Matchkrönika: Ett tungt, förtvivlat hjärta
Det finns inte ett ljusblått hjärta som inte lider. AS.Roma vann Derby della Capitale med 3-2.
Att förlora ett derby är aldrig okej.
Det spelar ingen roll hur matchen såg ut, det spelar ingen roll vem som saknades eller om Lazio spelar så bra som dom kan efter sina resurser. För ett laziohjärta så gör det för ont, det svider för mycket att se Mexes jogga runt i sin söta lilla tofs och fira.
Jag klarar inte av att titta tillbaka på ett derby redan dagen efter och tycka att det var en hedersam förlust. Hedersamma förluster kommer mot lag som Inter och Milan, mot Roma finns det ingen heder i att förlora.
Jag skiter i om Roma har bättre lag, bättre form, mer pengar och mer "supportrar", det är aldrig ok att förlora mot Roma. Aldrig någonsin.
Den dagen som jag tycker det kommer jag sluta skriva här, bli buddist och aldrig mer se en fotbollsmatch.
Livet som laziale är vanligtvis ett enda slitande mellan glädje och sorg.
Men denna säsongen är ingen vanlig säsong.
Denna säsong slits man mellan hopp och förtvivlan.
Säsongen 07/08 så hoppas vi i varje match, varje spelminut att det skall vända. Att spelet skall bli vackert, beslutsamheten lysa igenom och tuppkammen växa.
Hoppet tändes efter 2-2 mot Real Madrid för att sedan släckas och förvandlas till förtvivlan efter Muslera-show mot Milan.
Det vackra, underbara och det så bedrägerliga hoppet som lurar oss om och om igen sken åter efter 0-1 segern mot rivalerna Livorno, för att nu bryskt blivit förbytt mot mörker efter förluster mot Werder Bremen, Udinese och Roma.
Jag är förtvivlad.
Och jag hatar hopp.
Det skall dock sägas att vårat Lazio gör sitt bästa.
De springer och sliter men de räckte inte till igår. Jag älskar min Mutarelli, men att sätta honom som trequartista är som att spela Tare som anfallare. Ingen bra kombination.
Men Mutarelli är ett föredöme. Han är hjärta rakt igenom. Hans blåa ögon lyser upp när han likt en tjur får se en röd tröja. Jag skrek nästan lika högt när han totalt körde över lipande, liggande romaspelare som när Rocchi gör första målet.
Derbyt avgjordes tack vare dåligt försvarspel av Lazio.
Zauri och Stendardo kammar inte hem några högre betyg. Zauri ser tveksam ut och agerar inte med en lagkaptens pondus alls. Stendardos postionspel på Mancinis mål är på tok för dåligt. Vi saknar den där auktoritära ledaren i försvaret, som styr försvarslinjen och driver på de andra. Vi saknar Siviglia en match som denna.
Christian Ledesmas betydelse för vårat Lazio är solklar efter gårdagens match.
Han är den viktigaste spelaren i vårat Lazio, så är det bara. Han är inte den bästa, men likväl den viktigaste. Cribari, Pandev och Mauri är bättre spelare i mina ögon, men allt går igenom vår argentinare. Han har foten, han har tillslaget(frisparken).
Det har inte Mutarelli eller Mudingayi.
Mitt hatade hopp når mig när jag skriver detta.
Kan våran regista få örnen att lyfta, få Laziopubliken att känna glädje igen?
Bara tiden och Gud Fader kan redovisa svaret.
Plain's Kitchen, Göteborg.
Jag och Pontus ser matchen, i klart numerärt underläge mot en hel del "romanisti".
Vi ser ett par "romasupportar" sitta vid ett bord längre bort med sina flickvänner.
Världens vackraste lag gör 1-0 genom Rocchi och efter att jag skrikit mig hes kollar jag bort. Människorna lider inte ens. De börjar prata om senaste provet eller nått.
Roma kvitterar till 1-1. "Romanisti" hurrar.
Sedan hör man; "Vem är han som slog passningen, han är bra ju"
"Vem gjorde målet?"
Det skiljer så mycket mellan "romanisti" och oss laziali överlag, observera överlag, att kommentar är överflödig. Bara det att ta med sin totalt ointresserade flickvän till årets viktigaste match är ju för fan absurt.
Off topic som fan, men det måste ju bara uppmärksammas.
Personligen hoppades jag aldrig behöva skriva en sådan här krönika.
Varje tangent bränner fingertopparna och siffrorna 3 och 2 tar brännan rakt in i hjärtat.
Societa Sportiva Lazio har fortfarande möjligheten att vända årets säsong, även om det ser förtvivlat svårt ut just nu. Vi har fortfarande chansen att vända trenden, att gå emot alla odds och kunna glädjas igen.
Jag längtar efter att få le när jag ser Lazio spela.
Jag längtar efter att bara kunna rygga mig tillbaka i stolen och njuta.
När den dagen, den matchen kommer tillbaka in i mitt liv kommer jag veta att all förtvivlan som Lazio nu ger mig, vecka ut och vecka in, är värt mödan.
Den dagen då den vackra, ljusblåa kärleken är tillbaka i våra liv, kommer den mörka, tunga kärlek som får oss att lida en dag som denna, bli förintad på en tiondels sekund.
Så stark är vår kärlek.
Låt den lyfta örnen igen.
NON MOLLARE MAI!
AS.Roma-SS.Lazio 3-2
Mål: Roma; Vem fan bryr sig?
Lazio; Rocchi, Ledesma
Roma: Doni; Panucci, Juan, Mexes, Cassetti; De Rossi, Pizarro (Brighi 87); Mancini (Giuly 75), Perrotta, Tonetto; Vucinic (Cicinho 90)
Lazio: Ballotta; De Silvestri, Stendardo (Makinwa 84), Cribari, Zauri; Mudingayi (Firmani 68), Ledesma, Manfredini (Meghni 46); Mutarelli; Pandev, Rocchi
Ref: Rocchi
Till sist: Finns bara en sak att tillägga denna tragiska dag.
Vi är Lazio.
Vi kommer alltid tillbaka.
