”Giornalista? Si” – följ med på pressläktaren i Serie A
Hur är det att gå på fotboll med pressackreditering i Serie A? Vad innebär det? Hur ser det ut? Och vad är det egentligen för pressfika?
Precis innan planet ska lyfta mot Bergamo kollar jag min mejl, och där har det trillat in ett från ufficio stampa, presskontoret hos Atalanta BC. Min ansökan om ackreditering har efter en knapp vecka blivit godkänd, och jag ska få se matchen mellan Atalanta och Venezia från pressläktaren. En möjlighet jag får tack vare eminent hjälp med ansökan från SvenskaFans.
När jag på matchdag hämtar ut min ackreditering gör jag det med mitt pass, och kvinnan i luckan ställer den enkla frågan ”giornalista?”. ”Si”, blir mitt enkla svar. Jag får ut en papperslapp med ett tillhörande band att hänga runt halsen. Där står mitt namn, födelsedatum, att jag är från Sverige och att jag är journalist. Och så är det kryssat i vilken del av arenan jag har tillgång till, det vill säga pressläktaren. Jag hämtar ackrediteringen under förmiddagen, och sätter mig på en uteservering och dricker kaffe i väntan på matchen.
Kl. 13.00, två timmar innan matchstart är journalister välkomna in. Jag väljer att gå in något senare, en dryg timme innan matchen. I entrén blippas QR-koden på min ackreditering och jag går in. Jag får promenera förbi läktarna nere vid planen, hela vägen till andra hörnet av långsidan för att komma till pressens hemvist.
Väl där lokaliserar jag ett pressrum, ett något spartanskt utrymme med vita väggar och lika vita skrivbord och stolar. På väggarna hänger tv-apparater som visar vad som sker ute på planen, det vill säga uppvärmning. Här finns också vattenflaskor och, så klart, en espressomaskin. Pressfika då? Jodå, ute vid de numrerade platserna på läktaren finns Atalanta-påsar i papper på varje plats, packade med en skinksmörgås, en banan, en flaska vatten och någon form av bakverk med sylt.
För att vara en match som inte är en riktig stormatch, är vi ändå många journalister på plats. Det säger kanske något om att man tar fotbollen på väldigt stort allvar i Italien. Det är många som bevakar, för att det är många som bryr sig. Inte helt chockerande är det en övervägande majoritet män i pressrummet. Alla propert klädda och många djupt försjunkna i samtal med varandra. Känslan är att många sanningar sägs, om pågående säsong och om andra världsproblem.
Dessvärre medföljer en del regler från Serie A som gör det tydligt att man inte får fota eller filma från själva pressläktaren. Kanske låter regelverket mer allvarligt än vad det är, men jag vågar inte chansa. Reglerna är skrivna på italienska och min sådan är inte tillräckligt bra för att börja leta efter byråkratiska kryphål.
Innan matchen startar får jag laguppställningarna på mejl, och de ligger även utskrivna vid min plats ute på läktaren. Rad 1, plats 9. En man på samma rad har endast tagit med sig ett litet block och antecknar för hand. Platsen på pressläktaren ger, förutom pressfikat och ett ställe att sitta och skriva på, en väldigt bra vy över planen. Jag sitter på tribuna stampa nord, på norra delen av långsidan. Det är ändå ganska långt från mittplan men inte så att det stör överblicken av planen. Nedanför pressläktaren är någon form av VIP-läktare eller familjeläktare, där jag känner igen ett gäng av spelarnas partners.
Det är elva grader i Bergamo och när solen är framme ger den värme. När den går i moln blir det kallt och när slutvisslan ljuder, är det med frusna och stela fingrar jag packar ihop mina grejer och slinker in i pressrummet igen. Matchrapporten skriver jag klart där inne, medan tränarnas presskonferens visas på tv-apparaterna. När jag har skrivit färdigt och publicerat kliver jag ut till ett öde Gewiss Stadium, som bara för en liten stund sedan var fullt av liv.
När jag promenerar ut bakom läktarna samma väg som jag kom, går det en person några meter framför mig. En annan journalist eller kanske funktionär, tänker jag. Men precis när jag är på väg att komma i kapp honom med mina betydligt snabbare steg, rundar vi hörnet och en folksamling ropar hans namn ”Lazar Samardzic!”. Några meter längre fram står Davide Zappacosta och samtalar med någon, och utanför stängslen samlas supportrar och ropar. Kort senare går Rui Patricio förbi.
Det är en något surrealistisk känsla att ta samma väg ut som spelarna gör. Personer som man är så van vid att se på tv, som ibland upplevs existera i en annan verklighet som man inte själv har tillgång till, blir helt plötsligt väldigt nära.
Sedan lämnar jag Gewiss Stadium, promenerar till andra sidan av arenan och sätter mig inne i en märklig kombination av tobaksaffär/pub/café för att kika på Napoli–Inter på tv. En äldre kvinna sitter ensam och tittar, helt inne i spelet och muttrandes åt domsluten. När dagens alla matcher är slut, sänds tv-program med eftersnack efter eftersnack efter eftersnack efter eftersnack. Man tar sin fotboll på allvar här, ja.
