Juventus - Palermo: The Boxer
En kvart innan matchstart slängde jag en snabb blick på internet. Nej, det var inte Jesper Hussfeldt som skulle kommentera matchen, då fick det lika gärna vara. Ja, ljudet alltså, inte matchen.
Istället för att lyssna till "Nocerino passar Zanetti....Camoranesi tråcklar sig fram genom Palermos mittfält…" valde jag att sätta igång en skiva med min fars stora hjältar, Simon and Garfunkel. Har Du någon gång kollat på fotboll och samtidigt lyssnat på musik? Musik har en väldig emotionell påverkan på många inklusive mig. Det hade kanske passat bättre med The Rolling Stones, eller kanske The Beatles. Jag valde Simon and Garfunkel.
Ibland i livet önskar man att man kunde gå omkring med ett soundtrack som omgav en i allt man gjorde. När man kände sig lite nere skulle man kryssa fram i ett New York med snöglopp i luften, när man känner sig kär vill man springa omkring med den där speciella personen i en sensommarkväll, allt ackompanjerat av rätt musik, musik som förmedlar alla de där känslorna på ett komplett sätt.
Jag valde Juventus mot Palermo till tonerna av Simon and Garfunkel.
Redan från start kändes det som att det var Juventus som skulle ta över allt mer och mer. Efter tjugo minuters rävspel, där de båda lagen mest visade att de fanns på planen, blev det också så. Fram till dess kunde det lika gärna ha varit tjugotvå par skor, det hade inte gjort någon skillnad. Jag kan leva med att de första tjugo var dåliga, de resterande sjuttio var det inte.
I den 29:e matchminuten var det dags att vakna till på riktigt. Som så många gånger förut var det David ”Trezegol” Trezeguet som värmde mitt annars rätt höstfrusna hjärta. Allt till tonerna av ”Homeward bound”. I efterhand, när jag nu tänker på vilken känsla jag tror att det hela gav, det var ungefär som när man ser tillbaka på tider, på personer, på ögonblick som man endast kommer ihåg med en otrolig glädje. Sådana minnen som gör att man måste le, vart man än befinner sig, hur man än känner sig. Lite melankoliskt men ändå så rätt.
2-0, Iaquinta. Som han kämpar, som han springer. Det är en oändlig fröjd när sådana uppoffringar ger utdelning. Att Iaquinta var den första som fick stiga av planen, efter att ha fått kramp, var inte oväntat. Det såg ut på honom som om han tyckte att det var värt det. Han verkar verkligen trivas i Turin och Juventus, jag hoppas att han gör det i alla fall.
“A heart in New York, a rose on the street
I write my song to that city heartbeat
A heart in New York, love in her eye, an open door and a friend for the night”
Kaptenen, nummer tio reser på sig, han tar av sig överdragsjackan. Fjärdedomaren knappar in hans nummer på den digitala skylt som förkunnar att bytet skall komma. I samma stund som han sätter sin fot innan för de kritade linjerna jublar samtliga Juventini på Stadio Olimpico ut sin kärlek i novembermörkret. Del Piero är, för väldigt många, en hjälte, en ikon, en fast punkt i en annars väldigt ombytlig värld. Det kan låta som poetiskt dravel, men sådana personer finns, och de är otroligt viktiga. Samtidigt sjunger Simon och Garfunkel ut sin hyllningslåt till staden i deras hjärtan, ”A heart in New York”.
Tre minuter senare är sannsagan skriven. Med en magisk frispark i nät bakom en chanslös Palermo-målvakt visar Del Piero att han fortfarande är att räkna med, för den som för femtielfte gången deklarerat för sina kompisar att han minsann var bättre förr, att det smärtar att se sin idol falna, att han minsann fortfarande kan frälsa ett helt släkte, ”I juventini”, med fotbollskonst.
Han passar även på att göra ännu ett mål, tillrättavisa ungtuppen Palladino och krama om Marchionni efter dennes mål. Som en fin avslutning på mitt soundtrack till matchen valde jag att spela ”The Boxer”.
“Now the years are rolling by me, they are rockin’ even me
I am older than I once was, and younger than I’ll be, that’s not unusual
No it isn’t strange, after changes upon changes, we are more or less the same
After changes we are more or less the same”
Du är äldre nu än vad du var igår Alessandro, det skakar säkert till och med dig ibland. Det är inget konstigt i det. Trots förändring efter förändring är Du dock mer eller mindre densamme, ”Il Pinturicchio”, ”Il fenomeno vero, Alessandro Del Piero”.
Musik har en väldig emotionell påverkan på många inklusive mig. Nästa gång det inte är Jesper Hussfeldt som kommenterar, våga göra som jag, sätt på en skiva och lev dig in i musiken samtidigt som bilderna av Juventus rullar på TV-apparaten.
Jag vill passa på att sända mina och Juventus-redaktionens tankar till Cesare Prandelli med familj.
