Spanien VS Italien
Det senaste året har jag varit och sett fotboll i Spanien tre gånger och en gång i Italien. Vad skiljer ligorna åt egentligen och varför är problemen så mycket större i stöveln än i Riojans hemvist?
- "Du behöver inte se dig runt axeln!" , borde någon ha sagt när man går på spansk fotboll. Kanske är det reflexerna från den Italienska fotbollen som sitter kvar där i kroppen när man närmar sig jättearenan, kanske är det bara att man är ovan vid företelsen.
Två jättearenor, två jättelag. Det ena i sagolik form det andra i konstgjord andning. Det ena plockar in runt 77000 mot ligasjuan medans den andra har lite mer än halvfullt. Känns namnen Real Madrid och Internazionale igen? Alla vet om Real Madrid och nästan alla känner till Inter. Det är klubbarna som satte fart på den fasanfulla penning-tsunamin som har vält över i Europa. Inter började tillsammans med Lazio och Milan att spendera de riktigt stora pengarna. Real tog vid och nu är det de Engelska klubbarna som står vid rodret med den stora plånkan. Bernabeu och San Siro. Två upplevelser som man inte behöver vara direkt fotbollsintresserad för att uppskatta ett besök. Ändå är upplevelsen så skild.
I Italien är klacken på plats i god tid och ger en ljudkuliss som märkts ändå bort till tunnelbanestationen Lotto. I Spanien så får man leta efter klacken och dessutom missar de flesta uppvärmningen då de är ute och handlar sina Bocadillos (i folie) och solrosfrön som ska intagas i nästan synkront vevande från påse till mun. I Italien ser man färre familjer och gamla damer, något som är befriande vanligt i spanien. Hur blev det så här, att de lyckades behålla de fina värderna som fotbollen har medans Italien fullständigt spårade ur och får gå med skammens rubriker gång efter annan?
Båda länderna hade någorlunda samma startvillkor, båda sargade av interna diktaturer, Franco i Spanien som höll ut längre än vad hans jämförelse Mussolini lyckades med. Jag tror det har med samhällsklimatet att göra. I spanien har man "siesta" och tar det ganska "Manana". Det borde man göra i Italien med i större utsträckning. Ultras fick för stor makt under 90-talet och lyckades ta över klubbarna, i Spanien är medlemmarna av de mer sansade slaget och styr genom medlemsröstning vem som ska styra klubben. Det är inte så överallt, men tar man storklubbarna Barcelona och Real så är det så det går till.
Att gå på en Real match, så är känslan att mycket längre förpackad ska nog inte fotbollen gå innan det känns som en plastig produkt ala nordamerikansk stil. Det spelas musik när laget gör mål, runt arenan finns shopping för den som vill och allt är tipp-topp. Toaletterna är förhållandevis rena och tro det eller ej, det finns papper där, något som verkar saknas överallt i Madrid. San Siro, ligger avsides, lite för sig själv med travbanan bredvid. Ingen åker hit om det inte är match eller ska besöka arenan. Toaletterna äntras på egen risk. Du lär se ungefär ett par tusen fler poliser vid en Inter match än vad det verkar i Spanien. När jag var i Sevilla räknade jag antalet poliser till 25.
Jag är trött att se halvtomma arenor i Italien, så lösningen är enkel men ack så svår. Man måste locka till sig barnfamiljerna igen i större grad. Bara så får man traditionen att gå vidare. Arenorna måste antingen rivas eller byggas om ordentligt. Klackarna måste upplösas och säkerhetsrutinerna måste skärpas ytterliggare. Det är inget roligt. Men situationen är akut. Europa skrattar åt Italiensk säkerhetspolitik när det gäller fotboll.
Vart jag helst går och ser på fotboll? Italien 9 ggr av 10. Men då får man också gå med blicken flackande över axeln tid efter annan. Den dagen man är pappa och ska ta med mig mitt barn, ja den dagen då tar man nog flyget till England eller en lågprisare till Barcelona eller Madrid om det fortsätter så här.
Hola y Ciao!
ps. Jag hoppas förövrigt att Inter möter Real om man får välja av storlagen. De är nämligen inte riktigt bra och generationsväxlar.ds.
