Hägg: Inter är inte en maskin
Laget man älskar är nu inne i en period som är den bästa jag upplevt som Interfan. Mancini har byggt upp ett riktigt stabilt, starkt och vinstgenererande lag. Men att kalla Inter för att vara en maskin är rena rama blasfemin.
Man får höra det ofta och regelbundet. "Inter är en maskin som krossar sitt motstånd", "Motståndarna spelade bättre, men Inter är trots allt en vinstmaskin". När vårt lands kära fotbollstyckare inte får ordning på att Inter är ett bra lag som idag spelar en unik sorts fotboll, då drar man till med gamla plattityder.
Vad är en maskin för det första? Det logiska för mig är att koppla begreppet till Taylorismen. Frederick Taylor ansåg tidigt 1900-tal att för att få ut bästa effektivitet från en organisation, ska man dela ut strikta och enkla arbetsuppgifter som övervakas av en överordnad(Se dagens McDonald's t.ex.). Detta resulterade i att t.ex. kunde en extremt skicklig snickare hamna vid ett löpande band och spänna två skruvar i ett diskställ 2000 gånger om dagen för att gynna effektiviteten i organisationen. Man tar helt enkelt inte hänsyn till folks individuella kvaliteter. Man blir som en mutter på en bil. Viktig, men inte viktigare än att man kan byta ut den mot vilken annan mutter som helst.
Att sätta dessa tankarna i fotbollssammanhang så tänker jag på Fabio Capello, Hector Cuper ochi viss mån Jose Mourinho. Men absolut inte Mancinis Inter.
Mancini har lyckats att framhäva varje spelares unika sidor och fått ihop en grupp spelare som kompletterar varandra på ett utomordentligt bra sätt. Enligt mig är det fyra faktorer som gör att Inter kan spela fotboll på det sätt som man gör idag.
Världens bästa högerback?
Att dela ut priser till världens bästa spelare på diverse positioner det görs dagligen på vårt forum. Men för Inter är Maicon världens bästa högerback. Han har ensam med sin fysik och vinnarskalle tillfört ett kantspel som jag inte finner i någon annan klubb. Han älskar att söka väggspel mot en anfallare eller en mittfältskamrat, motståndarna behöver alltid understöd för att ens ha en chans att kontrollera honom. Annars svävar han iväg i en 60-meters löpning med boll. Han är med sin längd på runt 190cm ett hot på fasta situationer och han har i övrigt en fysik som saknar motsvarighet i explosivitet och uthållighet. Tvista kan man alltid om vem som är bättre än vem, men jag skulle aldrig vilja byta det spel som Maicon tillför mot en mer stabil Zambrotta, en mer teknisk Dani Alves eller en mer rutinerad Panucci. För Inter är Maicon världens bästa högerback. Han tillför ensam en bredd i spelet och ett ständigt offensivt hot.
Zlatanmagin.
Den spelare som Mancini utsett till offensiv härförare i laget är uppenbarligen vår svenske superstjärna, Zlatan Ibrahimovic. Mancini har gett Zlatan ett stort förtroende och jag tror att han är mer än nöjd med hur svensken förvaltat ansvaret. Som vi märkt i laguttagningar under säsongen så handlar anfallsparet om vem som ska spela bredvid Zlatan. Han har med sin unika spelstil och sin svårmotade kroppshydda tillfört en flexibilitet som gör att Inter ofta kan etablera positioner långt in på motståndarnas planhalva. Att ha en bollhållare med så stor respekt hos motståndarna och som blir så väl förstådd av sina medspelare och av tränaren, det är ganska trevligt. Mancinis förtroende har verkligen gett resultat.
Det stenhårda innermittfältet.
Man var tveksam när Veron försvann och Mancini verkade inte vilja ersätta honom med någon ny tydlig regista. Istället gjordes en av de snyggaste värvningarna av Inter på mycket länge. Man plockade in Dacourt. Fransmannen är för mig motsatsen till Cambiasso och Javier Zanetti i sitt försvarsspel. När argentinarna manövrerar ut sin motståndare med överlägens balans och positionsförmåga. Då plöjer Olivier Dacourt in i duellen och river med sig både boll och spelare och allt för ofta går han sönder själv i duellen också. Man var minst sagt tveksam om vad man skulle ha honom till när han i truppen byttes rakt av mot mer ansedde Cristiano Zanetti. Men Mancini hade även i detta fallet en tydlig plan. Dacourts ankarroll framför backlinjen gjorde succé förra säsongen och i år har han visat att han hanterar ett rakt mittfält också.
Förutom Dacourt har vi centralt vår fantastiska kapten, den löp- och passningsstarka Stankovic och framförallt hjärnan på planen, Esteban Cambiasso. Med "el Cuchu" på planen så förlorar vi ytterst sällan kampen om området kring mittcirkeln. Här är han kung och han dirigerar sina medspelare på ett fantastiskt sätt. Cambiasso är unik och han är för mig en lika stark representant för klubben som Zanetti och Cordoba. Cambiasso är Inter.
Lojalitet i försvaret.
I år har Samuel och Cordoba gjort det fantastiskt ihop. Förutom dessa två mittbackar har vi Materazzi och Burdisso som kamperade ihop i våras och gjorde det otroligt bra. Dessutom har vi inhandlat Rivas som endast fått chansen vid ett tillfälle och Chivu (som antagligen inte får mittback som position i laget särskilt ofta) som extraresurs. "Framgång föder harmoni" låter som ett gångbart uttryck här, men just i situationen kring petade mittbackar så tycker jag att man kan säga vice versa också. "Harmoni föder framgång". Vi har ett bättre fungerande försvar än på mycket länge och när man kan mixa bland så olika spelartyper som Cordoba, Materazzi, Samuel och Burdisso utan att hämma deras styrkor. Då har man ett väl fungerande försvar. Sen är det ju uppenbart att vissa funkar bättre tillsammans än andra.
Detta är Inter för mig. Jag upplever inte att strukturen i laget hämmar spelarnas unika kvaliteter utan snarare uppmuntrar dem. Man lever i lyx som Intersupporter i dessa dagar och det är bara att hoppas på att det håller i sig. Nästa gång en expert benämner Inter som "maskin" eller något annat kränkande, då borde de sätta sig och se en match också.
Fortsätt gärna diskussionen i forumet.
IO SONO INTERISTA!!!