Sväljer vi kameler?
Jag vill börja med ett erkännande. Jag kan inte så mycket om engelsk fotboll och är inte heller så intresserad. Jag har ingenting emot England. Tvärtom.
När mina kompisar börjar bröla på "You'll never walk alone" och drar gamla Liverpoolanektdoter tycker jag det är småtrevligt. Ibland kikar jag till och med på någon Premier Leaugematch när svärfar vägrar byta kanal, även om det är något med det där intima kameraperspektivet som gör att den riktiga känslan inte vill infinna sig. Men mer än så är det inte.
Och det självklara måste slås fast på en gång; Engelsk fotboll upplever just en magisk period med mängder av fantastiska spelare, fullsatta arenor och mycket fin fotboll, fjärran från det sparka och spring som tipslördag matade oss sjuttiotalister med under uppväxtåren. De har lyckats milsvida bättre än i Italien med att stävja läktarvåld och jag gillar verkligen att spelarna inte faller som käglor hela tiden.
Men trots att varenda svensk med något som helst fotbollsintresse vet vad Coventryfotboll innebär verkar vi ha väldigt lite intresse för hur engelsk fotboll egentligen mår. Och jag upphör aldrig att förvånas över hur extremt okritisk synen på tingens tillstånd i fotbollens hemland är. Är vi svenskar så förblindade av Premier Leauge-glansen att vi inte bryr oss om baksidorna? Det vore i så fall obehagligt. Eller är det media som inte litar på att vi svenskar tål om de någon gång skulle rapportera om medaljens baksida?
Den i vanliga fall extremt bra tidskriften Offside damp häromveckan ner i hallen och på framsidan lyste texten Världens bästa liga. Trevligt tänkte jag, äntligen lite fokus på serie A. Men jag hade givetvis fel. Det var ett specialnummer om Premier Leauge. Jag bläddrade förstås igenom tidningen ändå (kanske skulle det finnas någon notis om hur det gått före Cremonese efter att gamle räven Mondonico tagit över?) och kunde inte finna en enda artikel som seriöst berörde något negativt med engelsk fotboll.
Knappt ett ord om att landslaget inte kvalificerade sig till EM. Väldigt lite om att det finns fler utländska spelare än engelska spelare i Premier Leauge och när det nämns mest i ursäktande ordalag. Inget om att alla succétränare antingen är fransmän, spanjorer, portugiser, svenskar eller hua, skottar! Det besvärande faktumet att landslaget leds av en kille med den mest romerska hakan sen Octavianus kastade in handuken 14 år efter kristi födelse skämtas bort.
Och framförallt, ingenting om varifrån alla krispiga miljoner att spendera på spektakulära spelarköp kommer ifrån. Hur är det möjligt? Kanske är jag skadad av att i likhet med många andra älskare av italiensk fotboll finna en nästan masochistisk glädje i att älta il calcios alla tillkortakommanden i oändlighet, men någonting borde väl ändå ha nämnts?
För hur mycket de nypolerade arenorna än glänser och hur imponerande laguppställningarna med alla världsstjärnor än är har faktiskt också den engelska fotbollen en baksida och även den borde belysas.
Premier Leauge är den enda europeiska toppliga som har en majoritet, 55 procent, utländska spelare. Siffran redovisas i senaste numret av Svenska Fotbollsförbundet tidning Fotboll och har tagits fram av forskarteamet Raffaele Poli och Loic Ravenel som är verksamma vid det schweiziska International Center for Sport Studies. Dessutom är England näst sämst av de fem stora europeiska fotbollsnationerna på att leverera egna produkter till lagen i den högsta divisionen.
Faktum är att inget av de fyra, nu dominerande, stora lagen i Premier Leauge, Manchester United, Arsenal, Chelsea och Liverpool (Ursäkta Everton, Tottenham, Newcastle och alla andra lag med ambitioner) har vare sig en engelsk tränare eller målvakt, i mina ögon bland de viktigaste komponenterna i ett lag.
Manchester Uniteds keeper Edwin van der Saar är holländare och Sir Alex är faktiskt skotte. Arsenal styrs som bekant av en fransman vid namn Wenger (det låter i och för sig engelskt) och Jens Lehman i mål är i allra högsta grad tysk. Chelsea har en israelisk tränare i Grant och en tjekisk målvakt i Cech. Och Liverpool styrs av Benitez och har Reina mellan stolparna. Inte engelsmän någon av dem.
Är det ett problem då, att färre duktiga engelsmän kommer fram när de pengastinna Premier Leauge-klubbarna istället kan köpa världens absolut bästa spelare och ledare? Publiken verkar inte misstycka och fotbollen har blivit mer kontinental och teknisk till sin karaktär. So what's the problem?
För de som bryr sig om återväxten i engelsk fotboll borde det vara ett problem. För visst är det så att vi älskar Steven Gerrard och Paolo Maldini-typerna lite extra just för att de ständigt varit sina lag trogna från ungdomsåren och blivit symboler, inte bara för fantastiskt mittfälts- eller backspel, utan också för något mer?
För de som förknippar fotboll med ungdomsfostran, lagkänsla och stolthet för en stads färger är det ett problem. När till exempel Arsenal har 6 engelsmän av 31 i truppen (eller för den delen när Inter ställer upp helt utan italienare på planen eller AIK bara har 2 egna produkter i A-laget) försvinner en del av känslan i fotbollen. Åtminstone för mig.
Och för landslaget är problemet närmast akut.
Förbundskaptenen är som sagt en bister herre från Gorizia i Italiens östligaste provins. Fabio Capello heter han. Inget Rule Britannia! över det namnet, inte. Och killen som coachade laget innan Steve McClaren korta sejour hette Sven Göran Eriksson och var inte direkt från York som sin misslyckade efterträdare.
Faktum är att inte landslagets ledarstab skulle bestå av en majoritet engelsmän om du inte också inkluderar lagets kock, Roger Narbett. Och om man bara kunde avskaffa den där förlegade regeln om att landslag ska representera länder skulle det säkert se likadant ut på plan som det ser ut vid sidan av.
Å andra sidan kanske det inte spelar någon roll eftersom det engelska landslaget inte längre kvalificerar sig till de stora mästerskapen. Engelsmännen kommer få avnjuta sommarens EM-fest, viftandes med St Georgskorset hemma i plyschfotöljen i Lewisham eller var det nu må vara, utan något Lions att hurra fram till seger.
Och inte är det bättre ställt med framgångarna i Europaspelet. De senaste 20 åren har engelska klubbar "bara" vunnit Champions Leauge två gånger, jämfört med sex italienska segrar och fem spanska.
Men även om det på vissa sätt står illa till med landslag och liga måste det i alla fall ligga bättre till med ekonomin och moralen än i alla bananligor i södra Europa? Ja det kanske man kan tro. Deloitte, ett av världens största konsult och revisisionsföretag, gör årliga finansiella studier av fotbollens ekonomi och de har räknat fram att Premier Leauge är den rikaste ligan i världen med en omsättning på 17 miljarder kronor säsongen 2005/2006), 40% rikare än tvåan Serie A. Omsättningen väntas öka till 23 miljarder kronor under årets säsong.
Mycket pengar alltså. Och ofta kommandes från extremt rika utlänningar som vill köpa sig anseende och respekt genom att investera sina förmögenheter i omtyckta och uppmärksammade verksamheter såsom fotboll. Men varifrån kommer egentligen pengarna?
Man kan inte undvika att börja med Abramovich och de uppskattningsvis fyra miljarder kronor som han pumpat in i Londonklubben Chelsea. Varifrån kommer de pengarna?
Roman Abramovich enorma förmögenhet började skapas när han i likhet med många andra oligarker i Glasnosts svallvågor gjorde sig rejäla hackor på att skaffa sig kontroll över gamla moder Rysslands enorma råvarutillgångar. Abramovich började handla och mäkla med olja och 1995 köpte han tillsammans med Boris Berezovsky oljeföretaget Sibneft. Boris Berezovsky kanske ni känner igen. Förutom att ha varit inblandad i spionskandaler och blivit en bitsk motståndare till Rysslands president Vladimir Putin på senare tid, efter att han fallit ur nåd, är han också eftersökt för pengatvätt och förskingring i Brasilien, Nederländerna och Ryssland. Åter till Roman och Chelseamiljarderna dock.
Som alla ryska oligarker av rang har Abramovich också varit politiker. Bland annat guvernör för en fattig region i den östligaste delen av Ryssland, Chukotka. Han pumpade in pengar i regionen och såg också till att ge sig Sibneft skattelättnader på kuppen. Just köpet av Sibneft, som la grunden för Abramovich och sedemera också Chelseas framgångar, gick till på ett i mångas ögon tveksamt sätt.
Han finansierade köpet av oljeföretaget med ett kontroversiellt lån mot aktier-program och betalade till slut cirka 100 miljoner dollar för företaget, fastän dess marknadsvärde förmodligen var flera miljarder dollar. Sibneft såldes senare till ryska statens energijätte Gazprom. Men den här artikeln handlar inte om Abramovich företagsaffärer utan om engelsk fotboll så låt oss avsluta med att konstatera att även Abramovich har varit bedrägerianklagad, bland annat av schweizisk polis.
Nummer två på listan av pikanta finansiärer av fotboll är förstås Thaksin Shinawatra.
Thaksin som startade sin karriär som polis var under fem år Thailands premiärminister innan han avsattes i en militärkupp för två år sedan. Dessförinnan hade han hunnit bli en en av Thailands rikaste personer och byggt upp ett affärsimperium kring telekombolaget Advanced Info Service, Thailands största mobiloperatör. 2006 riktades massiv kritik mot honom sedan han sålt sitt telekombolag till Singapore och gjort en miljardvinst utan att betala skatt.
Thailand upplevde under Thaksins år vid makten en stark ekonomisk tillväxt men hans premiärministerskap var också kantrat av anklagelser om korruption, skatteflykt och angrepp på den fria pressen. Human Rights Watch beskrev Thaksin som en "person som bryter mot de mänskliga rättigheterna på det värsta av sätt" och han har till och med anklagats för att vara inblandad i utomrättsliga avrättningar.
Thaksin som idag befinner sig i landsflykt i Storbritannien äger nu en majoritet av fotbollsklubben Manchester City FC och har investerat uppemot en miljard i klubben. Hurra. Eller?
Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Att man inte ska kasta sten i glashus? Att man ofta ser flisan i den andres öga men inte bjälken i sitt eget öga? Att man ibland silar mygg men sväljer kameler? Eller att den som är utan skuld skall kasta den första stenen? Ja, något sådant.
Vad jag menar är att vi bör se nyktert på den enorma ekonomiska cirkus som fotbollen kommit att bli och kritiskt granska även det som glänser. Och att vi måste se till att de sportsliga och kulturella värdena som gjort fotbollen till världens mest älskade tidsfördriv inte reduceras till att bara handla om att köpa och sälja på fotbollens globala aktiemarknad.
Och missförstå mig rätt. Jag nästan älskar England. Det var ju trots allt en gång i tiden det romerska imperiets nordligaste provins.
