En tillbakablick: Kvällen som jag aldrig glömmer
Jag var där. Jag såg slakten. Låt mig få er att minnas den kvällen igen. Jag pratar om kvällen den 10 december 2006, någon som minns?
Jag och min, nu mer obligatoriska, resepartner och sålika kusin Pontus Lejdström, satt vid gaten på Landvetter och diskuterade ivrigt. Om matchen såklart.
Om Derby della Capitale.
Jag slängde ett par blickar till höger och vänster om mig och fann ett par laziali från
IFK Göteborgs "huliganfirma" Wisemen, inga små killar direkt skall tilläggas.
Samtalet mellan oss fortsatte men med ökad intensitet, om allt från Lotito och laguppställningar till frågan om Totti verkligen inte är 50% man och 50% kvinna. Vi kom snabbt fram till att den procentandelen inte kan stämma, så mycket man är inte den spottande fegisen.
Vi hörde lite skratt bakom oss, och där satt Christian, en svensk laziale från Warta som vi snabbt började snacka en del med. Vi hade inte bokat matchbiljetter och hypernervösa Pontus höll på att få hjärtattack. Christian, en vänlig själ, tvekade inte att ringa ner till sina kompisar och höra om tillgången. Läget var lugnt, och Pontus puls började slå igen.
Visst, Societa Sportiva Lazio var den huvudsakliga anledningen till att vi begav oss till
Den Eviga Staden, men känslan när man närmar sig Ciampino och planet glider över Rom är makalös.
Obeskrivlig.
All historia, allt det vackra som världen innehåller breder ut sig framför dina ögon och plötsligt, så majestätiskt så bara en blind man kan missa det, så uppenbarar sig Olympico vid Tiberns äckliga vatten. I det ögonblicket pågår det så mycket känslor och tankar i kroppen att man glömmer av att fotografera. Men det är det värt.
Vi anländer till Rom på torsdagen, och de första dagarna innehåller många upplevelser.
Jag har svårt att glömma första dagen när vi går ut och äter en gudomlig pizza tillsammans med en flaska billigt vin. Vinet byttes senare ut mot både Grappa och Limoncello, och med det i blodet så började jag briljera med extremt rostig italienska som till slut byttes ut mot engelska då servitören slutade förstå mitt slödrande.
Ärligt talat, jag dominerar ju inte språket i nyktert tillstånd, så det blev nog relativt svårtförstått när jag testade med diverse alkoholhaltiga drycker i kroppen. Hur som helst, denne servitrör gav oss mycket av hans tid till att prata om Rom, om fotboll och den italienska kulturen.
I utbyte gav vi han rejält med pengar.
Kvällen var fantastisk, den perfekta starten på vad som skulle bli mitt livs upplevelse, och vi träffade den där omtalade italienska gästvänligtheten i form av en invandrande colombiansk servitör. Jag var i Rom.
Det är söndag morgon nu. Vi säger ciao till mina italienska vänner i den lilla staden Chieti på ostkusten. Bussresan på 3timmar är en ända vånda. Nervositeten ger sitt bildliga uttryck i form av svettningar som får den 25-åriga tjejen till vänster om mig att kolla snett. Den enda jag kan förklara mig med är; " Jag kan inte hjälpa det, det är derby ikväll"
Passar på att läsa införartiklarna i tidningarna som egentligen handlar om en och samma sak; Roma vinner kvällens match.
Dom är tydligen bäst på allt, och Lazio får vara glada om man inte släpper in 10mål.
Synd att jag inte sparade tidningen, då jag skulle torkat mig i de bakre regionerna med den efter matchen om den skulle funnit till hands.
Efter den svettiga bussturen pustar tjejen till vänster om mig ut och jag och Pontus lägger upp dagen. Första anhalt är duschen.
Andra anhalt blir att inspektera Olympico vid tvåtiden, och föga överraskande så kör poliser och carabnieri redan runt med blåljus. Det är derby ikväll. Och det märks!
Resten av dagen spenderas med rent tidsfördriv. Vilket går riktigt kasst.
Minuterna går långsammare än på mattelektionerna, sekunderna tickar vedervärdigt långsamt. Vi tar bussen till Piazza Mancini för att köpa ytterligare lite Lazioprylar, utöver de mössor, halsdukar och tröjor vi köpt vid tidigare shoppingtillfällen. Jag hittar en grymt cool hoodtröja som får bli kvällens utstyrsel. Klockan närmar sig sju, och efter att käkat lite pasta så tar vi Metron mot Olympico. I tunnelbanan hörs en hel del laziali och flaggorna vajar högt. Dom är ljusblåa och stolta. Det är jag och Pontus också.
Årets höjdpunkt närmade sig.
Vi tog rygg på ett par laziali som vi började sjunga och prata med. Eller Pontus gjorde det. Jag var extremt nervös. Jag tror jag var knäpptyst i en kvart eller nått. Så länge har jag nog varit aldrig tyst under dygnets vakna timmar.
Ju närmare vi kommer Olympico, desto större blir folkmassan, och ju högre bli ljudnivån. Vuxna män skriker och svär åt varandra, ramsor och sånger fyller upp den kyliga, stjärnklara Romkvällen. Allting är perfekt. Jag återfår talförmågan.
Olympico tecknar sig som en gigantiskt strålkastare och nu är det nära.
Årets höjdpunkt är bara en timme bort.
Ett par snabba steg upp för trappan och så är jag där. Tribuna Tevere.
Jag blickar ut över två fyllda curvor och möts av ett mäktigt "Paolo Di Canio!".
Det går rysningar från topp till tå. Man stämmer in på de sånger man kan, och mummlar och klappar när du inte har en aning.
Det är så det är, det går inte att vara tyst. Det är oförklarligt.
Arenan fylls sakta men säkert upp och ljudkulissen blir mäktigare och mäktigare.
Fem minuter innan matchstart startar ett bengalkrig mellan supportergrupperna längs nere på Tribuna Tevere. Lazio vinner.
SS.Lazio och AS.Roma beträder Stadio Olympicos gröna matta och "Non mollare mai" dönar ut från högtalarna. Jag får den bästa adrenalinkicken i mitt liv.
Det är så vackert, häftigt, överväldigande, coolt, tempofyllt, starkt och fantastiskt som någonting kan bli. Att ha sex första gången var som att klippa tånaglarna jämfört med de känslor som spreds i kroppen. Jag skall erkänna att jag var nära att börja lipa.
Jag tittar på Pontus och säger: "Fy fan va mäktigt"
Årets höjdpunkt är här.
"Lazio Grande Lazio" rullar på läktaren när spelet letar sig ut på Lazios högerkant.
Pumabollen hittar Ledesma som trycker till bollen med vänstern.
Världens längsta sekund av tystnad sprider sig bland laziali tills bollen når nätet och det tar ytterligare någon sekund innan man förstått att bollen gått i mål.
Världens största glädjevrål utbryter, folk springer ner från sektionerna över oss och alla kramas. Män i kostym gråter, barn skriker av glädje och jag hoppar runt och kramar mer killar än vad jag någonsin gjort tidigare. Det känns helrätt.
Allting är ju så perfekt.
Oddo sätter tvåan och min favorit Mutarelli dunkar in trean. Jag ber Pontus att slå mig så att jag vaknar från min dröm. Han hör inte ett ord vad jag säger.
Helt plötsligt, mitt i alla hyllningar så kommer en man nerspringandes i trappan.
Mannen stannar mitt framför oss och börjar skrika och svära bland de värsta ord som finns på italienska åt Curva Sud. Jag står förundrad. Här leder vårat Lazio med 3-0 i säsongens match och mannen visar sitt hat mer än någonsin. Han gråter.
Den passionen som rör SS.Lazio blir mer påtaglig än någonsin.
Jag har blivit så kär att jag aldrig någonsin vill att matchen skall ta slut, på samma sätt som du inte vill att den där natten med Jessica Alba skall ta slut.
Minnet av denna mannens agerande är inpräglat i mig.
Händelsen är ett foto i min hjärna, ett foto som jag plockar fram varje gång det är dags för Derby. Imorgon är det dags att damma av det fotot igen och sätta upp det framför näthinnan igen, för SS.Lazio-AS.Roma är ingen vanlig match.
Det är matchernas match.
SS.Lazio-AS.Roma är den enda matchen i fotbollsvärlden där en vinst kan rädda en hel säsong från sin stämpel som misslyckad. Bara det är fantastiskt.
Imorgon gäller det.
Forza Lazio!
