Sömnlös och tidig morgon.
Gick och la mig runt 03.30. Vrider och vänder, går inte att somna. Finns en orsak? Ganska självklart. Juventus – Inter.
Ett hatmöte och en klassiker på ett fullsatt Stadio Olimpico, 20:30. Vrider och vänder gång på gång, går inte att somna. Det är en plåga rent fysiskt, men mentalt är det en underbar känsla att inom kort få uppleva en stormatch. Jag är inte ensam om det, flera upplever samma sak, även en vän till mig som citerar det kort och koncist:
- Lugn musik, tankar och en kopp kaffe. Kan inte bli bättre, avslutar han.
Kanske är det ändå det bästa. Zlatan räknar med burop, jag antar att det är i samband när han har bollen och han har antytt att det gör honom starkare. Varför inte göra det motsatta, skippa buandet? Legrottaglie mot Zlatan, skulle det vara Cannavaro i Legrottaglies kläder skulle det se annorlunda ut, då skulle svensken gå mållös, åtminstone om man får tro herr Vanberg.
Han går mållös idag också, enligt mig. En annan som inte gör det är däremot Trezeguet. Trezeguet mot Inters backlinje, tuff uppgift men inte omöjlig. Säg något som är omöjligt för Trezeguet?
Känslan och atmosfären, jag känner den redan nu. Det kommer bli underbart och så inspirerande.
Ur Interistas perspektiv att man håller sig uppe så sent?
- Rädslan över att förlora, rädslan över att bli förnedrade, utspelade över ett överlägset Inter. Mardröm redan nu.
Och ur Juventinos perspektiv?
- Frågan vem som sätter den första och andra bollen. Del Piero och Trezeguet, eller ska fransmannen få tvåla dit två stycken?
Klockan är 05:45. Jag njuter trots det!
