Om moralisk plikt
Jag hoppas att Atalantas initiativ blir början till en mer respektfull relation mellan klubbar och fans, där man tydligt visar var gränserna går, vilka "supportrar" man älskar tillbaka och vilkas kärlek man avvisar. I förlängningen är det en mer effektiv metod mot huliganism än aldrig så omfattande polisinsatser.
Vi, Atalantas tränare och spelare, känner en moralisk plikt att offentligt och reservationslöst stödja Atalantas president Ivan Ruggeris tydliga ställningstagande mot de kriminella som var ansvariga för söndagens våldsamheter vid Bergamos stadio, som skämde ut hela staden.
Vi vill inte se dessa förbrytare igen, varken på stadion eller på våra träningar. Vi vill bara ha tifo och engagemang från de riktiga sportvänner som i söndags mycket tydligt tog ställning mot den våldsamma minoritetens beteende.
(Fritt översatt av Atalanta-redaktionen)
Tänk om man fick se fler initiativ i den här riktningen! En klubb som kraftfullt och entydigt vänder ryggen till sina svinande "supportrar". Jag tror inte någon av Atalantas spelare eller ledare tyckte det var roligt att skriva under brevet. Men man gjorde det ändå. För att det är en moralisk plikt, för att man ville ta ansvar och för att visa respekt för de riktiga supportrarna. De som faktiskt bryr sig om klubben.
Det finns enstaka liknande exempel, men de är alldeles för få. När Lazios Mihajlovic för ett antal år sedan riktade rasistiska kommentarer mot Arsenals Patric Vieira, så utrustade Svennis honom med mikrofon och såg till att han inför hela Olympiastadion bad om ursäkt för sitt beteende. Ett ställningstagande gentemot både spelare och publik om vilka värderingar man vill stå för. Respekt!
För egen del hade jag gärna sett att Juventus reagerat mot att publiken sjöng rasistiska sånger riktade mot Zlatan under mötet mot Inter. Att kelgrisar blir hatobjekt när de byter klubb är välbekant, och i viss mån förståeligt, men men det är INTE en ursäkt för rasistiskt kackel.
Supporterkärlek är hård och onyanserad, men också i viss mån rättvis. Går det bra är spelarna hjältar och tränaren hyllas som messias själv. Går det dåligt är det burop, visslingar, "Avgå" och "svikare". Fotbollslagen, däremot, förväntas ALLTID ställa upp på sin publik - oavsett dess prestationer. Jag hoppas att Atalantas initiativ blir början till en mer respektfull relation mellan klubbar och fans, där man tydligt visar var gränserna går, vilka "supportrar" man älskar tillbaka och vilkas kärlek man avvisar. I förlängningen är det en mer effektiv metod mot huliganism än aldrig så omfattande polisinsatser.
Till berörda klubbledare och spelare i Allsvenskan: Atalanta är ett föredömligt exempel. Se och lär!
