen? Var är lazialitán som skulle genomsyra klubben från knattelag till A-trupp?
Inom dessa områden räcker inte ordet misslyckande utan begreppet dunderfiasko passar bättre.
De Silvestri är fortfarande bara en enda spelare från ungdomsleden. Sen då?
“Lazios största derbyn är mot Livorno och Chievo. “
En mening som är så fruktansvärt horribel, inte bara för oss utan även för romanisti världen över. Fattar man inte bättre än så anser jag att man har förbrukat sin plats inom klubben, på vilken nivå det än må vara. Från vaktmästare till president.
Men det sades ju också av mannen som bara anställer romasupportrar som vakter på Formello. arför alls ha någon gemenskap inom klubben SS Lazio? Fans är ett nödvändigt ont, kanske han tycker.
Men utan fans är Lazio, eller vilken annan klubb som helst i världen, absolut ingenting. Det är vi som är Lazio.
Därför blir jag mäkta irriterad på de journalister, experter och kommentatorer som vecka efter vecka påpekar att “Lotito var inte populär till en början, men har nu efter CL-avancemanget och de nödvändiga ekonomiska restriktionerna vänt vinden till sin fördel och fått fansen med sig.”
De vet inte vad de pratar om, eller så sväljer dem presidentens uttalanden med hull och hår.
Lotito har inte vunnit något förtroende alls från den stora massan lazialí, och definitivt inte i curvan. Han har istället spridit misstro i våra egna led och på många olika sätt försökt bryta vår gemenskap.
I lazialí tar inte lätt på sådant.
Med eller utan Claudio Lotito ska vi aldrig glömma en sak - vi står enade i vår kärlek till världens vackraste fotbollsklubb och den kommer att överleva denne man, även om vi så tvingas vänta fem, tio eller tjugo år.
Vola, sul prato verde vola…
